Svar på ledaren "Talet om kristna värderingar märks inte i politiken" (12/1), debattartikeln "Varför reagerar vi så lite när barnen dödas i Gaza?" (12/1) och insändaren "Var finns analysen bakom detta krigshot mot Sverige?" (12/1):

Ingen blir väl glad av att ta del av nyheter i dessa tider. Många blir nog både rädda och förtvivlade. En del reagerar inte alls. Åtminstone verkar det så. Men när jag läste Corren i fredags blev jag faktiskt uppmuntrad. Tre bra artiklar på raken! 

Den första är skriven av Joel Halldorf: "Talet om kristna värderingen märks inte i politiken". Han menar att politiken i dag med Tidöavtalet som grund har medfört en politik som inte stämmer med kristna värderingar, trots att man betonar det kristna arvet. Den flyktingpolitik som bedrivs i dag och den bristande globala solidariteten är exempel detta, menar Halldorf. Jag håller med! Det är inget fel på de kristna värderingarna han menar saknas i dagens politik. Men jag tror inte människor behöver vara kristna för att omfatta de värderingar som borde prägla samhället, humana och medmänskliga, ingående i vår gemensamma demokratiska värdegrund.

Nästa artikel är skriven av sex debattörer under rubriken: "Varför reagerar vi så lite när barnen dödas i Gaza?" Det undrar jag också. 10 000 barn och 10 000 vuxna. Oskyldiga människor! De flesta länder tiger. Även Sverige! Ofattbart! Hela tiden hänvisas till att Israel har rätt att försvara sig efter Hamas attack den 7 oktober. Men ingen kan väl tycka att Israels fruktansvärda krig i Gaza är ett proportionerligt försvar. Att förgöra Hamas är målet. Orealistiskt, anser jag! Hittills har 1 av 10 Hamasledare dödats. Vi borde alla reagera mer, både enskilda och regeringen!

Den tredje artikeln: "Var finns analysen bakom detta krigshot mot Sverige?" Författare är M Sleman. Han, liksom jag, undrar över hur överbefälhavaren och regeringsrepresentanter kan vara så säkra på att krigsrisken för Sverige är så hög att det är befogat att ta i så hårt som de gör och därmed skrämma oss medborgare, speciellt barn. De får oss vuxna, som har svårt att tro på detta, att känna oss både naiva och korkade och i värsta fall Putin-vänliga. 

Nato skulle vara den stora räddningen. Det anses självklart! Men var fanns diskussionen innan man sökte medlemskap? Jag är inte säker på att vi blir säkrare med Nato och med detta ett samarbete med flera tvivelaktiga medlemmar. Jag tänker på Orban och Erdogan som, så vitt jag förstått, har positiva kontakter med Ryssland, förutom att deras länder inte är demokratiska. I värsta fall blir det fler sådana länder i Europa. Ännu mer skeptisk blir jag när jag tänker på:

* Att vi säkerligen får kärnvapen placerade på svensk mark.

* Att vi upprustar i en ofattbar omfattning så att säkerligen andra välfärdsområden blir lidande.

* Att vi inte kommer att kunna bestämma vår utrikespolitik själva.

* Att vi måste skicka unga pojkar till ett annat land och riskera att de blir dödade.

Och till sist: Vad händer om Trump kommer tillbaka som president i USA? 

Ibland tänker jag att när det gäller riktigt stora beslut som detta med Nato, då fungerar demokratin som sämst. Det borde vara tvärtom. Det är ju den vi värnar om för vårt lands skull och våra barn och barnbarns framtid.