Kalv på vift. På Rocklunda herrgård tar Anatolii Prodyus hand om både grisar och kor.
Den 8 mars förra året rullade en buss från Polen in i Mjölby. Passagerarna hade lämnat krigets Ukraina och fick nu skydd i Andreaskyrkan. En av de som var med på bussen var Anatolii Prodyus.
– Det känns som om varje steg går långsamt och att tiden går sakta, men när jag tänker på att det gått ett år känns det som det inte var så länge sedan, säger han. Jag är tacksam till Gud och Andreaskyrkan. Vi kände oss välkomna här.
Sedan tre månader tillbaka jobbar Anatolii på Rocklunda herrgård mellan Österstad och Skänninge. När vi kör in med bilen på gården står han och gräver vid ett hus där dräneringsarbete pågår.
– På gården finns grisar och kor. På morgonen brukar jag städa hos djuren. Jag fixar med ved och matar korna. Jag gör allt möjligt, reparerar maskiner och kör traktor.
I Ukraina växte Anatolii upp i en by på landsbygden så han är van vid lantbruk. Till yrket är Anatolii lastbilschaufför. Sveriges geografi var han väl bevandrad med innan han flydde till landet.
– Jag körde mycket lastbil i Sverige. Från Mjölby till Helsingborg och vidare till Danmark, berättar han.
Att lära sig ett nytt språk är inte enkelt. "När jag pratar med arbetskamraterna använder vi Google och det blir en blandning mellan svenska och engelska", säger Anatolii.
Anatolii fick efter en kort tid i Sverige jobb på ett transportföretag i Mjölby, men efter bara fyra dagar upptäckte de att han inte fick köra svenskregistrerade lastbilar med ett ukrainskt körkort. Anatolii jobbar nu på att ta svenskt lastbilskörkort.
– I ett flertal europeiska länder kan man byta in sitt ukrainska körkort och få ett nationellt, men inte i Sverige, säger Anatolii. Till och med i Danmark kan jag köra lastbil.
Till en början bodde Anatolii med sin fru och barn i ett litet gästrum i en bostadsrättsförening. Under sommaren fick familjen möjlighet att bo gratis i ett hus i Skeppsås. Eftersom Anatolii nu tjänar pengar har de kunnat flytta till en lägenhet i Skänninge.
Just idag gräver Anatolii Prodyus vid ett bostadshus.
På onsdagar anordnar Andreaskyrkan undervisning i svenska. Anatolii brukar vara på plats, men han tycker att det är svårt att lära sig det nya språket.
– Det är svårt att lära sig svenska eftersom jag jobbar också. Jag är trött efter arbetsdagen. Jag försöker lyssna och lära mig på jobbet, men det är svårt. När jag pratar med arbetskamraterna använder vi Google och det blir en blandning mellan svenska och engelska.
Kriget i Ukraina följer han via släkt och vänner i Ukraina.
– Mitt hjärta blöder. En del av min släkt och mina vänner är döda. Min frus äldsta barn och barnbarn bor tolv mil öster om Kiev. Vi är oroliga såklart. Min fru har kontakt varje dag med dem och en gång i veckan samlas vi allihop och pratar med varandra. Vi tycker att det skulle vara bra för dem att komma hit till Sverige, men de vill inte.
Anatolii trivs med jobbet på gården, men helst vill han köra lastbil. Trots att man i många europeiska länder kan byta in sitt ukrainska körkort i utbyte mot ett nationellt går det inte i Sverige.
Han ser inte någon ljusning på situationen i hemlandet.
– Ärligt tror jag inte att situationen kommer förändras. Det är en rörig situation. Det är inte bara kriget. Det finns människor som tar pengar och kläder som skickas till Ukraina. Det är inte alltid de som behöver det mest som får del av det. Även innan kriget fanns det korruption i landet.
"På morgonen brukar jag städa hos djuren. Jag fixar med ved och matar korna. Jag gör allt möjligt, reparerar maskiner och kör traktor", säger Anatolii Prodyus.
Men om kriget skulle ta slut imorgon, vad skulle du göra då?
– Jag vet inte. Helst skulle jag vilja stanna i Sverige. Jag vill att mina barn ska kunna studera i Sverige. När jag bodde i Ukraina träffade jag min familj tre månader om året eftersom jag jobbade utomlands. Jag skulle kunna arbeta som lastbilschaufför i Finland, Estland eller Danmark, men jag vill vara här så jag kan vara med familjen. Jag vill jobba i Sverige och betala skatt här.