Varje dag utanför Nato är en förlorad dag. Ungefär så har Sveriges utrikesminister bedömt den situation som landet befinner sig i. Riktigt vad det är som motiverar detta uttalande är svårt att förstå, men det verkar som om den nuvarande regeringen har en verklighetssyn som bygger på omständigheter som inte fullt ut är redovisade.
Ryssland, som målats ut som det omedelbara hotet som utgjort det huvudsakliga motivet att nästintill oövervägt ansöka om medlemskap i Nato, bedöms enligt försvarsministern inte utgöra något hot. Åtminstone inte nu, men kanske sedan. Nu slås ändå fast att Sverige befinner sig i ”... det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskrigets slut”. Ansvariga politiker upprepar detta nästan som refrängen i en schlager. Var finns den analys som underbygger detta påstående. Jag kan i vart fall inte se att denna bedömning görs i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport som lämnades i juni 2023.
Mot denna bakgrund gör nu Tidöpartierna den största satsningen på totalförsvaret sedan 50-talet, enligt ansvarig minister. Mellan 2023 och 2024 innebär detta en ökning med 27 miljarder kronor till det militära försvaret. På den presskonferens där detta för en tid sedan presenterades ”utlovades” dessutom miljardsatsningar på försvaret även 2025 och 2026 förutom vad som redan är beslutat. Genom detta garanterade försvarsministern kommer Sverige efter Natomedlemskapet att tillhöra den tredje- eller fjärdedel som lägger mest pengar på försvaret. Det är ”nödvändigt” enligt ministern. Var fick han det ifrån?
Det jag saknar är den analys som visar vilka konsekvenser dessa ”historiska” försvarssatsningar får för andra budgetområden som inte minst den senaste tidens samhällshändelser visat sig finnas stora behov av att stärka. Kanske också det vore på sin plats med en problematisering kring USA:s roll i Nato och det politiska scenario som här många ser framför sig.
Under konferensen ”Folk och försvar” har bland annat ÖB nu trappat upp retoriken kring ett krigshot i närtid riktat mot Sverige och som förståeligt nog skapat en oro som nu måste hanteras av organisationer som Rädda Barnen och Bris. Här vore det motiverat att ge utrymme för röster som kan nyansera bilden och som kan visa på alternativa lösningar till en militär upprustning. Tyvärr har då regeringen valt att drastiskt minska det ekonomiska stödet till de fredsorganisationer som skulle kunna utgöra den rösten.
Finns det inte i detta uppskruvade stämningsläge en risk för att politikerna nu fattar samma långsiktigt felaktiga beslut som ledde till den avrustning av totalförsvaret som man först nu verka ha förstått konsekvenserna av?