Regeringen har identifierat psykisk ohälsa och suicidprevention som prioriterade områden. Den senaste tidens vansinnesdåd har medfört att regeringen har betonat vikten av att satsa på psykiatrin. I Region Östergötland pågår samtidigt vad som närmast får beskrivas som en nedmontering av psykiatrin.
Läkare från Psykiatricentrum i Region Östergötland önskar nu svar på varför just östgötarnas psykiska hälsa inte är prioriterad? Varför är det inte viktigt att möjliggöra suicidprevention och förebyggande av vansinnesdåd just i vår region?
I ett flertal debattinlägg, insändare och nyhetsartiklar från olika delar av Psykiatricentrum i Östergötland exempelvis Psykiatricentrums fackliga företrädare (22/5-24), barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) (26/3-24), Ätstörningsdagvården (3/5-24), Psykiatriska kliniken i Linköping (19/4-24), psykiatriska kliniken i Mjölby (21/4-24) och Vrinnevisjukhuset i Norrköping (NT 14/1-25), har psykiatricentrums anställda varnat för riskerna med neddragningarna. Därtill har ett flertal medborgare genom insändare och deltagande i intervjuer förmedlat sin oro för att, på grund av varslen, inte kunna erhålla rätt vård.
Dessa larm från östgötska medborgare samt medarbetare inom Psykiatricentrum Östergötland har dock inte erhållit något gehör från regionledningen utan i stället har vi nåtts av besked att mer besparingar är att vänta. Psykiatricentrum skall alltså – utöver en 6 procent minskning av budget samt reduktion av tjänster omfattande 140 personer för hela Psykiatricentrum, där varslet utgjort 111 personer – skära ner ytterligare motsvarande 38 tjänster. Efter denna ytterligare minskning kommer man ha reducerat berörda yrkesgrupper inom Psykiatricentrum med 21 procent.
Varslen i Region Östergötland har slagit oproportionerligt hårt mot såväl Psykiatricentrum som Primärvårdscentrum, vilka ju tillsammans handlägger och behandlar östgötarnas psykiska ohälsa. Inom Psykiatricentrum så är det öppenvårdsmottagningarna som är hårdast åtgångna. Slutenvården i Region Östergötland ligger redan näst lägst bland alla Sveriges regioner vad gäller antal psykiatriska slutenvårdsplatser per capita i Sverige, varför man sannolikt inte kunnat stå för att minska den ytterligare. I och med varslen, och då vakanser för långtidssjukskrivna och föräldralediga inte längre får fyllas, är nu våra öppenvårdsenheter sämre bemannade än någonsin tidigare. Yrkeskategorier som omfattats av varslen inkluderar skötare, kuratorer, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och vårdadministratörer.
Psykiatrisk behandling bygger på ett multiprofessionellt teamarbete. I ett öppenvårdspsykiatriskt team är det skötare, sjuksköterskor och kuratorer som i första hand sköter stödsamtal exempelvis som uppföljning efter, eller förebyggande av, suicid. För vissa grupper av patienter såsom personlighetssyndrom och autism, vilka inte sällan medför en förhöjd suicidrisk, utgör just psykoterapi, stödsamtal och arbetsterapeutiska insatser själva behandlingen. Samtidigt har regionledningens beslut hittills inneburit att resurser ”hyvlats” bort från psykiatrin utan beslut om minskning av vårdutbud. Psykiatrin förväntas erbjuda samma vård, eller till och med korta köerna, trots en markant minskning i personalstyrka.
Sekundärt riskerar även den redan överbelastade Rättspsykiatrin att drabbas då effekterna av neddragningar inom allmänpsykiatrin tenderar att över tid leda till att fler personer med psykisk sjukdom begår brott och därmed att behov av Rättspsykiatriska slutenvårdsplatser ökar.
Hittills har Regionledningens beslut om varsel och övriga besparingar resulterat i förödande effekter för omhändertagande och behandling av personer med psykisk ohälsa och beroendesjukdom bland annat inom nedanstående områden:
* Suicidprevention är väsentligt försvårad då bristen på skötare och kuratorer medför att stödjande samtal syftande till att förebygga suicid och att följa upp efter suicidförsök nu kan erbjudas i mycket lägre omfattning som inte i närheten motsvarar psykiatrins uppdrag.
* Stöd i arbetsåtergång och meningsfull vardag kan nu erbjudas i påtagligt lägre omfattning på grund av bristen på arbetsterapeuter och rehabkoordinatorer. Till exempel har en av de allmänpsykiatriska öppenvårdsenheterna nu en enda kvarvarande rehabkoordinator på 5 000 patienter.
* Psykosvården har nu väsentligt minskade möjligheter att genomföra utredningar vid insjuknanden i psykos i enlighet med nationella vårdprogram, stötta patienter ut i sysselsättning eller erbjuda anhörigsamtal. Instabila patienter med psykossjukdom kan inte följas upp i den omfattning som rekommenderas i nationella riktlinjer vilket medför risk för försämring, suicid och skada av tredje person.
* BUP (barn- och ungdomspsykiatriska kliniken) kan inte följa nationella riktlinjer avseende någon form av psykoterapeutisk behandling för barn och ungdomar med till exempel depression, ångestsyndrom, PTSD eller ätstörningar. På grund av omfattande brist på behandlare redan innan varslet är kötiden för terapeutisk behandling redan nu över 1 år och den är ännu längre för bred utredning av psykiatriska tillstånd. I nuläget väntar 200 barn och ungdomar på nybesök. Ett år i kö är lång tid i ett barns liv och leder till förvärrade symptom, ökad samsjuklighet, skolfrånvaro, sämre prognos och ökad suicidrisk. Konsekvensen bli ofta därför att läkare sätter in läkemedel trots att psykoterapi är förstahandsbehandlingen. BUP har utifrån för få och sjukskrivna sjuksköterskor inte heller möjlighet att följa upp läkemedelsbehandling på ett patientsäkert sätt.
* Beroendevården i Östergötland har sedan länge varit underdimensionerad. Östgötar med svåra alkoholberoenden har i delar av regionen fortsatt mycket begränsad tillgång till vård. Behandling av samsjuklighet, ett prioriterat område enligt samsjuklighetsutredningen, har minskat på grund av varslen. MiniMaria i Linköping, en enhet som hjälper tonåringar och unga vuxna att ta sig ur skadligt substansbruk, klarar inte längre sitt uppdrag. Bland annat kan man inte erbjuda drogtest eller stödsamtal för beroende och samsjuklighet i den omfattning som behövs. Neddragningarna omintetgör alla möjligheter att kunna fortsätta med nödvändig utveckling av Östergötlands beroendevård.
* Ätstörningsvård kan inte erbjudas enligt nationella riktlinjer inom vare sig öppenvård eller dagvård. Klinikernas öppenvårdsinsatser är sedan tidigare otillräckliga för att möta regionens behov. Exempelvis består en av de vuxenpsykiatriska klinikernas ätstörningsteam av en skötare på heltid, en psykolog på deltid samt en dietist på 40 procent och en läkare på 35 procent. Ätstörningsteamet för unga vuxna planeras övergå till vuxenpsykiatrin, med ännu oklara resurser. Nu har besked även kommit att ätstörningsdagvården föreslås läggas ner helt och hållet, vilket är i strid med Socialstyrelsens rekommendationer från 2024. Behandling av ätstörning i slutenvård kräver långa vårdtider och stora personalinsatser. Beslutet riskerar att medföra ett markant ökat behov av slutenvård för individer med ätstörning för vilket regionens låga antal psykiatriska slutenvårdsplatser inte kommer att räcka till. Varslen drabbar därmed de patienter med en av psykiatrins mest dödliga sjukdomar som inte kommer att kunna erhålla tillräckligt med hjälp på någon nivå.
* Kompetensförlust sker ofrånkomligen när särskilt utbildad, kliniskt erfaren personal sägs upp eller flyttas mellan olika enheter. Exempel är ätstörningsdagvårdens personal som besitter en enorm kompetens inom ätstörning som nu riskerar att försvinna. Traumateamet på Psykiatriska kliniken i Linköping, med spetskompetens mot posttraumatiskt stressyndrom, är nu nedlagt med kompetensförlust och minskad tillgång till behandling som följd.
Vi skriver inte detta för att vår egen arbetssituation blivit mer belastad, vilket är självklart utifrån ökad etisk stress när vi inte kan erbjuda våra patienter adekvat vård. Vi skriver inte heller för att situationen är så ansträngd att klinikernas medarbetare gråter för att de inte kan sträcka sig längre för att räcka till för våra patienter.
Vi skriver för att patientsäkerheten är hotad och delar av psykiatrin i Östergötland inte längre kan bedriva psykiatrisk vård i enlighet med nationella riktlinjer. Vi befarar att suicidtalen i Östergötland kommer att öka om inte åtgärder vidtas.
Vi ber regionledningen att ta våra uppgifter i beaktande och att ompröva beslutet om besparingar i psykiatrin. Stoppa de nya kraven på besparingar, låt oss åtminstone tillsätta vakanser och vissa tjänster så att verksamheterna klarar sina uppdrag – att behandla psykisk sjukdom och att förebygga suicid.
Underskrivet av:
Josefin Vikström Eckevall, facklig företrädare Läkarföreningen, överläkare VUP (vuxenpsykiatriska kliniken) Linköping
Mårten Larsson, facklig företrädare Läkarföreningen, specialistläkare VUP Norrköping
Loredana Surlina Balaban, facklig företrädare Läkarföreningen, överläkare BUP Linköping
Cecilia Fredlund, specialistläkare VUP Linköping
Elin Fredriksson, specialistläkare BUP Linköping
Martin Samuelsson, facklig företrädare Läkarföreningen, överläkare VUP Linköping
Sofia Mårdén, specialistläkare VUP Norrköping
Anna-Karin Lundin, ST-läkare VUP Linköping
Pia Nordanskog, överläkare VUP Linköping
Susanne Noske, facklig företrädare Läkarföreningen, överläkare Rättspsykiatriska kliniken
Martin Trygg, ST-läkare VUP Motala/Mjölby
Paloma de Usabel Guzman, överläkare VUP Linköping
Alexandra Anca Pires, ST-läkare VUP Norrköping
Lena Liéden Sundqvist, ST-läkare VUP Linköping
Payam Zehtab Mornani, ST-läkare BUP Linköping
Marie Åman, specialistläkare VUP Linköping
Niklas Ryman, överläkare VUP Norrköping
Zornitsa Dimitrova, överläkare VUP Linköping
Verena Åhlin, överläkare BUP Linköping
Erik Edholm, ST-läkare VUP Linköping
Amal Alqasser, ST-läkare VUP Linköping
Bianca Pop, överläkare BUP Linköping
Moa Jederström, ST-läkare BUP Linköping
Lovisa Zdolsek, ST-läkare VUP Linköping
Hans Nilsson, överläkare VUP Linköping
António Marques Franca, specialistläkare VUP Linköping
Filipa Toscano Figueiredo Marcelino, specialistläkare BUP Linköping
Emma Fagerstedt, ST-läkare VUP Linköping
Marike Peebo, överläkare BUP Linköping
Max Borgström, facklig företrädare Läkarföreningen, ST-läkare VUP Norrköping
Anton Nordeman, specialistläkare VUP Linköping
Per Woxler, överläkare VUP Linköping
Mikael Ludvigsson, överläkare VUP Linköping
Emelie Gauffin, ST-läkare VUP Linköping
Malin Rendahl, ST-läkare BUP Linköping
Emil Gustafsson, överläkare VUP Linköping
Emmy Benderix, ST-läkare BUP Linköping
Emma Briheim, ST-läkare VUP Linköping
Stefan Alexandru, ST-läkare VUP Norrköping
Isa Pihlflyckt, specialistläkare VUP Linköping
Andrea Johansson Capusan, överläkare VUP Linköping
Ulrika Elert, specialistläkare BUP Linköping
Michal Pietrzak, ST-läkare VUP Linköping
Fathima Forslund, ST-läkare BUP Linköping
Florentina Stefanca, specialistläkare VUP Linköping
Lars Östman Vasko, ST-läkare VUP Linköping
Nils Thelin, överläkare VUP Linköping
Alina Ghirisan, överläkare BUP Linköping
Charlotte Medley, ST-läkare VUP Linköping
Olof Hammarlund, ST-läkare VUP Linköping