Nyligen kunde Corren avslöja att en 14-Ärig flicka hittats död pÄ Sis FolÄsa ungdomshem som tvÄngsvÄrdar skolpliktiga flickor. Efter vÄr rapportering kontaktas Corren av flera personer som pÄ olika sÀtt kÀnde 14-Äringen. Snart fÄr vi Àven kontakt med 14-Äringens mamma Zanele. De vill alla berÀtta mer och ge en bild av vem 14-Äringen var.
En talangfull person med mycket energi i kroppen, som var aktiv, spelade piano, tecknade... Men som ocksÄ kÀmpade med en sÀrskild problematik som gjorde att 14-Äringen var extra sÄrbar. Det gör ocksÄ att de reagerar pÄ ordet "flicka" i vÄr rapportering.
â Han hette Kayla frĂ„n början, men ville kalla sig Kalle. Han identifierade sig som kille och var öppen med det för alla, bĂ„de i skolan och bland kompisar, sĂ€ger Zanele.
Hon Àr mycket ledsen, har svÄrt för att prata och undrar vad som hÀnde den sista tiden. Varför tog Kalle sitt liv? Hur kunde han göra det pÄ en lÄst avdelning? Och varför flyttades han till FolÄsa, dÀr man bara tar emot flickor?
â De ringde och sade att han skulle till FolĂ„sa nĂ€r de nĂ€stan var framme i Linköping. Första veckan fick jag inte prata med honom i mobilen. Men efter det pratade vi dĂ„ och dĂ„. Han svarade vĂ€ldigt kort i telefon och jag undrar om han kunde prata fritt.
Zanele bor i en kommun utanför Ăstergötland och berĂ€ttar om Kalles uppvĂ€xt som kantats av sjĂ€lvskadebeteende, missbruk och rymningar frĂ„n olika familjehem. I grunden finns Ă€ven en traumatisk hĂ€ndelse i barndomen dĂ„ Kalle utsattes för vĂ„ldtĂ€kt och sexuella övergrepp.
â Efter det var han inte sig sjĂ€lv och fick ingen hjĂ€lp. Innan var han ett glatt barn som spelade fotboll, red och Ă„kte skateboard. Han har alltid varit vĂ€ldigt aktiv, smart, snabblĂ€rd och duktig i skolan.
Men Kalle mĂ„dde allt sĂ€mre och började umgĂ„s med Ă€ldre ungdomar. NĂ€r Zanele ska vĂ€lja ut bilder till sin berĂ€ttelse dyker jobbiga minnen upp â pĂ„ nĂ„gra av bilderna har han skurit sig sjĂ€lv.
Förutom traumat kring övergreppet kÀmpade Kalle med allt vad det innebÀr att leva i fel kropp. Men Kalle fick inte stöd eller rÀtt behandling, berÀttar Zanele utan kom in i en spiral av destruktiva hÀndelser. Hon vÀnde sig till socialtjÀnsten i hemkommunen flera gÄnger för att fÄ stöd. DÀr har handlÀggarna avlöst varandra.
â Jag önskade att fĂ„ en stödfamilj som Kalle kunde Ă„ka till ibland. Jag Ă€r ensam och har fler barn och Kalle tog all min kraft. Men de hade ingen, sade de. DĂ€remot kunde de ta honom ifrĂ„n mig.
Till slut placerades Kalle pĂ„ frivillig grund i ett familjehem. Men dĂ„ startade karusellen med rymningar â och vid ett flertal tillfĂ€llen greps Kalle av polis och pĂ„trĂ€ffades pĂ„verkad av narkotika och alkohol. Till slut vĂ€nde sig socialnĂ€mnden till förvaltningsrĂ€tten för att fĂ„ beslut om tvĂ„ngsvĂ„rd enligt LVU. Under hösten förra Ă„ret kom domen: "Genom missbruket och det socialt nedbrytande beteendet utsĂ€tter Kalle sin hĂ€lsa och utveckling för en pĂ„taglig risk att skadas", skrev domstolen.
I domen framgÄr Àven att Kalle medgav sina problem och att han önskade att fÄ bo hos sin mamma. Eftersom Kalle var sÄ ung sÄg domstolen allvarligt pÄ missbruket och bedömde att det sammantaget krÀvdes vÄrd med stöd av LVU. I domen framgÄr att Zanele samtyckte till tvÄngsvÄrd.
â Jag trodde att han skulle fĂ„ komma till ett behandlingshem, men det blev mer som ett fĂ€ngelse. Jag hade önskat att han kunde bo hĂ€r hos mig ibland.
I vÀntan pÄ plats flyttade Kalle Äterigen runt pÄ olika boenden, dÀribland ett jourhem (se separat artikel). Kalle hade försökt ta sitt liv nÄgra mÄnader innan han flyttade till jourfamiljen dÀr han trivdes bra, och sade, inför flera personer, att han skulle göra det igen om han placerades pÄ ett Sis-hem. NÀr han slutligen hamnade pÄ en lÄst avdelning pÄ FolÄsa i Vikingstad blev hotet verklighet. Zanele kÀnner till dödsorsaken, men vill fÄ svar pÄ hur det kunde ske.
â Han vĂ„rdades enskilt â de kan inte fĂ„ ha vad som helst pĂ„ en sĂ„dan avdelning sĂ„ hur kunde han ta sitt liv?
Hon Àr kritisk till kompetensen pÄ de statliga institutionerna dÀr barn med olika psykiatriska problem tvÄngsvÄrdas.
â All personal Ă€r inte vĂ„rdutbildad och alla förstĂ„r inte alla mĂ€nniskor. Hur ska personal utan rĂ€tt kompetens veta vad som Ă€r bĂ€st för barn som har försökt begĂ„ sjĂ€lvmord? De behöver psykiatrisk vĂ„rd. Sis Ă€r som ett fĂ€ngelse.
Efter dödsfallet har hon gÄtt igenom Kalles mobiltelefon och hittat meddelanden som han skrivit till vÀnner samt dagboksanteckningar. Hon visar nÄgra av dem för oss. I en trÄd skriver Kalle att han blivit nedlagd pÄ golvet och slagen i huvudet av personal pÄ FolÄsa.
â Han skrev Ă€ven att han lĂ€ngtade efter att fĂ„ komma ut. Han trodde att han skulle fĂ„ göra det i augusti. Kalle ville köpa hund, han Ă€lskade djur. Och nu Ă€r han död. Jag har velat komma in pĂ„ rummet. Jag vill fĂ„ svar pĂ„ frĂ„gor. Vad gjorde han sista dagen, vad hade han för klĂ€der, var han glad eller ledsen? Men jag fĂ„r inga svar.
Det Àr socialtjÀnsten som ansvarar för sjÀlva placeringen av en ungdom. I en separat intervju uppger enhetschefen inom berörd socialtjÀnst hur man agerat efter Kalles sjÀlvmord. Som vi tidigare har berÀttat pÄgÄr Àven en intern utredning pÄ FolÄsa ungdomshem som Àven lex Sara-anmÀlt hÀndelsen.