Svar på debattartikeln "Att inte få ta vuxenansvar är att kränka ett barn" (2/2) och ledarkrönikan "Lågaffektiv kravlöshet hjälper inte barnen som slåss" (7/2):
Jag läste Johnny Ludvigssons och Sakine Madons texter om lågaffektivt bemötande och blev både lite ledsen och provocerad. Jag tycker inte att de är särskilt nyanserade. För mig är verkligen lågaffektivt bemötande en klockren metod och jag tror att den kan vara till nytta för många barn och vuxna. Det vore synd om föräldrar och andra som träffar barn blir avskräckta från att lära sig mer om metoden av att läsa Johnny Ludvigssons och Sakine Madons inlägg. Därför vill jag ge en annan bild.
Till att börja med: I grund och botten tror jag att vi tycker lika om mycket. Johnny Ludvigsson skriver om vikten av att föräldrar visar och lär barn om hur livet bör levas. Jag håller med. Han menar att barn inte automatiskt har förmågan att veta vad som är bra för dem och inte kan vara autonoma på samma sätt som en vuxen. Jag håller med. Men jag förstår hans text som att han menar att lågaffektivt bemötande är samma sak som att låta barnet bestämma allt själv. Det håller jag inte alls med om.
Sakine skriver att lågaffektivt bemötande inte hjälper mot våldsamma och hotfulla elever. Nej, antagligen inte. Inte alltid i alla fall. Hon skriver också om ett intervjuexempel med Bo Hejlsjov (nestor inom lågaffektivt bemötande) som säger att ett barn som inte lämnar ifrån sig en iPad enligt instruktion ska få fem minuter till med iPaden, flera gånger. Exemplet verkar lite taget ur sitt sammanhang, men jag håller med om att det kan vara problematiskt beroende på situation, och möjligen inte Hejlsjovs bästa dag på jobbet.
Men lågaffektivt bemötande är så mycket mer än vad som framkommer ovan. För mig är det ett sätt att med så låg konfliktnivå som möjligt hjälpa barn att lära sig allt det som både Johnny, jag och säkert Sakine också vill: att de ska bli kloka, omtänksamma och ansvarstagande. Jag misstänker starkt att Johnny med alla barn och barnbarn ofta ägnat sig åt lågaffektivt bemötande utan att kalla det för det. Många av oss gör nämligen det, i alla fall ibland. Då har jag nytta av att veta att mitt ansiktsuttryck och röstläge kan hjälpa andra att bli lugna eller arga, beroende på hur jag agerar. Jag har nytta av att förstå att ett barn som vänder ryggen åt mig och smäller igen dörren inte behöver visa mig bristande respekt utan hjälper oss båda att lugna konflikten. Inget blir bättre av att jag tvingar barnet att stanna kvar. Och jag har nytta av att inse att mitt ansvar att leda och hjälpa barnet bör vara större än mitt behov av att ”få rätt”.
Kanske inte så revolutionerande. Inte heller så provocerande, tycker jag. Men när lågaffektivt bemötande omskrivs i tidningarna så är det tyvärr ofta för att någon blivit provocerad. Självklart är inte en metod allena saliggörande. En förälder och en pedagog behöver flera strängar på sin lyra. Men jag tycket att lågaffektivt bemötande känns helt självklart som både steg ett och två och kanske tre också.
För vad skulle vara alternativet? Jag tror verkligen inte att varken Johnny Ludvigsson eller Sakine Madon tycker att vår förstahandsmetod bör vara högaffetiv.
Och avslutningsvis – och nu tänker jag inte alls på Johnny Ludvigsson eller Sakine Madon – min erfarenhet är att ibland är behovet av tydligt gränssättande mer ett behov av skydda sin egen självkänsla än ett sätt att nå en konstruktiv lösning på en konflikt och ett bättre beteende hos barnet.