Svar på debattartikeln "Att inte få ta vuxenansvar är att kränka ett barn" (2/2) och ledarkrönikan "Lågaffektiv kravlöshet hjälper inte barnen som slåss" (7/2):

Jag har arbetat som lärare i hela mitt yrkesverksamma liv, vilket bland annat innebär att jag sett många trender komma och gå. Det gäller både rent pedagogiska frågor och förhållningssätt i hanterandet av de olika sociala situationer som uppkommer i ett klassrum. 

Jag välkomnar nu den debatt som pågår kring det som kallas för lågaffektivt bemötande. Enligt min åsikt finns det i detta sätt att förhålla sig i konfliktsituationer viktiga insikter att lära av. Då tänker jag framför allt på det faktum att affekt smittar. Om man, när man ställs inför en konfliktsituation med en elev, själv visar ett aggressivt och hotfullt beteende blir oftast resultatet att situationer eskalerar och blir än mer svårhanterlig. I en sådan situation behöver man vara ”den vuxne i rummet”. Detta innebär att man inte backar utan att man då behöver vara tydlig, lugn men bestämd. 

Här finns det delar i metoden lågaffektivt bemötande som enligt min åsikt hamnar snett. Det förespråkas då att man ska ge eleven ”fem minuter till” och om det inte fungerar ska man ge ytterligare fem minuter. Här tänker jag att man sänder helt fel signaler, ger intryck av att man själv är osäker, men framför allt att man tvivlar på elevens möjlighet att göra rätt. Man lämnar eleven i en förvirrande situation där den vuxne inte verkar ha kontroll. Jag tror att detta sänder dubbla budskap, paradoxalt nog både att ”jag tror på dig och att du kan ta ansvar för hur du ska agera” och ”jag tror inte/är inte säker på att du klarar det krav jag ställer på dig”. Man lämnar eleven ensam att ta eget ansvar när hen skulle vara mera hjälpt av en trygg, tydlig vuxen som inte sviker utan tar huvudansvar i situationen.

Det finns många anledningar till att fundera kring signaler man sänder när man på detta sätt blir otydlig i sitt agerande, eftersom man som lärare har begränsade möjligheter att ingripa då en elev blir störande eller utåtagerande. Att ingripa fysiskt är ofta förenat med risk att bli anmäld, även om det handlar om något som i praktiken inte skulle anses som misshandel. Ett lätt handgrepp kan av eleven ses som kränkande och ge anledning till anmälan. Kunskapen om att hen har rätt att anmäla på grund av den egna upplevelsen av kränkning gör att makten och även ansvaret för situationen ligger hos eleven. Även här anser jag att vi sviker. Jag tror att detta är ett sätt att outtalat lämna alldeles för stort ansvar till barn och ungdomar, vilket i sin förlängning faktiskt kan ge känslor av övergivenhet.