Svar på ledarkrönikan "Lågaffektiv kravlöshet hjälper inte barnen som slåss" (7/2) och insändarna "Lågaffektivt bemötande handlar inte om slapphet" (8/2), "Lågaffektivt bemötande är en klockren metod" (10/2) och "Bemöt lågaffektivt – men svik inte barnen" (11/2):
Min artikel i Corren 4/2 handlade om att vuxna ska ta, och ha rätt att ta, sitt ansvar och sätta rimliga gränser för barn och ungdomar. Både säga vad som är rätt och fel, och också praktiskt se till att barn följer rimliga regler, vilket inte är att kränka barn. Barn har rätt att få uppfostran, främst av föräldrar, men vid behov också i skolan, så att de slipper hamna i onödiga konflikter till skada för dem själva, i värsta fall misslyckad skolgång, psykiska problem eller rentav drogmissbruk och/eller kriminalitet. Jag tog upp därför att både begreppet och metoden missbrukas inte minst inom skolvärlden. Lågaffektivt bemötande är en metod främst för barn med autism eller ADHD och inte till för alla barn som vägrar lyda lärare, eller föräldrar.
Mamman/mostern/sjuksköterskan (kanske en av mina arbetskamrater?) (8/2) håller med mig om det mesta som rör synen på barnuppfostran och gränssättning. Jättebra! Men hon tycks ha uppfattat det som att jag inte vet vad lågaffektivt bemötande är, och ger därför en lektion. Tack, hoppas den var till glädje för läsarna. Jag använde bara begreppet en gång, när det gällde den avstängde läraren, som just förlorade jobbet, därför att han inte använde metoden. I övrigt skrev jag ”lågaffektivt bemötande” (inom citationstecken!) för att markera att när jag diskuterade vuxnas sätt att inte sätta gränser, eller inte lära barn, så är ett sådant bemötande missriktat vilket för tanken till missbruket av lågaffektivt bemötande. Vad gäller diabetesbarn så brukar de vara fantastiska på att lära sig och klara av sin tunga behandling, inklusive bra kostvanor, men ibland hade det varit lättare för dem om de före diabetesdiagnosen fått bättre matvanor. (OBS Läsare: Bra mat är en viktig del i behandlingen av typ1-diabetes, men har inget med orsaken att göra! Orsaken till typ 1-diabetes är okänd!)
Marcus Gjerde (10/2) verkar också i mycket hålla med, både mig och ledarkrönikören Sakine Madon. Och Marcus Gjerde inser att jag självklart ibland på ett ”lågaffektivt” sätt kramat egna barn i stället för att brusa upp när de inte behärskade sina känslor. Alternativet till lågaffektivt bemötande måste inte vara ”högaffektivt" utan adekvat! Marcus Gjerde tycks dock inte heller uppfattat min användning av citationstecken. Nej, jag vet, och menar heller inte att lågaffektivt bemötande definitionsmässigt är samma som slapp uppfostran, men mitt budskap var inte att diskutera formella definitionen av en viss psykologisk metod, utan att det är vuxnas rätt och skyldighet att lära barn vad som är rätt och fel, att barn många gånger inte bör få bestämma därför att de faktiskt inte är mogna att veta sitt eget bästa. Vuxna måste kunna sätta stopp när barn, inte bara tonåringar utan ibland även ganska små barn, uppträder uppkäftigt eller busaktigt, i stället för att underdånigt dra sig undan och låta barnet/tonåringen fortsätta göra fel. Visst ska man vara lugn, inte brusa upp i onödan, visa att man tycker om, i all synnerhet i sin uppfostran av egna barn, men flathet för att inte ”kränka” eller för att någon påstått att man ska tiga och bara dra sig ödmjukt tillbaka är fel, antingen det gäller i skolan, på bussen etcetera.
I min förra artikel beskrev jag olika följder av övertro på barns mognad och Sakine Madon gav exempel på hur lågaffektivt bemötande, kanske ”klockren” vid rätt användning, kan få negativa följder.
”En lärare” (11/2) resonerar klokt: Det behövs en ”trygg, tydlig vuxen som inte sviker utan tar huvudansvar”.
Dags att vuxna tar ansvar och inte bara klagar på att samhället är i fritt fall!