Inget inrutat Svenssonliv direkt, för familjen Elggren-Olai. De stack när trillingarna var 7 år, nu fyller de snart 12. Från vänster Max, mamma Madeleine, Wilma, pappa Marcus och Lucas. Hunden Kiva är ny i familjen.
Familjen Elggren-Olai är så långt ifrån en inrutad Svenssonfamilj man kan vara.
6 juni 2018 vinkade de farväl till släkt och vänner och kastade loss i Marstrand, med siktet inställt på att segla jorden runt i båten Nadine.
Egentligen var seglatsen över Atlanten ett test. Funkade det bra skulle de fortsätta ett varv runt jorden. Och det funkade bra, som Corren berättade i december 2018.
Tanken var att seglingen skulle ta drygt tre år, men det blev drygt fyra. Först den 15 augusti 2022 steg de iland i Marstrand.
Nu är trillingarna flera decimeter längre än när de lämnade Sverige, då när de skulle ha börjat första klass, men nu i stället fått börja femman.
– Då kunde de varken läsa, skriva eller simma ordentligt. Nu kan de allt det, plus spela tennis, läsa kartor, navigera till havs, fridyka, åka wakeboard, prata flytande engelska och en hel massa man automatiskt lär sig när man under fyra år besöker nya länder och kulturer. Barnen har fått sköta olika inköp och lära sig räkna om valutor, säger Madeleine.
Vad var det häftigaste om ni försöker sammanfatta?
– Alla djur vi sett, alla nya platser, att vi blivit så bra på engelska, att vi fått snorkla och dyka så mycket, säger Wilma, Max och Lucas.
Och vad var jobbigast?
– Stormarna när vi var till havs var läskiga. Och det var jobbigt att det var så trångt ombord.
När trillingarna kastade loss i Marstrand var de 7 år. När de kom hem i augusti var de 11 år.
Nadine är 46 fot och man kan snälluppskatta familjens boyta till 22 kvadratmeter, med snedväggar.
– Vi växte ur vårt hem under resans gång. De tre små barnen vi seglade iväg med, hann bli tre stora barn under de fyra åren, konstaterar mamma Madeleine.
Drömmen hade de närt i tio år och förberedelserna var noggranna. Nadine fick sin tekniska utrustning uppgraderad, Madeleine utbildade sig till undersköterska, för att ha baskunskap i akutsjukvård om något skulle hända på öppet hav, och böcker för barnens tre första läsår beställdes.
"Bäst med att komma hem är kompisarna, att ha varsitt rum och ett stabilt wifi, tycker Max, Wilma och Lucas.
Mest dramatisk var det mitt i en cyklon under långseglingen mellan Bora Bora och Fiji. Mitt i natten och i hård sjö, slogs hela elsystemet ombord ut. Inget fungerade. De fulla seglen kunde inte tas in.
– Medan Marcus försökte ratta båten i det hårda vädret väckte jag barnen i akterhytten och lyckades till slut starta om batterierna där. Men eftersom vi hade två dygns segling kvar till Fiji gjorde vi ett nödstopp på Tonga där båten gicks igenom av bra support.
Sedan kom pandemin och ställde till det rejält med olika länders karantänbestämmelser som hela tiden ändrades blixtsnabbt och gjorde det omöjligt att planera framåt.
Familjen fick tillbringa många timmar isolerade på båten.
– I Franska Polynesien, i en vik vid ön Tahaa, hade vi 42 dygns isolering ombord på båtens 15 x 4,30 meter. Endast en vuxen åt gången fick gå i land för att handla mat. Barnen fick stanna på båten och inte ens bada, berättar Madeleine och Marcus. Det var tufft, men lärorikt.
Hänvisade till en liten yta måste bråk och irritation redas ut snabbt. Det går ju inte att tjura och dra iväg ...
Långt från Blästadsskolan där de skulle ha varit. Max, Lucas och Wilma seglade jorden runt i drygt fyra år.
När familjen befann sig i Röda havet kom nästa chockartade insikt. Putin invaderade Ukraina.
– Vi hade ingen aning om hur kriget skulle utveckla sig, om vi skulle ta oss hem eller dra över Atlanten mot USA ännu en gång, säger Marcus. Men vi chansade och gasade på rejält över Medelhavet för att hinna hem till skolstarten.
Barnen fick göra diverse tester för att klarlägga var de låg till kunskapsmässigt och fick med beröm godkänt. Det går bra i skolan, även om de tycker att livet blivit lite väl inrutat.
Via sociala medier har de under alla fyra år hållit tät kontakt med sina vänner.
Inför seglingen över Atlanten fick familjen bunkra ordentligt. Här kånkar Max på en stock bananer.
Vart skulle ni helst återvända för semester?
– Franska Polynesien, tycker hela familjen.
Och om ni skulle emigrera?
– Australiens östkust. Vi höll faktiskt på att bli kvar där.
Wow. En tonfisk på 11 kilo räcker ett tag.
Om barnen njuter av egna rum, att få återse kompisarna och ha ett stabilt wifi, tycker Marcus och Madeleine att det gått lite väl snabbt att komma in i "ekorrhjulet" igen, att livet står lite still efter att i fyra år upplevt så mycket varje dag.
Om era knasiga föräldrar om ett år skulle säga att "nu ska vi ut och segla igen". Vad skulle ni säga då?
– Att vi hänger med! säger trillingarna.
Men så blir det väl inte, mamma och pappa?!
– ... eh, alltså... hrmpf, vi har lite planer... men – de är hemliga än!
– Va?! Vaddå, hojtar trillingarna. Men säääg då!
Hemligheter är hemligheter. Men kanske får vi anledning att återkomma till den här familjen framöver.
I den 30-gradiga värmen sitter man gärna lättklädd under fixandet av julens pepparkakshus.