Förra helgen firades trettondagen, en helgdag som uppmärksammar de tre vise männens ankomst till Betlehem. Men vad som hände sedan är inte lika känt. Evangelisten Matteus berättar att en ängel varnar Josef för kung Herodes vrede, varpå familjen flyr undan våldet till Egypten.
Jesus börjar alltså sitt liv som flykting – som en av historiens många migranter, fördriven från sitt hem av våld. Att Gud själv har haft flyktingstatus ger en särskild relief åt Gamla testamentets många uppmaningar att värna flyktingen. Det är ingen överdrift att påstå att gästfrihet mot flyktingen hör till kristendomens mest centrala värderingar.
De senaste åren har också kristna värderingar blivit mer populära i politiken. För några år sedan visade en undersökning att de som menar att samhället bör bygga på sådana har fördubblats: Från 20 till 40 procent. Bland partierna lyfter kristdemokrater och sverigedemokrater gärna detta, och Moderaternas partiprogram betonar numera att Sverige är format av ett kristet arv.
Problemet är att detta tal rimmar illa med den faktiska politiken. För den har blivit alltmer inåtvänd och fokuserad på den egna nationen. Det syns i Tidöavtalet, och i den politik som bedrivs i dess spår.
Till att börja med vill regeringen och SD ha en så restriktiv migration som möjligt, i syfte att minska asylmottagandet till en ”miniminivå”. Dessutom begränsar man rättigheterna för asylsökande i Sverige. Ovanpå det krymps det internationella biståndet, som också riktas om för att gynna svensk handel och flyktingåtervändande.
Man kan naturligtvis hävda att integrationen fungerat så dåligt att minskad migration är nödvändig under en tid. Men då hade man i stället kunnat öka biståndet. Nu blir politiken enbart självupptagen. Att i en tid av krig och katastrofer betona att vi som land inte ska göra ett uns mer än nödvändigt – varken genom att ta emot flyktingar eller att stödja dem på plats – är moraliskt osunt. Det påverkar inte bara drabbade människor på flykt, utan gör också något med oss själva.
Hur ser Sveriges globala solidaritet ut i en tid av minskat flyktingmottagande? Den frågan behöver politikerna kunna svara på.
Dagens politik rimmar illa med talet om kristna värderingar. Att påpeka det är inte att driva en vänsterpolitisk agenda, som det ibland hävdas när Svenska kyrkan lyfter den globala solidariteten. För det första ligger socialdemokraterna inte långt efter Tidöpartierna i dessa frågor. För det andra är Svenska kyrkan här på samma linje som katolska påvar och svenska frikyrkor – och de beskrivs sällan som ”vänster”. Kyrkans betoning av global solidaritet bottnar inte i någon ideologi, utan i den kristna tron.
Frikyrkornas historia visar hur kristen tro kan leda till global solidaritet. Under 1800-talet vände väckelserörelserna blicken mot världen, och fattiga arbetare samlade in pengar till missionärer, sjukhus och barnhem i andra länder. Ett annat exempel är bioaktuella Dag Hammarskjöld: Som FN:s generalsekreterare såg han det som sin kristna plikt att verka för fred, även om det skulle kosta honom hans liv – vilket det till sist gjorde.
Vi lever i en tid där demokratin gått tillbaka i många länder, krig rasar och klimatkatastrofer anas vid horisonten. I en globaliserad värld är också problemen globala – det har vi påmints om i veckan, när politiker varnat för att kriget kan komma till Sverige.
Därför behöver politiken i vår tid kristna värderingar: Den bör präglas av global solidaritet och en omsorg om människor som, precis som Jesus, har tvingats fly från sina hem.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.