När det blev andra bullar på Ingeborgs

Här samlar vi hela historian om bagerikonflikten vid Ingeborgs i Linköping. Få hela bilden här, eller klicka dig vidare till originalartiklarna.

3 juni 2015 10:30

Sema och Ahmed Mehdi köpte ett litet bageri, Ingeborgs i Linköping, i juli 2014. Bageriet hade en enda anställd och hon var medlem i facket. Livsmedelsarbetarförbundet ville teckna kollektivavtal med arbetsgivaren, det vill de göra med alla företag inom verksamhetsområdet. Det ville inte arbetsgivaren, de ansåg sig inte ha råd. Facket beslöt att visa att detta är allvar och försatte bolaget i blockad. Kriget började. Folk som aldrig har träffat Sema eller Ahmed valde sida. Politiker, proffstyckare, företagare, privatpersoner, fackligt engagerade och bagerikunder har engagerat sig, inte bara i Linköpingstrakten utan också i resten av landet.

Ett tag lät det som om kriget var nära slutet. En medlare från Medlingsinstitutet inkallades, och företaget skrev på kollektivavtalet. Ett kollektivavtal reglerar inte bara lönen, utan också pensioner, försäkringar, arbetstider och arbetsmiljö. Bland de minsta företagen i Sverige har 40 procent kollektivavtal. Resten avstår av olika skäl, bland annat för att de tycker att kollektivavtal är för otympliga för småföretag. Därefter hävdade bageriet att det inte hade råd att ha kvar den anställda, och kallade till MBL-förhandling för att säga upp henne på grund av arbetsbrist. Kriget intensifierades igen. Livsmedelsarbetareförbundet reagerade med att stämma företaget. Livs hävdade att orsaken till uppsägningen är den anställdas fackliga tillhörighet och den grundlagsskyddade rätten att organisera sig fackligt. Därför stämde förbundet nu bageriet till Arbetsdomstolen och krävde 650 000 kronor i skadestånd: 400 000 till medlemmen och 250 000 kronor till fackförbundet.

Vad är det med ett litet Linköpingsbageri med en enda anställd som rör upp så starka känslor?

Upprördheten överraskade facket. Varför debatten fick sådana proportioner är verkligen en fråga man ställer sig, säger Gerald Lindberg, andre ordförande i Livs, som dock inte har kommit på något bra svar. Livs har varslat om konflikt många gånger förut, när arbetsgivare inte har skrivit på avtal, och det har aldrig lett till något som liknar det här. Det förklarar dock inte varför historien från början väckte så stort intresse. Kanske handlar det här i själva verket egentligen inte om Ingeborgs. Kanske står det som händer bageriet som någon slags tecken i tiden för helt andra saker. Det handlar inte bara om bullar och kakor, vem som bakar för vilken lön eller vilka avtal som gäller, utan det handlar också om roller som förändras, nya behov, nya ideal, en ny politisk verklighet, globalisering, storskalighet och närproducerat.

Den intensiva debatten överraskade också Sema och Ahmed. De tyckte att de hade ett gott förhållande till den anställda som ingick ”i köpet” när de tog över bageriet. Innan dess hade hon haft sämre arbetsvillkor, hon jobbade ofta ensam och fick ett stort ansvar för låg lön. Det var då hon tog kontakt med facket för att få hjälp. Vid ägarbytet ville Sema och Ahmed att arbetsvillkoren skulle bli bättre. Det var också i det läget som det blev möjligt för facket att kräva kollektivavtal och ta till strid när bageriägarna ville avvakta tills det blev klart om det var ekonomiskt möjligt att ha en anställd på de villkoren. Kriget fördes på flera fronter. Vissa såg här en möjlighet att fördöma facklig verksamhet som de hävdar inkräktar på människors frihet. Andra menar att facken är nödvändiga eftersom företagare omedelbart skulle suga ut så mycket arbete för så lite pengar som möjligt ur sina anställda.

I sociala medier exploderade stödet för bageriet. En hatkampanj inleddes mot Livsmedelsarbetarförbundet, men också mot föreningsrörelsen i största allmänhet.  En maktfullkomlig koloss, sade kritikerna. Det begärda skadeståndsbeloppets storlek väckte förvåning och ilska, också hos många av dem som egentligen är positiva till fackliga krav. Men Gerhard Lindberg i Livsmedelsarbetarförbundets ledning tror inte att beloppet någonsin kommer att dömas ut. ”Skadeståndssumman blev en fråga för våra jurister men det finns inte en chans att vi landar på den summan”, säger han. ”För fackets del är det inte summan som är viktig, det handlar om principen. Det kan lika gärna bli ett skadestånd på en krona.”

Några debattörer kallade fackets agerande för maffiametoder. Andra menade att avtalen måste hållas, annars hamnar vi i en situation där allt lägre löner accepteras.

Media engagerar sig i hela landet.  Corren skildrar händelseutvecklingen och läsarna engagerar sig. På corren.se går debattens vågor höga, det är många som vill göra sin röst hörd och tonläget blir skarpt. Kritiken gäller både de inblandade i konflikten, de som rapporterar om den och de som debatterar den. Också de som deltar i debatten kritiserar den. Det har blivit oproportionerligt, menar de.

Olika medier har berättat historien om Ingeborgs med olika infallsvinklar, och på nätet har kommentarsfälten fyllts av reaktioner. Det är aldrig bra när två parters diskussion förs genom medierna, menar Gerald Lindberg i Livsmedelsarbetareförbundet, och kanske har det höjt tonläget. Men vad är det då som väcker all denna debattlystnad, denna frustration och denna ilska?  Sveriges arbetsmarknad har väl ändå, i stort sett, präglats av fred?

Nu hördes högljudda röster som fördömde facket, eller butiksägarna, eller arbetsgivarna, eller debattörerna, eller media.  En del säger att kollektivavtal är den nödvändiga grunden för en fungerande svensk arbetsmarknad och att fackets krav och åtgärder var självklara. Andra menar att facklig verksamhet är ett hinder för marknadsekonomin och att krav på kollektivavtal är såväl otidsenliga som frihetskränkande. Och det finns alla möjliga åsikter däremellan. Rena 30-talet. För då var arbetskonflikter mycket vanliga i Sverige, kanske mer än i något annat västligt industriland, och det kostade massor med pengar. Att få en fredligare arbetsmarknad blev en jättefråga att bita i för dåtidens politiker och arbetsmarknadsparter.  (Och redan dessförinnan hade faktiskt bagerierna stått i centrum för den fackliga kampen. Bageriarbetarfacket i Sundsvall hade en ledare som hette Molander, och han ledde 1924-1925 den enda totala generalstrejken någonsin i Sverige där alla stadens arbetare deltog, professionella strejkbrytare kallades in, kravaller utbröt och en person blev dödad.)

Men 1931 sköt militären på strejkande arbetare i Ådalen och sedan blev inget sig riktigt likt. Både företagare och fackföreningar ville ha lugn och fred. Tillbaka till nutiden. Antalet tvister för att få kollektivavtal ökar igen. Under årets fyra första månader lade LO-förbunden tolv konfliktvarsel, fler än under hela 2013. Klimatet är hårdare, fler stöttar arbetsgivare som inte vill teckna avtal, säger Gerald Lindberg. Det är Livs som står bakom de flesta konflikterna. Från 2007 till 2015 har förbundet lagt 30 varsel. Tvåa på listan kommer Målarna med 18 varsel. Flera fackliga företrädare i olika förbund tror att det kommer att bli fler varsel. Det är viktigt att samma villkor ska gälla för alla, säger de. ”Det är INTE så att vi bara tar till konfliktåtgärder när det gäller små företag”, säger Gerald Lindberg i Livs. ”Det finns kongressbeslut på att vi ALLTID är skyldiga att göra det. Tyvärr drabbar det för det mesta små verksamheter, eftersom ägarskapet där skiftar oftare än i storföretag, och det är då frågan uppstår.”

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv tycker inte att det har blivit ett hårdare klimat på arbetsmarknaden. Avtalstvisterna har i och för sig ökat lite grann, säger Olle Nylund som är tillförordnad regionchef för Svenskt näringsliv i Östergötland, det kan man också se på medlingsinstitutets hemsida. "Men det är inga stora volymer, ingen särskild dramatik", menar han. Kanske kan omfattningen av konflikten på Ingeborgs förklaras med att den fick så stor utrymme i medierna i stället – precis som jättedebatten om en salladsbar i Göteborg, som försattes i blockad för snart nio år sedan, när ägarna inte ville teckna kollektivavtal. "Debatten är alltså inte ny", konstaterar Olle Nylund.

Enligt arbetsgivarorganisationen är det ökade kostnader, särskilt för avtalsförsäkringar, som leder till att företag inte vill teckna avtal. Men i debatten lyfts också ideologiska skäl fram: kollektiva avtal är en inskränkning i individens frihet. Tillåt en historisk tillbakablick igen, för inget är riktigt nytt under solen i den här historien. Krav på ”arbetets frihet” fanns i högerns partiprogram från 1924. Det betydde att ”de arbetsvilliga” skulle skyddas mot förföljelser. Strejkbryteri måste vara tillåtet, alltså. Fackföreningsrörelsen ska hålla fingrarna borta för att den fria arbetsmarknaden ska fungera.

Lagar och avtal på arbetsmarknaden har tillkommit för att skapa ordning och reda, rättvisa och trygghet. Det ligger i den ena vågskålen, i den andra ligger individens frihet. Kanske väger den friheten tyngst i dag, i individualismens tidevarv där ”du kan bli vad du vill, det finns inga gränser för vad du kan uppnå, världen står öppen” – och så kommer facket och säger att du inte ska jobba mer än åtta timmar om dagen. ”Tillsammans är vi starka” var en gång solidariska arbetares gemensamma paroll. I dag kan den devisen främst användas i lagsportsammanhang. Ett annat tecken i tidens anda: marknadskrafternas segertåg går genom världen. De ses i dag som oavvisliga villkor för utveckling och tillväxt och de fungerar om vi konsumerar. Köper vi inga varor så får företagen inte sälja, de får inte någon avsättning för sina produkter och de som tillverkar produkterna får inget jobb. Marknadsekonomi är tätt kopplat till liberalism och individualism. Enligt detta synsätt kommer kollektiva rörelser, som fackföreningar, att bromsa marknadskrafternas potential och utvecklingshastighet.

Den svenska modellen på arbetsmarknaden bygger, sedan Saltsjöbadavtalets tid (1938), på att arbetsmarknadens parter själva gör upp om villkoren, utan politikernas inblandning. Fast självklart är människors trygghet och frihet föremål för politikernas intresse. När det gäller Ingeborgs valde många politiker att hålla sig utanför diskussionen till en början, men så småningom klev de in i debatten. Fackets stämning mot bageriet väckte uppmärksamhet.

 

Politikernas inträde väckte uppmärksamhet, och i vissa fall ogillande.

Beroende på vilket perspektiv man har, kan man tycka att samhällsklimatet har förändrats – eller att det inte har ändrats alls på riktigt lång sikt. Tittar man på villkoren före arbetsfredens tid, alltså på 1920- och 30-talen, så känns de igen. Men den som ser till de senaste decennierna kan tycka att fackets ställning är svagare än på länge. På 1980- och 90-talet var det många unga it-människor som fick jobb i den nya, spännande branschen, där fackligt medlemskap var helt ointressant och var och en förhandlade sig till goda arbetsvillkor på egen hand. Varför satsa en massa pengar på medlemsavgift i stelnade, ålderdomliga sammanslutningar?

Så kom krisen. Akademikerförbundens förtroendevalda från 90-talets början kan berätta hur arbetslösa it-programmerare och ingenjörer kom till facken och sökte medlemskap och stöd. Men fortfarande är det långt ifrån självklart att vara med i facket. Det fanns tider då det nästan var obligatoriskt med medlemskap, och dessutom kollektivanslöts LO-medlemmar till det socialdemokratiska partiet. Många såg facket som en väldig maktapparat, och bilden av ett maktkorrumperat fackligt pampvälde lever kvar. Fackets storhetstid är över, säger en del. Det som hände på Ingeborgs kan tolkas som en symbol för detta: den lilla fria arbetsgivarens kamp mot den stora mäktiga fackliga kolossen. Kanske är all upprördhet ett tecken på den nya individualiseringen. Människor slåss för rätten att slippa kollektiva lösningar, var och en ska ansvara för sina egna villkor och ha frihet att skapa sitt eget liv. Stödet till Ingeborgs ägare handlade i vissa fall om det, om synen på fackets inblandning som ett övergrepp.

Facket såg frågan om kollektivavtal som en grundläggande princip för sund konkurrens och ett hinder för lönedumpning – där de företag som erbjuder sämst villkor ”vinner”, och de bra slås ut. För ett gäng företagare i Stockholm var företagens frihet en lika viktig principfråga. De slog sig samman för att köpa kakor från Ingeborgs.

Ingeborgs fick massor med nya kunder under en tid. Men solidaritetsfikandets tid varade inte länge, snart krympte kakinköpen på Ingeborgs till de gamla vanliga. Vardag igen. Den anställda har fått ett nytt jobb, Sema och Ahmed jobbar i sitt bageri och facket fortsätter att slåss för sina intressen. Processen i arbetsdomstolen återstår. Att ett skadestånd på 650 000 kronor skulle dömas ut är det ingen som tror, däremot är det många som tänker att frågan drevs för långt. Prestige blev viktigast och den som har störst muskler vinner. Eller – så finns det inga vinnare när kriget är över.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!