Region Östergötland har varslat 900 medarbetare om uppsägning. Parallellt pågår ett arbete, över hela den östgötska vården, för att ställa om och skapa en så kallad "ny arbetsorganisation". Innan valborg skickade cheferna på den psykiatriska kliniken i Linköping ut ett förslag, till medarbetarna, där kliniken minskar med 25 anställda. I förslaget ingick flera förändringar av verksamheten – bland annat att det specialiserade traumateamet och mottagningen läggs ned.
Samtliga sju medarbetare som ingår i teamet slog, i en debattartikel på Corren, larm om konsekvenserna av nedläggningen. De ser bland annat en risk för att den kompetens som teamet byggt upp slås sönder och att nedläggningen leder till minskad behandling och därmed en ökad risk för suicid bland östgötarna.
– Vi behandlar framförallt patienter med komplex PTSD med ganska stora svårigheter och långvariga trauman i livet. Den vanligaste orsaken till PTSD i Sverige är våldtäkter, att folk blivit misshandlade i barndomen eller levt upp i väldigt ogynnsamma miljöer. Nu är förslaget att vårt traumateam ska läggas ned och istället ingå i allmänpsykiatrin. En av riskerna med att vårt team splittras är att en kompetens, som inte går att bygga upp igen, slås sönder, säger psykologen och psykoterapeuten Ylva Eriksson som är en del av teamet.
Traumateamet startades upp som ett projekt för sex år sedan.
– Man såg att de här patienterna, som ofta är självskadande, har hög suicidrisk och ofta tappar verklighetsuppfattningen, inte riktigt fick bra hjälp inom allmänpsykiatrin. De blev ofta missförstådda och många av patienterna har svårt med tilliten om de får träffa flera olika personer. Traumateamet var också med och startade att nationellt nätverk för traumabehandlare för att öka kompetensen – så det har lett till att de här patienterna får bättre hjälp, säger Ylva Eriksson.
Anders Pilemalm, specialist i klinisk psykologi, var med och startade upp teamet tillsammans med specialistläkaren Cecilia Fredlund.
– Traumateamet är inte unikt för Östergötland, det finns liknande verksamheter på vissa ställen i övriga landet, men jag skulle ändå säga att vi har legat i framkant – framförallt i länet men också i Sverige. Vi har legat i framkant i hur vi organiserar oss, att vi startade upp nätverket för traumabehandlare och att vi har kunnat utveckla behandlingsmetoder tack vare teamet, säger han.
Hur har ni sett att teamet lett till bättre vård?
– Med psykoterapi kan man faktiskt bota personer med PTSD och under de första åren följdes resultatet upp väldigt mycket och då såg man faktiskt att man hjälpte de här patienterna bättre, säger Ylva Eriksson.
– Regionledningen har sagt att vi ska prioritera nybesök, bedömningar och utredning, och psykoterapi är behandling. I och med att vi kommer att bli en del av allmänpsykiatrin kommer det att bli mindre utrymme för behandling – och det finns inte riktigt någon annan hjälp för de här patienterna att få, fortsätter hon.
Vi har sökt regionstyrelsens ordförande Marie Morell (M) för kommentarer, men hon har hänvisat alla frågor om traumateamet till psykiatriska kliniken.
"Vi hänvisar frågor om den här formen av förslag till verksamheten tillsvidare", skriver hon i ett sms till oss.
Åsa Kastbom, tillförordnad verksamhetschef på psykiatriska kliniken, konstaterar att klinikens ledning fortfarande inte har gett upp hoppet om att slippa varsla 25 anställda.
– Än så länge är inget klart och vi gör fortfarande allt för att minska varslet och antalet funktioner på vår klinik. Det har vi inte gett upp än. Vi tycker att vi redan har en slimmad organisation och att vi egentligen inte kan dra ned någonstans och ändå behålla patientsäkerhet och tillgänglighet. Vi är jättebekymrade över det kompetenstapp vi kommer få om varslet går igenom. Vi har satsat mycket på vidareutbildning, säger hon.
Men hur har ni landat i förslaget om traumaenheten?
– Det är inte så att vi ska upphöra med traumabehandling utan de som jobbar i teamet får ingå i något av våra basteam inom allmänpsykiatrin. Vi har tittat på olika förslag och vad vi skulle kunna ändra på med minsta möjliga skada – men helst skulle vi vilja ha kvar allt precis som vi har det i dag. Vi förstår oron hos personalen, patienterna och deras anhöriga, säger Åsa Kastbom.