Fiskeentusiasten Fredrik Karlsson pekar ut över en tillsynes tom gräsdunge. Spåren finns förvisso kvar, i form av däckspår och en förändrad terräng – men omgivningarna är fria från nedskräpning. Här, något stenkast från Stångån, avhyste kommunen och polisen nyligen ett 40-tal EU-migranter. Deras läger, i form av skjul, revs och området sanerades noggrant.
– Ja, det är rent nu, men det har sett ut som en krigszon här. Migranterna bosatte sig vid lägret under senhösten och sedan fyllde de området med kablar, bildelar, motorer och cyklar – och de plockade saker från fastigheterna runt omkring för att bygga sina skjul. Fältet här bredvid såg ut att vara fullt med påskris, det hängde toalettpapper överallt, och skräpet kastade de rakt ner i Stångån.
Fredrik Karlsson är numera engagerad i Roxens fiskevårdsområdesförening och är dessutom utsedd tillsynsman av Länsstyrelsen Östergötland. Han har grundat och driver organisationen Fritidsfiskarna med barn- och ungdomsverksamhet i hela länet. Området kring Stångån och Roxen är, som säte, extra viktigt för föreningen.
Trots att området han visar upp är rent konstaterar han att problemet finns kvar. Direkt efter kommunens och polisens avhysning etablerades ett nytt tältläger bara några hundra meter bort. Snart ser det likadant ut igen, berättar Fredrik Karlsson.
– Det här är en mina arbetssträckor. Det är här som jag står och informerar människor och inbjuder till ett trevligt fiske i Roxen. 99,9 procent av alla som kommer till oss sjösätter sina båtar här vid rampen alldeles intill. Fiskevårdsområdesföreningen är beroende av att sälja fiskekort här – och försäljningen har redan påverkats då besökarna har mötts av den här tragiska misären.
Han berättar att vittnesmålen från fiskare är många.
– Folk som köper fiskekort upplever att migranterna rycker i deras bildörrar och stjäl från släpkärror, bilar och båtar. Ibland trampar besökarna i mänsklig avföring. Det är känt i fiskekretsar. Folk vill snart inte vara här.
Den här soliga dagen i maj har Fredrik Karlsson bjudit in Linköpingspolitikerna Mari Hultgren och Kristina Edlund (S). Han hoppas på något – en förändring.
– Det är ju en konstgjord andning. Det går inte att ha det så här. Jag har tyckt synd om de här människorna i lägren, de har aldrig varit otrevliga mot mig, men jag har fått en lite annan bild under de senaste åren.
Inom Linköpingspolitiken har de illegala bosättningarna i staden, som har funnits under en tioårsperiod, orsakat livliga debatter. Socialdemokraterna vill se en nolltolerans mot EU-migranternas läger och anser att den styrande alliansen inte gör tillräckligt för att lösa problemet. Sverigedemokraterna delar den uppfattningen.
– Lagar och regelverk ska gälla alla som vistas i Linköping. Jag kan inte med en god känsla i kroppen ge vite till en kommuninvånare som har glömt att söka bygglov för en inglasad altan samtidigt som jag vet att samhällsbyggnadsförvaltningen ställer ut containrar och städar för 80 000 kronor varje gång ett läger flyttas, säger Mari Hultgren.
– En rapport från länsstyrelsen pekar på att en allt större andel av EU-migranterna som kommer hit hamnar i svartarbete med risk för människoexploatering och trafficking. Det verifieras av flera fackförbund, fyller Kristina Edlund i.
Enligt uppgifter från Stadsmissionen tillhörde samtliga EU-migranter i Linköpingslägren, i slutet av 2021, den romska folkgruppen. S vill att lägren ska rivas så snart de uppstår.
– I Linköping har vi medkänsla men också regelverk. De här människorna diskrimineras i sitt eget hemland och det är en fråga för internationell politik, nationell utrikespolitik och Rumäniens och Bulgariens regeringar, säger Mari Hultgren.
– Det är väldigt sällan som kommunen går in och vill göra avhysningar. Här måste vi ligga på hela tiden, varje dag, fortsätter Kristina Edlund.
Kan man inte ge migranterna en möjlighet att komma in i det svenska samhället?
– EU-regelverken är tydliga. De får komma hit och vistas i 90 dagar. Efter det får man stanna kvar om man är inskriven i ett lärosäte, är anställningsbar och arbetssökande. Och skulle vi göra en asylprövning på de här personerna skulle de inte uppfylla kriterierna. Vi kan inte ta ansvar för andra länders medborgare på det här sättet, säger Mari Hultgren.
Mats Hallberg, driftingenjör på samhällsbyggnadsförvaltningen, berättar att tre avhysningar har gjorts hittills under 2022. En i början av året, en under februari månad och en alldeles nyligen.
– Man får inte bo så här, det är kontentan. Sedan har vi en process som vi måste följa. Vi måste samverka med polisen, skylta om förbud, informera migranterna och ge dem en rimlig tid att flytta. Sedan jagar vi inte migranterna. De här människorna är ju inte här för att de tycker att det är roligt utan för att de har det sämre i hemlandet.
– Nu behöver vi få kontakt med polisen för att göra en ny avhysning, fortsätter Mats Hallberg.
När det gäller kostnaderna kring avhysningarna säger han så här:
– Det har säkert kostat 80 000 kronor någon gång men jag skulle säga att 50 000 är mer rimligt.
Muharrem Demirok (C), samhällsbyggnadsnämndens ordförande i Linköping, är en del av den styrande alliansen. Han menar att det redan råder en nolltolerans mot migrantlägren.
– Den enda gången som vi har varit försiktiga är när det är kallt ute. Det är inte för att vi blundar för den här typen av bosättningar utan för att de här människorna inte har någonstans att ta vägen, säger han.
Han anser att alliansen har gjort allt i sin makt för att försöka få bort bosättningarna.
– Problemet är att vi som kommun, utan polisen, inte har rådighet att avhysa de här människorna. Jag vill inte skylla på polisen, vi har ett jättebra samarbete, men de har med all rätt mycket annat att prioritera.Vi har gjort avhysningar så ofta som lagen ger oss möjlighet. Det är bara regering och riksdag som kan ge kommunerna de verktyg som behövs, säger Muharrem Demirok.
Enligt honom är Linköpingspolitikerna överens i frågan.
– Vi behöver inte skapa en politisk polarisering som egentligen inte finns.
Pär Fridh är kommunpolis. Han bekräftar polisens medverkan vid den senaste avhysningen.
– Vi var där, förde en dialog med migranterna och sa åt dem att det var dags att flytta. Vi vet att de bosatt sig några 100 meter bort, men det blir ingen polisiär sak förrän markägaren säger till.
Kopplar ni brottslighet till den här gruppen?
– Generellt kan jag säga att ja, det gör vi. De behöver ju livnära sig på något sätt. Det kanske inte alltid räcker att tigga utan då måste man hitta alternativa inkomstkällor.
Hur är det med stölder?
– När vi kliver in i en sån här bosättning och avhyser migranterna brukar det nästan alltid lämnas kvar en hel del stöldgods. Det ser vi också när vi besöker de här lägren. Vi hittar ganska ofta stulna verktyg, cyklar och diverse.
Vid Stångåns strand följer vi med Fredrik Karlsson och den socialdemokratiska duon när de promenerar till det nybyggda migrantlägret. På vägen möter vi en Linköpingsbo som inte vill figurera med namn.
– Jag har ringt till kommunen om det här i två års tid. Jag får inte parkera min bil eller bajsa var jag vill. Varför gäller inte det alla? Jag tänker inte betala en enda parkeringsbot så länge det här pågår, säger kvinnan.
Mari Hultgren kommenterar:
– Det här möter vi ofta i vår dialog med Linköpingsborna. När vi har det så här minskar andra människors vilja att göra rätt.
Väl framme vid det nya migrantlägret stannar följet till en kort stund. Vi skiljs åt. S-politikerna vill inte följa med in i lägret.
– Vi skulle inte komma någonstans. Om vi ska prata med dem behöver vi en tolk, säger Mari Hultgren.
Inne i lägret möter vi 20-årige Madalin. Han är här med sin 18-årige bror och mormor. I lägret bor 22 personer – om vi tolkar hans handrörelser korrekt. Vi frågar hur de mår. De svarar på rumänska. Det verkar vara okej – men de är hungriga.
Med en översättningsapp i telefonen lyckas vi få till en bättre kommunikation. Han frågar varför vi är där, om det är några problem. Vi säger att vi kommer från lokaltidningen.
"Det finns inga pengar i Rumänien, ingen framtid. Vi har en stor familj att försörja så vi är här och samlar pant. Pengarna skickar vi hem", skriver Madalin i telefonappen.
Hur länge har ni varit här?
"I tre år. Just det här lägret har funnits i två veckor".
Madalins mormor visar runt i lägret. Hon öppnar dörren till ett av skjulen, det är byggt av plankor, wellpapp och presenning. Hon visar med händerna att fem personer brukar sova i den enda sängen.
Bakom ett av skjulen hänger tvättade kläder på tork. Hon berättar att kläderna tvättas med vatten från ån, som hämtas i hinkar.
Vill ni tillbaka till Rumänien? Trivs ni verkligen så här?
"Vi vill inte tillbaka. Vi har det bättre här", skriver Madalin och fortsätter:
"Vi trivs inte, men vi är i nöd".
Skolgången?
"Jag avslutade skolan i Rumänien. Min bror gjorde det inte".
Han tar en cigarett. En äldre man ansluter sig till lägret. Madalin vill inte vara med på bild.
Vet ni att ni inte får bo så här? Att politikerna vill få bort er?
"Hur länge dröjer det innan de kör bort oss?", frågar Madalin.
Vi vet inte.
"Vi mår väldigt dåligt över att inte ha någonstans att sova".
Vi frågar honom om de stöldanklagelser som riktas mot migranterna.
"Nej vi stjäl inte. Vi tror på Jesus".
Efter en stund ber Madalin om ursäkt. Han måste iväg – och samla pant. Försörja sin familj.