Det säger Marina Hotsur, 36 år.
Hon och hennes man Julii, 35 år, kom tillsammans med sina barn Marya, Kira och Ida med bussen till Andreaskyrkan i Mjölby på tisdagsmorgonen. De var sammanlagt 16 personer som hämtades med Ringarumsbussen i Polen.
Familjen Hotsur flydde från Kiev för fem dagar sedan. Först åkte de bil till Rivne i västra Ukraina och sedan vidare till Polen. Därifrån med bussen till Mjölby.
Nu är de trötta, men familjen och barnen är i säkerheten. Den yngsta, Ida, är bara åtta månader.
– Det är det viktigaste att barnen är trygga nu. Hela familjen var vaken i flera nätter hemma och vi lyssnade på bombexplosionerna omkring oss. Fönstren på vår bostad skakade hela tiden av detonationerna. Ida hade feber och grät. När skolan träffades och förstördes visste vi att vi måste fly. Vi hade två minuter på oss att packa när bilen som vi skulle åka med kom. Vi tog blöjor, mat och åkte i väg, berättar Marina.
I Kiev finns hennes mamma och en kusin kvar. De ville inte lämna hemstaden.
– Jag har pratat med min mamma i telefon. Hon säger att hon är okej, men jag hör ljud av explosioner i bakgrunden, berättar Marina.
I Kiev jobbade hon inom polisen, medan hennes man Julii var en tjänsteman.
Hur fick Julii komma ut ur Ukraina med tanke på att män mellan 18 och 60 år inte får lämna landet?
– Alla män som har tre barn får följa med sin familj och lämna landet, säger hon.
Marina och Julii har sett hur Kiev förstörts av ryska bomber och de är rädda att det blir många fler städer som kommer att förstöras. De har inga släktingar i Sverige och hoppas på att få hjälp tills kriget är över.
Trots att alla är trötta efter två dagars lång bussresa har de yngre barnen en hel del energi kvar. De pratar med varandra, leker med lego och ser sig om kyrkan. Men stämningen är dämpad.
Sofia Prodius, 15 år, känner sig tom och säger att hon var jätterädd innan hon kom till Sverige. Hon gick i årskurs nio i en grundskola i staden Bohuslav. Före kriget nämnde några lärare att det kan uppstå en konflikt eftersom det fanns ryska militärer nära gränser, men ingen pratade om ett riktigt krig, enligt Sofia.
– Mina klasskompisar är kvar i Bohuslav och jag pratar varje dag med dem. Då mår jag bättre. Det enda som jag kan tänka på nu är att jag vill att kriget tar slut och att allt blir som tidigare.