Zanele, Kalles mamma
Ett kalt, dunkelt och celliknande rum med fastskruvade möbler på en låst avdelning. Det är vad Zanele får se när hon står i rummet på Sis-hemmet Folåsa där hennes yngsta barn dog i suicid. Det var efter Kalles död som hon fick veta att han hade bott på en egen låst avdelning. Han hade bara fått träffa de andra ungdomarna när personalen bestämde det. Det är så det blir när unga får vård i enskildhet. Det är en omdiskuterad tvångsåtgärd som Sis fått upprepad kritik för.
Till skillnad mot bilderna som polisen skickade till henne efter Kalles död är rummet nu städat från tonårskläder och tofflor som låg utspridda på golvet. Bilder som visade rester av ambulanspersonalens räddningsinsats i den lilla korridoren utanför.
Zanele snurrar runt i rummet. Hon sätter på videokameran på mobilen. Väggarna tycks komma närmare.
I videon här ovanför får du följa med in på Folåsa under Zaneles besök där.
I den här ensamheten levde och sov Kalle under nästan sex veckor – den största delen av sin tid på Folåsa– trots att han kämpade med ångest, hallucinationer och hade ett stort behov av att vara med kompisar. Kalle hade liksom de andra ungdomarna på Sis-hemmet placerats där för att få vård. Men Zanele får en känsla av att befinna sig i ett fängelse.
Zanele har kommit till Sis-hemmet för att uppleva den miljö som hennes barn bodde i den sista tiden i livet. Hon ska ställa frågor till personalen: Hur kunde Kalle ta sitt liv? Varför beslutade personalen att Kalle skulle vara ensam? Och varför har de lämnat olika uppgifter?
Vid besöket kommer hon att få information som avslöjar att allvarliga fel har skett på Sis-hemmet. Det är det som blir början på vår granskning av Kalles sista tid.
Kalle skrev dagbok på Sis-hemmet: "Känner mig ensam, oförstådd maktlös... "
Vi har tidigare berättat om Kalles suicid. Det var den 6 augusti 2023 som han hittades livlös på sitt rum. Då ville inte chefen på Folåsa bekräfta att Kalle hade haft enskild vård. Men vår granskning kommer visa att Kalle bodde på en egen låst avdelning under större delen av sin tid på Folåsa. De sista 41 dagarna av sitt liv. Och att han lämnades ensam gång på gång trots att Kalle hade en rad riskfaktorer. Han hade bara tre månader innan han kom till Folåsa gjort ett suicidförsök. Vår granskning kommer också att visa att han lämnades ensam längre stunder än vad som är tillåtet enligt Sis eget regelverk.
Zanele har redan fått uppgifter via socialtjänstens journaler som väcker frågor. Personalen har uppgett att de inte har sett någon risk för att Kalle skulle självskada sig. Kalle ska även ha fungerat bra på avdelningen den sista månaden. Och varit glad den sista dagen.
Men Zanele har dokumentation som visar annat.
Huvudbyggnaden på Folåsa
Rättsläkaren har konstaterat att Kalle hade färska skärsår på kroppen. Zanele minns i detalj ärren som under åren börjat täcka Kalles kropp allt mer och som vittnar om många timmar med svår ångest. Kalle tog bilder på sina egna skador, bilder som Zanele hittat i hans mobil. En gång skar han sig djupt i halsen och skadorna blev så svåra att han behövde sjukhusvård.
Zanele har även Kalles dagbok från Folåsa. I den skriver Kalle att han kände sig ensam, missförstådd och maktlös.
Och Kalles avskedsbrev. Han hade skrivit att han inte orkade längre. Brevet låg på golvet när personalen hittade honom på rummet. En hälsning till mamma, bror och vänner, och personalen. Ett hjärta och ”förlåt”.
Jag har hört olika saker från olika personer på Folåsa om vad som hände den där dagen.
Zanele
Kalles mamma
Zanele har hittat meddelanden i Kalles mobil, sms han skrivit till vänner, där han skrev om våldsam personal.
Hon har även fått veta att det som personalen tidigare sagt om hur länge Kalle lämnades ensam den där kvällen inte stämmer.
När Zanele möter de anställda, en behandlingspedagog och en chef, sätter hon därför mobilen på inspelning.
Några timmar tidigare har Zanele förberett sig för att åka de dryga 40 milen till Linköping. Hon minns fortfarande när polispatrullen kom hem och berättade att Kalle hade dött kvällen innan.
– Jag blev chockad. Jag hade aldrig förstått varför han kom till Folåsa. Så långt hemifrån. Det var svårt för mig att hälsa på.
Kalle var född flicka men identifierade sig som kille. Han var öppen med sin könsdysfori sedan två år tillbaka. Han hade fått remiss till ett av Sveriges KID-team och önskade få hormonbehandling.
Beslutet att placera Kalle på Sis hade socialtjänsten fattat efter att han haft flera familjhemesplaceringar och rymningar och för att Kalle börjat använda droger och umgicks i fel kretsar. Han hade dessutom ett flerårigt självskadebeteende som han börjat med efter en traumatisk händelse i barndomen.
Flera i hans närmaste krets berättar att alla trodde att han skulle komma till ett Sis-hem där man är van att vårda ungdomar med könsdysfori. I stället kom han till Folåsa – ett hem för skolpliktiga flickor.
– Jag visste inte ens att LVU-beslutet innebar att han skulle till ett Sis-hem. Och varför sade ingen till mig att han hade haft vie? frågar Zanele.
Vid det här laget har hon börjat använda samma förkortning som används till vardags på ungdomshemmen för vård i enskildhet. "Vie" innebär att barn och unga blir inlåsta på enskilda avdelningar och inte får träffa de andra ungdomarna när de vill.
Kalle hade redan försökt ta sitt liv tre månader innan han kom till Folåsa. Trots det lämnades han ensam på en låst avdelning flera gånger - längre stunder än vad som är tillåtet.
Kalle vårdades i enskildhet under större delen av sin tid på Folåsa.
Sis har i flera år fått kritik från JO för att ungdomshemmen ibland har använt vård i enskildhet på ett olagligt sätt, till exempel som en bestraffning. JO har sett att barn lämnas ensamma på ett sätt som bryter mot riktlinjer och lagstiftning. Senare i vår granskning kommer flera tjejer vittna om lång isolering när de hålls i vie på Folåsa – och att Kalle också lämnades ensam länge.
Efter dödsfallet hade Zanele hämtat Kalles grejer på Folåsa och åkt till Universitetssjukhuset i Linköping där hans kropp förvarats. Som stöd hade hon en väninna med sig. Kalle hade en bula på sidan av huvudet som hon har funderat mycket på.
– Jag tror att något hände den där dagen. Sjukvårdspersonalen kunde inte förklara hur han hade fått den.
Tiden som passerat har varit svår. Samtidigt som Zanele har försökt hantera sin sorg har hon behövt lösa praktiska saker, som att ordna begravning, samla ihop tillhörigheter, både från Folåsa och tidigare jourhem. Och under tiden har hon försökt få svar på hur Kalles sista tid var.
– Jag har hört olika saker från olika personer på Folåsa om vad som hände den där dagen. Han skulle på toa, han skulle vila, sedan duscha. Jag vill veta allt. Jag har hört både från personal och chefen att Kalle var ensam i tio minuter.
Men strax före besöket på Folåsa har Corren tagit del av en intern utredning där det framgår att personalen lämnat Kalle i över en timme. 75 minuter. Det är med den vetskapen hon ska träffa Folåsa-personalen. Och få se Kalles rum.
– Jag frågade om jag kunde få se rummet redan när jag hämtade Kalles grejer, men de sade nej eftersom det pågick en polisutredning.
Zanele har gått igenom Kalle mobil och försökt pussla ihop information. Hon har hittat meddelanden som Kalle har skrivit till vänner. En tråd från 7 juli har särskilt satt sig i minnet:
”Mestadels har det varit bra, men viss personal provocerar en så äckligt mycket och kastar runt dig som en leksak. Man blir ju galen på det. Man gjorde nedläggning på mig och slog mig i huvudet. Och kastade in mig på avskiljning så jag ramlade.”
I Kalles journal hos socialtjänsten har Zanele läst att personalen gjort en avskiljning. Det innebär att unga sätts i ett isoleringsrum. Det kan personalen göra när placerade ungdomar bli våldsamma. Men åtgärden har fått kritik genom åren av flera myndigheter, bland annat JO och Inspektionen för vård och omsorg. Kritiken handlar om att personal använder övervåld i samband med tvångsåtgärden.
Zanele vill se om personalen berättar om händelsen när hon kommer till Folåsa.
Men de kommer att beskriva det på ett betydligt mildare sätt. Och någon avskiljning kommer inte att nämnas. Och senare i vår granskning kommer tjejer som bor eller har bott på Folåsa vittna om att personalens version inte stämmer.
Zanele minns telefonsamtalet från socialsekreterarna när de skulle lämna Kalle på Folåsa.
– De var nästan framme när de ringde. Jag visste ingenting om Folåsa då. Och varför tog han sitt liv? Han skrev att han längtade efter att få komma ut. Han trodde att det skulle bli i augusti. Kalle ville köpa hund, han älskade djur. Och sedan självmord?
Kalle hade blivit hämtad hos sin senaste jourmamma Katrin Kullabo. Hon och hennes dotter Emma Ljungberg har i en tidigare intervju berättat om Kalle. De hade pratat mycket om Sis.
– Jag berättade att ungdomar ibland blir övervakade när de duschar. Han sa flera gånger att om han skulle bli tvungen att visa sig naken för en annan man, så skulle han ta sitt liv. Han hatade att duscha och fick panik av allt han hade läst – som att det genomförs nakenvisitationer på Sis-hem. Han var väldigt ledsen och hade nästan panikångest, sade Emma då.
På Folåsa placeras skolpliktiga flickor med psykosociala problem, drogmissbruk eller kriminalitet. Sis-hemmet har upprepade gånger fått hård kritik av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som sett en våldskultur på hemmet och att de placerade flickorna även utsatts för maktmissbruk med bestraffningssystem. Ungdomshemmet har också fått kritik för att man inte har kunnat garantera trygghet och säkerhet för flickorna.
Så sent som förra året skrev Ivo i ett uppföljningsbeslut att barn har vittnat om att personal hotat med konsekvenser och att viss personal triggar barnen. Det fanns även uppgifter om att personal ska ha gett örfilar. Trots det så avslutade Ivo ärendet efter att ha sett vissa förbättringar, men myndigheten flaggade för att ytterligare en tillsyn kan ske.
På mötet med Kalles mamma berättar personalen att de lämnade Kalle ensam upprepade gånger trots att de känt till Kalles riskfaktorer, bland annat hallucinationer.
Till Ivo fortsätter anmälningar och klagomål att komma in, från både placerade tjejer och anhöriga.
Klagomålen handlar återigen om maktmissbruk från personal, övervåld, bestraffningar och kommentarer om tjejers kroppar. I ett klagomål säger en flicka att hon inte fick träffa Ivo när de gjorde en inspektionen där under våren.
Zanele är orolig över att Kalle blev utsatt på boendet på grund av sin könsdysfori.
– Jag undrar om Kalle blev accepterad för den han var. Eller om han blev kränkt. En gång ringde Kalle och berättade att personalen var hånfull och att de kallat ungdomarna för djävlar på arabiska. Jag ringde hans kontaktperson som sa att det säkert var på skoj. För vem är det skoj? Det här är ungdomar som mår dåligt.
Hennes farhåga kommer senare att bekräftas av ett klagomål som förmedlas till Ivo via Barnombudsmannen efter att Kalle har avlidit. En flicka vittnar om att Kalle hade blivit trakasserad och inte accepterad av personal.
Den 12 september 2023, sex veckor efter Kalles död, kör Zanele bilen mot Folåsa. På mötet ska personalen berätta att de lämnade Kalle ensam upprepade gånger trots att de känt till Kalles hallucinationer.
Hör den dolda inspelningen inifrån Sis-hemmet Folåsa HÄR.
Zanele har kommit till Linköping och på Sis-hemmet träffar hon en behandlingspedagog och en chef. Ingen av dem jobbade den kväll när Kalle dog. Zanele hade helst velat träffa de anställda som hittade Kalle. Men personalen orkar inte eftersom det har varit en så traumatisk händelse, får hon veta.
Inför besöket har Zanele läst socialtjänstens journaler där det står vad Folåsa-personalen uppgett efter Kalles död. Kalle ska överlag ha fungerat bra under hela placeringen och den senaste helgen hade han varit på gott humör. "De fyra sista veckorna har varit en bra tid för Kalle" står det i journalen.
Men detta väcker flera frågor. Om Kalle hade fungerat så bra på avdelningen – varför höll de då kvar Kalle i enskildhet så många veckor? Och varför hade de inte mer koll med tanke på hans tidigare suicidförsök bara några månader tidigare? Zanele hade till och med ringt Kalles kontaktperson och sagt att de måste ha honom under uppsikt.
När personalenen på Sis-hemmet berättar om Kalles sista dag får Zanele veta att han hade varit glad och tittat på damfotboll med de andra ungdomarna.
Zanele har läst i Kalles dagbok att han nästan inte hade någon tid med de andra ungdomarna på avdelningen:
”Gråter oftare, mycket känslor och vet inte hur jag ska hantera dem men jag försöker mitt bästa! Gick från att ha 10 timmar och 20 min avdelningstid till 1 timme på grund av att 2 pers inte kunde bete sig. Min stora fråga är varför drabbas jag men inte dem?”
Correns granskning visar att det som personalen uppgett till socialtjänsten om att Kalle hade mått bra inte stämmer. I Kalles journal på Sis-hemmet uppges vid flera tillfällen att han inte mådde bra. Han fick ett förändrat känslotillstånd emellanåt och drog sig undan.
Dessutom har en psykolog noterat att hallucinationerna blir värre efter att Kalle fått vård i enskildhet. Kalle hör röster som ropar hans namn. Han ser figurer i omgivningen som vänder bort blicken. Han har även svårt att sova. Han äter flera olika mediciner, bland annat adhd-medicin, lugnande och sömnmedicin.
I Kalles journal framgår även att en läkare i början av sommaren velat justera Kalles medicin för att minska psykotiska symptom som kan orsaka just röster och vanföreställningar. Fem dagar innan Kalle får beslut om vård i enskildhet skriver läkaren att Kalle har mycket ångest och är nedstämd. Men medicinen justeras aldrig.
Efter det blir det ett glapp i journalen på flera veckor. Det är då Kalle får bo enskilt.
När Zanele möter personalen på Folåsa frågar hon om hallucinationerna.
– De hallucinationerna kände vi till inför att Kalle skulle komma hit, säger chefen och fortsätter:
– Det var något som placeringsenheten påtalade. Kalle hade bra koll på dem själv och förmedlade till oss att han kände till dem, men lät dem inte påverka honom på något större sätt.
– Han kunde säga till ibland att det skedde, tillägger behandlingspedagogen.
Just självskador eller suicid var aldrig något stort och vi märkte inget av det under alla de här veckorna
Anställd, Folåsa
Folåsa-personalen säger flera gånger till Zanele att de inte hade sett några tecken på suicidrisk eller självskadebeteende.
De berättar att det var drogerna som var i fokus trots att socialtjänsten egentligen inte visste om det fanns ett missbruk. Överdosen under våren har tolkats som otur eller misstag, får Zanele veta.
– Just självskador eller suicid var aldrig något stort och vi märkte inget av det under alla de här veckorna. Det fanns inget fokus på det, säger behandlingspedagogen.
Zanele blir chockad av informationen. I socialtjänstens placeringsbeslut står det att suicidrisken är ett av skälen till Folåsa-placeringen. Men under mötet berättar personalen att de inte såg någon risk med att lämna Kalle ensam på den låsta avdelningen.
Kalle skrev i sin dagbok att han grät mycket och att han knappt fick vara med de andra ungdomarna på den vanliga avdelningen.
Kalle hade skrivit ett avskedsbrev som hittades på golvet i hans rum.
Det som personalen berättar avslöjar att Sis-hemmet bröt mot Sis regelverk varje gång de lämnade Kalle ensam. De har till och med brutit mot lagen. Det menar psykologen Bo Hejlskov Elvén, som tidigare har handlett personal på Sis, och Sabina Björk, som tidigare varit verksamhetsutvecklare inom Statens institutionsstyrelse och som senare blev omnämnd i media som visselblåsare. De medverkar i en senare del av granskningen.
Chefen berättar om sista dagen. Det var damfotboll på tv och Sverige skulle möta USA. Alla ungdomarna hade varit med.
– Det var glad stämning, Sverige vann och alla var glada över det. Kalle var med på den aktiviteten och hade varit ganska drivande i att den skulle genomföras, säger chefen på inspelningen.
Kalle hade spridit god stämning i ungdomsgruppen får Zanele veta. Det här är en uppgift som en tjej som bodde på Folåsa samtidigt som Kalle ifrågasätter. Hon är med senare i granskningen.
Efter matchen och middagen hade det inte funnits något som Kalle ville göra.
Kalle bodde ensam på en låst avdelning i 41 av de 61 dagar han bodde på Folåsa (bilden visar ett annat rum än det Kalle bodde i).
I den här byggnaden bodde Kalle under de 61 dagar som han var placerad på Sis-hemmet Folåsa.
– När Kalle skulle tillbaka till vård i enskildheten bad han om att få vara ensam, vilket han gjorde ganska ofta, säger chefen på inspelningen.
– Man förstår ju att om man umgås en hel dag med tio andra personer, att man vill vara själv, och det var ingenting vi tyckte var konstigt där och då heller. Han sa att han ville gå till sitt rum, frågade efter sin vid-behovs-medicin och sa att han ville vara själv en stund.
– Och sen när det har gått en stund, när man tänkte att ja men vi går och kollar ifall vi ska hitta på någonting. Det var då man hittade Kalle.
Zanele vill veta hur länge personalen lämnade Kalle ensam på avdelningen.
Grundregeln är att barn och unga som vårdas enskilt alltid ska ha personal hos sig. De som bedöms ha låg självskaderisk kan lämnas ensamma korta stunder. De med hög risk ska inte lämnas alls. Men Sis får upprepad kritik från JO för att barn lämnas ensamma för länge. Därför har JO som en vägledning konstaterat att en timme är för länge.
– En timme ungefär, svarar chefen. Och det är ju inte heller något konstigt utifrån att det inte fanns några misstankar eller några indikationer för oss. Kalle var själv hela nätterna, tolv timmar. Eller när man går och duschar, så är man ju själv, eller när man går på toan. Så det var ingenting där heller som vi kunde se som ett orostecken egentligen.
Vi vet inte exakt hur det gick till
Chef på Folåsa
Zalene undrar varför de lämnat olika versioner om hur länge Kalle var ensam. En analys av övervakningsfilmerna på avdelningen har nu visat tidsintervallerna.
– Första informationen lät som det var tio minuter ungefär. Och sedan så, en timme i verkligheten, säger chefen på inspelningen.
– En timma och 15 minuter, rättar Zanele.
– Det är sådant som vi har sett i efterhand, men å andra sidan är inte den tidsintervallen något som sticker ut utifrån hur det har sett ut innan, hela sommaren.
De berättar att Kalle ofta var ensam på avdelningen för att han själv önskade det.
Zanele ska få se rummet där Kalle bodde sin sista tid i livet. Hon undrar varför hon fått vänta så länge. Det har krävts ett chefsbeslut och en planering får hon veta. Och klartecken från polisen.
Det knarrar i dörrarna när de går in. Rummet ligger i en av de nyaste byggnaderna på området.
Till vänster står en fastskruvad säng med en vit madrass. I fönstret sitter en mekanisk inbyggd rullgardin, inga snören. En gräsmatta och buskar skymtar genom glaset, och en utskjutande del av byggnaden. Utanför står små rastburar som ungdomarna får gå ut i ibland.
Till höger står ett skrivbord och en hylla med några fack för kläder. En angränsande toalett med ett litet handfat och spegel. En dusch. Ingenstans att ställa en necessär. Inget som visar tecken på att en tonåring bott här i sex veckor.
Zanele minns Kalle som han var innan Sis. Han var duktig i skolan, hade lätt att lära sig och var självlärd vid pianot. Hon hade undrat om han kunde ägna sig åt musiken. Personalen överlämnar en sångtext som Kalle har skrivit som de glömde att lämna tidigare. De berättar att de hade ställt in ett piano i ett rum lite längre bort i korridoren.
Zanele minns Kalles kreativa sida. Han tecknade mycket. Vissa motiv avspeglar när måendet var som sämst. En teckning i blyerts föreställer en kvinna som greppar sig om huvudet med ansiktet nedåt. Intill står en text:
”My demons wont go away”
Nu står hon i ett litet rum som för tankarna till en anstalt. Hon minns Kalles ord om ensamhet och maktlöshet.
Personalen kan inte redogöra för hur det exakt gick till. De vet inte varifrån han fått sin bula. I Kalles rum finns ingen videokamera.
– I själva handtaget liksom, säger chefen.
– Menar du att han har hängt sig här? Har han suttit på knä? frågar Zanele.
– Och alltså... hela kroppstyngden, säger behandlingspedagogen.
– Vi vet inte exakt hur det gick till, tillägger chefen.
Zanele ber om att få vara ensam. Hon filmar. Hon får svårt att andas.
Det går snabbt att gå igenom utrymmet där Kalle bott ensam. Det består av en korridor och ytterligare ett rum som fungerat som vardagsrum, enligt personalen.
De går ut från byggnaden. Hon drar ett djupt andetag och bryter ut i gråt.
Zanele undrar varför hon inte fick veta att Kalle hade vie.
– Det kan jag inte svara på, för jag vet inte om man har försökt kommunicera det till dig. Det borde man ha gjort. Det är ingen hemlighet liksom, svarar chefen.
Zanele får veta att det fanns en plan att avsluta vie för Kalle. Zanele vill se planen så att hon svart på vitt kan se hur mycket tid Kalle fick vara med de andra ungdomarna. Först förstår de inte vad hon menar. Det är inget som journalförs berättar chefen.
Det innebär att Zanele inte kan få veta hur isolerad Kalle faktiskt var. Men JO har tidigare påpekat att beslut ska journalföras så att man enkelt kan följa vilka beslut som tas och hur de genomförs och följs upp. Det är också för att handläggningen ska kunna granskas efteråt.
Zanele vill se besluten så hon kan läsa skälen till att Kalle hade vie. Hon har redan begärt både beslut och journaler men personalen har velat vänta för att de ska begäras ut på ett särskilt sätt, säger de. De dokumenten kommer Zanele att få vänta länge på.
Och det som står i besluten kommer inte bara förvåna Zanele utan även få kritik av två experter. Om det kommer vi berätta i vår nästa del. Då berättar även personalen om varför Kalle fick bo ensam.
När man är isolerad så där, då är man ensam med sina tankar. Kalle älskade sin frihet
Zanele
Kalle hörde röster och såg figurer men trots hallucinationerna och andra riskfaktorer lämnades han ensam på den låsta avdelningen.
Efter mötet åker Zanele till en vän i Linköping där hon ska stanna över natten. Känslorna växlar mellan ilska och sorg.
– Jag tror inte på vad de säger. De har isolerat mitt barn. I sex veckor. När jag var där inne i rummet… Jag kände mig inlåst. Och det var så mörkt. Och ändå visste jag att jag kunde komma ut. När man är isolerad så där, då är man ensam med sina tankar. Kalle älskade sin frihet, säger hon och tillägger:
– De sa att Kalle hörde röster. Ändå lämnade de honom ensam. De har lämnat mitt barn som en kriminell, inte som någon som behöver vård.
Corren har haft flera kontakter med ledningen på Sis-hemmet där Kristina Granlund är institutionschef. Hon vill inte kommentera det enskilda fallet, men säger att hon inte anser att Sis-hemmet har begått något lagbrott.
– Men jag kan se att det har funnits brister som vi behöver åtgärda.
Hon berättar att barn som har vård i enskildhet har tillsyn som är individanpassad och att personal även ska vara lyhörda för barnens önskemål om att vara ensamma.
– Om du frågar mig om det här fallet så skulle vi ha gjort en tätare tillsyn, så är det ju. Det är också svårt, för ibland är det så att vi har provat att barnet får vara ensam kortare stunder, med hänsyn till barnets integritet, och att det fungerar väl. Och då kan det vara rätt att lämna ett barn ensam kortare stunder. Det är ganska komplext på det sättet. Sedan har vi barn som aldrig lämnas ensamma, även om de ber om det, utifrån den bedömning som vi har gjort.
Det här är del 1 av tre reportage om Kalles sista tid. Klicka på bilderna här nedanför för att läsa vidare.
Du kan läsa en längre intervju med Kristina Granlund HÄR. Du kan läsa om hur vi gjorde granskningen HÄR. Hör den dolda inspelningen inifrån Sis-hemmet Folåsa HÄR. corren.se/detlastaflickhemmet
Vi brukar vara återhållsamma med att berätta om metoder vid suicid, men i den här granskningen har vi valt att göra det. Vi kommer i en senare del berätta att Sis redan hade sett dörrarna i boenderummen som en säkerhetsrisk.
Hit kan du vända dig
Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101. Alla dagar, dygnet runt.
Bris – Barnens rätt i samhället för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatt. Alla dagar, dygnet runt.
Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80. Alla dagar klockan 21.00-06.00.
Ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård.
Barn- och ungdomslinjen på Inspektionen för vård och omsorg, telefon: 020-120 06 06, mejla till: beratta@ivo.se
