Foto: Fredrik Kylberg, Albin Wiman
Gloria är en av dem som Kalle hälsade till i sitt avskedsbrev när han tog sitt liv den 6 augusti 2023. Zanele får kontakt med henne efter att ha gått igenom Kalles mobil. Hon har gått igenom Kalles konton på sociala medier och granskat vilka som skrivit till honom, gillat och kommenterat. Snart ser hon en profil som påminner om Glorias namn.
Zanele skriver några rader och får snart svar.
”Hej, är du Kalles mamma?” svarar Gloria.
Zanele och Gloria skriver till varandra då och då när Gloria har sin ”ipad-tid”, någon halvtimme varje dag. Många som bor på Folåsa får beslut att ha begränsad tillgång till elektroniska kommunikationsmedel och personalen har rätt att övervaka alla samtal. Därför är Zanele försiktig med vad hon skriver till Gloria.
I den här videon berättar Gloria om när personalen hånade Kalle på rastgården.
I slutet av oktober lämnar Gloria Folåsa. Hennes föräldrar har kämpat för att övertyga socialtjänsten att Sis är fel plats för deras dotter. De har först fått besked om att Gloria skulle få komma hem. Men det socialtjänsten kan gå med på är att erbjuda en behandlingsfamilj. Gloria säger ja till all hjälp hon får bara hon slipper Sis. Hon placeras hos en behandlingsfamilj på annan ort. En dag ringer hon upp mig:
– Hej, är du reporter? Ska du skriva om Kalle? säger hon försiktigt.
Hon berättar att hon fortfarande har begränsningar och bara får ha en mobil av gammal modell så hon kan inte använda Instagram, Tiktok, Snapchat eller andra sociala medier.
– Jag kan bara ringa ibland och prata lite kort.
Hon måste även fördela ringtiden så hon hinner ringa både till mamma och vänner. En dag hörs en röst i bakgrunden att Gloria inte får prata med ”journalisten”. Gloria får nytt nummer. Hon ringer ändå.
Vi skriver på Instagram som hon loggar in på från vänners mobiler. Och så ringer vi igen.
– Jag vill berätta för Kalles skull. Och de andra tjejerna som sitter där. När man är där inne, då kan man inte göra något. Men jag som är här ute, jag kan kämpa för dem. Och jag vill ha namn och bild med. Folk ska veta att det är en riktig människa som berättar. Kalle mådde inte bra där inne. Inte jag heller.
Hon vill berätta hur det är att bli inlåst i ett slags parallellsamhälle, en värld där man inte har någon makt över sitt liv eller möjlighet att påverka sin situation. Där man är helt i händerna på personalen och deras beslut. Unga som placeras på Sis-hem har rättigheter och ska bemötas med respekt, omtanke, hänsyn, skriver Sis själva i sin information.
– Men vi hade ingen talan, vi kunde inte säga något. Man fick behandla oss som smuts, vad kunde vi göra? Det var det som förstörde mig mest där inne, säger Gloria.
Vissa saker som hon berättar i den här intervjun kan vi inte belägga. Sis-hemmen är låsta institutioner med lite insyn. Det gör också att det är svårt att bevisa vad som är sant och inte, men det visar också att det är en miljö som gör det svårt för tjejer som hamnar på Sis att göra sina röster hörda – och bli trodda. Därför blir det här Glorias historia.
Hon kommer att berätta om nedläggningar och långa stunder i ensamhet när man har vård enskildhet, vie som det kallas då ungdomar blir inlåsta på egen avdelning och inte får träffa de andra ungdomarna. Det var det Kalle hade de sista 41 dagarna av sitt liv. Han lämnades också ensam upprepade gånger på ett sätt som strider mot regelverket.
Gloria kommer även att ge sin bild av hur Kalle mådde där. Och vad som hände den sista dagen.
I en senare del i den här granskningen kommer ytterligare 18 tjejer, som bor eller har bott på Folåsa, att beskriva liknande händelser. Det handlar om övervåld, kränkningar, bestraffningar och nedläggningar. Vår granskning ska även visa att flickor och anhöriga fortfarande larmar Ivo om missförhållanden på Folåsa.
Både Gloria och Kalle hade vård i enskildhet under större delen av den tid de bodde på Folåsa. Det innebär att de låstes in på separata avdelningar så de inte kunde träffa andra ungdomar: "Vi kunde ringa på personalen på en dosa på väggen när vi ville något, men vissa i personalen struntade i oss."
Gloria har börjat få permissioner så hon kan åka hem till sin mamma, pappa och tre syskon i Stockholm. Det är där vi får tillfälle att ses en dag i januari.
Det är en späd tjej jag möter. Hon drar upp den svarta luvan på hoodien över huvudet. Det är svårt att föreställa sig att starka, unga killar gör fysiska ingripanden och nedläggningar på flickor i hennes ålder och storlek bakom låsta dörrar. Hon ska snart berätta om en händelse där hon fick tre personer i personalen på sig.
Tankarna går till psykologen Bo Hejlskov Elvén som medverkar i den här granskningen. Han kommer senare berätta att flickor är mest utsatta för avskiljningar och nedläggningar. ”Personalen gör det bara för att de kan", säger han. Det är inte lika lätt att göra det mot unga killar med muskler.
I Correns podd kommer han även berätta om polisgreppen som Sis-personalen, ofta unga killar utan vårdutbildning, har rätt att använda i vissa situationer men som många gånger används olagligt. Greppen och fasthållningstekniken som används är hämtade från polisens konflikthanteringssystem ”No power no lose”. Det innebär att personalen drar upp händerna på ryggen och ibland lägger ned tjejerna på golvet och vinklar även upp benen så att de inte ska kunna sparka. Många tjejer får ledskador efter att ha varit på Sis, enligt Bo Hejlskov Elvén.
– Vissa i personalen kunde säga till oss att de kunde ta upp våra armar och ben för att de hade samma rättigheter som polisen, berättar Gloria.
Vi sitter i familjens kök i lägenheten som ligger i en ort utanför Stockholm. Utanför fönstret som vetter mot innergården börjar det skymma. Det är Glorias sista dag med familjen innan hon ska tillbaka till behandlingsfamiljen. Lillasyster och lillebror hälsar blygt. Mamma Nathalie och pappa Romek dukar fram kaffe.
– Vi tycker det är skönt att hon får prata om det här. Hon har fått ett stort trauma, säger Natalie. Hennes bästa vän dog där inne. Hon åt inga mediciner och hade inget självskadebeteende innan. Men sedan började hon prata om att ta sitt liv. Nu äter hon adhd-medicin, antidepressiva och sömnmedicin.
Romek, pappa till Gloria, är tacksam för att de fick ut henne från Folåsa även om hon inte fick komma hem utan placerades i en behandlingsfamilj.
För Gloria kommer det vara svårt att glömma. Varje gång någon säger ”Grattis på födelsedagen” kommer hon att tänka på Kalle. Han dog på hennes 14-årsdag.
Den 6 augusti var en söndag och Gloria skulle få besök av sina föräldrar och fira lite. Innan hon gick mot besöksrummet hade hon fått gå in på avdelningen där Kalle var. Hon hade kramat om honom.
– Han var väldigt nere och mådde inte bra.
Kalles mamma tycker att hon har fått motstridiga uppgifter. Hon har läst i Kalles dagbok att han kände sig ensam, maktlös och missförstådd och att han bara fick vara en timme om dagen med de andra på avdelningen. Vården i enskildhet fortsatte vecka för vecka. Men när hon träffar personalen på Sis-hemmet Folåsa uppger de att Kalle hade varit glad sista helgen. Till socialtjänsten har de även uppgett att de sista fyra veckorna hade varit en bra tid och att Kalle hade fungerat bra under placeringen.
Gloria delar inte personalens bild:
–Vi hade båda haft vård i enskildhet, alltså vie, sedan juni. Vi blev lämnade där, ibland hela dagar. Kalle hade lite mer i avdelningstid i början, men sedan hade varken han eller jag någon tid alls.
Kalle var öppen med sin könsdysfori, han identifierade sig som kille och ville ha hormonbehandling. Enligt Gloria blev han hånad av andra ungdomar och personal.
Tre månader innan Kalle kom till Folåsa hade han gjort ett suicidförsök genom en överdos och han hade ett flerårigt självskadebeteende.
Gloria berättar att de diskuterade självmordstankar ibland.
– Han sade att när han har sådana tankar utanför Sis kan han göra andra saker, bra saker, för att må bra. Men på Sis, när du är inlåst, kan man inte göra något. Man har bara sina tankar, säger hon.
Några dagar innan Kalle dog hade han pratat om döden med en personal.
– Jag var med då. Kalle frågade hur det känns att dö och personalens svar gjorde mig så jävla arg och jag frågade vad fan han höll på med.
Gloria berättar att hon tycker att personalen avdramatiserade döden.
– Han sa att man inte känner något och att man kommer till himlen. Om det inte är ens tid att dö kommer de på andra sidan att skicka tillbaka dig till jorden och då skulle man glömma all smärta.
Kalle och Gloria såg varandra från rastburarna ibland.
Under tiden de hade vård i enskildhet hade Gloria och Kalle bytt rum några gånger och en period såg de varandra genom fönstret, berättar Gloria. Ibland kunde de prata med varandra i rastburarna som fanns utanför:
– Man bara satt där, det fanns inget att göra. Det är så tyst, du hör bara personalens nycklar och larm. Vi kunde ringa på personalen på en dosa på väggen när vi ville något, men vissa i personalen struntade i oss. De kom ibland och frågade om vi ville ha något att dricka.
I en internutredning som Corren tagit del av efter Kalles dödsfall uppger Sis egna inspektörer att Folåsa lämnar barn som har vård i enskildhet ensamma längre än regelverket tillåter. Det är något som även JO har sett vid inspektioner på andra Sis-hem. Personalens närvaro är viktig för att förebygga en isolering som enligt forskning kan bli skadlig, har JO påpekat.
Gloria minns en dag i somras. Det var 30 grader varmt och hon satt ensam på sin avdelning i mjukiskläder.
– Det var jättevarmt och vi får inte ha kjolar eller för korta tröjor ifall personalen skulle behöva göra fysiska ingrepp. Jag ringde på klockan och ville att någon personal skulle komma och vara med mig. Men de var ute på rastgården och spelade fotboll och hade inte tid sade de. Man sitter bara i det där rummet, man får psykos alltså.
Ett av boenderummen i den byggnad där både Kalle och Gloria bodde på Sis-hemmet. Rummen är inte avsedda för barn som har vård i enskildhet (vie), men används ändå för att de riktiga vie-utrymmena inte räcker till.
Personalen har bekräftat för Kalles mamma att han alltid var ensam tolv timmar nattetid på den låsta avdelningen. Och att de ofta lämnat honom ensam. Enligt personalen var det för att han själv ville det.
Vår granskning visar att Kalle aldrig borde ha lämnats ensam med tanke på flera riskfaktorer och ett tidigare suicidförsök, vilket senare kommer att bekräftas av ledningen på Folåsa. Däremot kommer den ansvariga chefen berätta att hon inte känner igen bilden att de lämnar barn ensamma för länge.
Att Kalle mådde dåligt framgår även av hans journaler. Han hade ångest och hallucinationer vilket personalen har berättat att de kände till. Hallucinationerna hade tilltagit efter en period av vården i enskildhet. Och en psykolog har noterat att Kalle inte förstått varför han hade vård i enskildhet. I samma notering står också att Kalle kände sig utstött i tjejgruppen.
– Han blev även hånad både av viss personal och de andra ungdomarna, säger Gloria.
Detta nämns även i ett klagomål till Ivo som kommit in via Barnombudsmannen under hösten där en flicka anmält missförhållanden och kränkningar på Folåsa. Där uppges att Kalle inte hade blivit accepterad och att han blivit trakasserad med kommentarer från viss personal.
Folåsa tar emot skolpliktiga flickor med psykosociala problem, ibland kan de även ha ett drogmissbruk eller ha hamnat i kriminella kretsar.
När Gloria kom tillbaka från sitt besök på födelsedagen hade Kalle redan gått tillbaka till enskildheten. Hon hörde att några tjejer sa till en i personalen: ”Du måste gå in till Kalle nu!'
Då hade Kalle varit ensam länge, enligt Gloria.
– Jag sade också till att han skulle gå in till Kalle.
De första uppgifterna som Kalles mamma fick av Folåsa var att han hade lämnats ensam tio minuter. Men en internutredning inom Sis, som Corren tagit del av, visar att personalen hade lämnat Kalle ensam i en timme och 15 minuter - vilket är längre än var som är tillåtet enligt Sis regelverk. Det var filmerna från övervakningskamerorna som hade avslöjat detta.
– De hittar på för att de vet att de gjort bort sig och inte vill få en massa skit, säger Gloria.
Hon såg när ambulanspersonalen bar ut Kalle. Då hade han haft lite puls.
– Vi visste ingenting om vad som hade hänt. Och nästa dag när personalen skulle berätta… Jag trodde de skulle säga när han skulle komma tillbaka. Men de berättade att Kalle inte hade klarat sig. Jag gick sönder. Sedan ville de inte att vi skulle prata mer om det. Vi fick inte veta något.
Han lämnades ofta ensam på den där avdelningen.
Sara, tidigare placerad på Folåsa
Under det senaste halvåret har Corren fått kontakt med flera tjejer som nyligen har bott eller som fortfarande bor på Sis-hemmet Folåsa som har berättat om den kvällen när Kalle tog sitt liv. Vi skriver till varandra när de har ipad-tid.
En tjej berättar:
”Vi såg på övervakningskamerorna efter att det hade hänt när alla försökte livrädda Kalle. Det var inte meningen att vi skulle se utan det speglade sig och vi var nyfikna på vad det var som hände.”
Hon och Kalle bodde på olika avdelningar och träffades ändå ibland. Hon minns Kalle som både snäll och rolig.
En tjej, som vi kan kalla Sara, bodde på Folåsa samtidigt som Kalle. Hon hade redan flyttat när Kalle dog.
– Jag blev så ledsen, fy fan alltså. Kalle mådde inte bra. Eftersom han kände sig som en kille så hängde man ut honom genom att säga massa saker om könsdysfori. De kunde säga transa och de sade saker på arabiska men jag förstår vissa ord. Han lämnades ofta ensam på den där avdelningen.
Sara har bott flera gånger på Folåsa och har tyckt att det tidigare har varit bra.
– Men sista tiden var det fucked up. Vissa i personalen var jätteunga och hade så grov attityd mot ungdomarna Jag pratade med chefen om det flera gånger men det blev inte bättre.
Det här är en bild som återkommer i den kontakt som Corren har med tjejer som har koppling till Folåsa och i klagomål som finns på Ivo. I ett fall har en flicka ringt till Ivo och sagt att personal skrikit flera gånger och dragit in henne på rummet där han skakat henne flera gånger. En annan anställd ska ha försökt lugna kollegan.
I ett annat klagomål framför en flicka att viss personals agerande leder till onödigt våld och att personal inte alltid förvarnar att de ska ta tag i dem.
Det framgår även av utredningar som gjorts av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som tidigare kritiserat Folåsa för att ha en "övervåldskultur". I ett beslut från februari 2023 skriver Ivo att Folåsa inte har kunnat säkerställa trygghet och säkerhet för de placerade flickorna. I augusti avslutade Ivo ärendet efter att ha sett vissa förbättringar.
Samtidigt beskriver Ivo möten med barn som under inspektionen berättat att viss personal triggar barnen, behandlar dem olika och hotar barnen med konsekvenser. Det framgår också att barn berättat att personal sitter mycket på kontoret i stället för att vara på avdelningarna.
På vissa avdelningar har barn uppgett att personal gett örfilar. Ivo har därför flaggat för att tillsynen kan följas upp.
"Kalle var den snällaste personen. Han stöttade mig när jag mådde dåligt", berättar Gloria.
Gloria berättar om flera händelser där viss personal ska ha använt överdrivet hårdhänta grepp.
Hon berättar också om orsaken till att Kalle och hon fick vård i enskildhet. Till Kalles mamma Zanele har personalen uppgett att han hade fått vie efter att först ha slagit en annan tjej. Zanele har även fått veta att det bara var en konflikt som var där och då och som hade löst sig snabbt med personalens hjälp.
Gloria berättar att hon såg att personalen slet ned Kalle på golvet innan han togs till avskiljningen. Avskiljningen fick Zanele vetskap om först när hon fick hem alla beslut.
Personalen har också berättat att Kalle trots vie-besluten hade fungerat bra på avdelningen med de andra. Men i alla beslut om vie står det att Kalle ofta är inblandad i konflikter.
– Det där är inte sant. Kalle var världens snällaste. Det var han som lugnade och motiverade mig när jag mådde dåligt. Han brydde sig verkligen, säger Gloria.
Jag gick med lugnt men när vi kom fram tryckte han mitt ansikte hårt mot väggen
Gloria
Gloria ger sin version av det som ledde till att de båda låstes in på enskilda avdelningar:
– Ja, han slog en annan tjej. Hon kallade honom för bög och sade att hon skulle slå honom. Men det var inte därför han fick vie. Alla vi tjejer som var på avdelningen började tjafsa med personal. Vi stod upp för varandra för att personalen behandlade oss dåligt. De sade fula ord till oss och slog oss. De kunde kalla oss för horungar, knarkare och sade att de inte var där för vår skull, bara för den 25:s skull, för lönen, säger hon och fortsätter:
– Det började med att en tjej gick runt bordet och fick en tillsägelse. Jag stod lutad mot bordet och personalen sade till mig att jag inte skulle sitta på bordet. Jag sade att jag inte satt på bordet. Då sade han till mig att backa annars skulle jag få en varning. Jag sade emot och då kom han emot mig och då satte jag mig på bordet så han inte skulle ta mig. Tjejen som gick runt bordet lade sig över mig och vi försökte putta bort honom. En annan personal hjälper till att putta bort henne, drog mig ner och kastar mitt ansikte mot marken.
Gloria berättar att en tredje i personalen drog upp hennes ben och tog henne till avskiljningen.
– Jag gick med lugnt men när vi kom fram tryckte han mitt ansikte hårt mot väggen så här, säger Gloria och visar med händerna.
– Jag frågade vad han höll på med. Han sa bara: Ser det ut som det finns kameror här eller? Han sparkade in mig i rummet. Man kunde tro att jag hade mördat någon eller hämtat en kniv, eller fått blackout. De var så överdrivna.
Gloria berättar att alla inblandade tjejer fick beslut om vie i sina rum.
– De andra fick komma ut på avdelningen men Kalle och jag fick vara kvar. Jag förstod inte varför.
Men vi ringde och sade att hon inte mådde bra, att de måste ta ut henne från vie.
Natalie
Glorias mamma
Och där blev de kvar, vecka efter vecka. Gloria fortsatte att ha vie ytterligare två månader efter att Kalle hade gått bort. Det var svårt att hantera tankarna på att hennes bästa vän tagit sitt liv några meter bort i en likadan låst korridor.
– Och du kan inte göra någonting. Du sitter bara i ditt rum, du har ingen klocka och du har ingen mobil. Jag började inbilla mig att jag hörde röster och att väggarna kom närmare. Jag fick panikångest och skrek och ringde efter personal. Men vad gör de då? Låser in mig igen.
Kalles mamma har berättat att hon inte visste att hennes barn hade vie. Men den informationen fick Glorias föräldrar.
– De ringde och berättade, men jag förstod inte varför, säger Natalie.
– De sade att hon riskerar att bli påverkad av de andra ungdomarna om hon kom ut på avdelningarna men då är det ju inte hon som har problem. Men vi ringde och sade att hon inte mådde bra, att de måste ta ut henne från vie.
Att prata om tiden på Folåsa väcker mycket känslor hos dem alla. Det är ilska blandat med sorg och frustration. Och rädsla för hur det kunde ha slutat.
– Vi hade tur, säger Romek. Vi gjorde allt i vår makt för att få ut henne därifrån. Det där är inte bra för barn.
Han berättar att hans första intryck av Folåsa när han besökte Gloria första gången var att hon hamnat i fängelse.
– Och personalen där, de var så unga. De fick fråga de andra om allt så det märktes att det var mycket vikarier.
Han minns särskild de små rastburarna som flickorna får gå ut i ibland. De är byggda utanpå fasaden och består av stålgrå ram med galler som ser ut att bilda mönster med små kvadrater. Det var i sådana Kalle och Gloria kunde prata med varandra några gånger.
– Man gör inte så ens med djur. Barnet blir inte bättre, de blir galna. Vi måste göra något. Det finns fortfarande barn som är kvar där. Vi hoppas att vår historia kan hjälpa till, säger Romek.
För Zanele har det känts skönt att få veta från någon mer hur Kalle hade det på Folåsa. Men hon undrar fortfarande vad som fick honom att ta sitt liv.
– Allt hade handlat om att komma ut i augusti. Han skrev till vänner på Instagram att han ville köpa hund när han kom ut. Sedan självmord?
Hon tycker det är svårt att veta vad som är sant och inte utifrån den information hon fått från Folåsa. Vid mötet uteblev information som hon visste hade hänt. Att han blivit nedlagd på golvet i fem minuter bland annat.
Kalle kom till Folåsa för att Sis-hemmet skulle utreda och komma fram till vilken vård som var bäst på sikt. Skulle det bli placering på Sis, familjehem eller HVB-hem? När Zanele besökte Folåsa efter Kalles död berättade personalen att utredningen aldrig blev klar.
Hon spelade in samtalet för att kunna gå igenom vad som sagts. Men hon har bara spelat upp det en gång efter besöket.
– Det är för jobbigt att lyssna.
Hon har gett inspelningen till oss för att få hjälp att få ut Kalles historia. Hon överväger om hon ska stämma Folåsa. Polisutredningen som inleddes direkt efter händelsen lades snart ned.
Kalles självmord utreds nu av Inspektionen för vård och omsorg. Sis har även utrett händelsen internt och där konstaterar utredarna att dödsfallet är ett missförhållande enligt lex Sarah. Ivo anser att det finns brister i den utredningen.
Kristina Granlund, institutionschef på Sis-hemmet Folåsa, säger att hon inte vill kommentera ett enskilt fall, trots att vi har fått en fullmakt från Kalles mamma. Men dödsfallet visar att Sis-hemmet har brister, medger hon. Bland annat har de inte haft en skriftlig lokal rutin för suicidprevention.
Hon känner inte igen bilden av att barn lämnas ensamma utan personal längre än vad som är tillåtet.
– De uppgifter jag har är att man inte brukar vara ensam längre stunder. Vi har gått igenom det här på institutionen, att man inte ska vara ensam längre än en timme. Och oftast är man inte ensam så länge som en timme i vård i enskildhet. Det är min bild av hur det är här.
Det här är det sista av tre reportage om Kalles sista tid. Klicka på bilderna här nedanför för att läsa tidigare avsnitt.
Du kan läsa en längre intervju med Kristina Granlund HÄR. Du kan läsa om hur vi gjorde granskningen HÄR. Hör den dolda inspelningen inifrån Sis-hemmet Folåsa HÄR. corren.se/detlastaflickhemmet
Kristina Granlund är institutionschef på Sis-hemmet Folåsa utanför Vikingstad.
Hit kan du vända dig
Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101. Alla dagar, dygnet runt.
Bris – Barnens rätt i samhället för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatt. Alla dagar, dygnet runt.
Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80. Alla dagar klockan 21.00-06.00.
Ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård.
Barn- och ungdomslinjen på Inspektionen för vård och omsorg, telefon: 020-120 06 06, mejla till: beratta@ivo.se
