Vi berättade om familjen Elggren-Olais äventyr i december 2018.
Om hur en tioårig dröm sjösattes.
Det var den 6 juni det året som mamma Madeleine och pappa Marcus kastade loss från Marstrand med trillingarna Wilma, Lucas och Maximilian, 7 år, ombord. De skulle ha börjat ettan samma år. Istället packades deras segelbåt full med skolböcker.
Förberedelserna var omfattande. Inför resan utbildade sig Madeleine till undersköterska, för att ha baskunskap i akutsjukvård om något skulle hända på öppet hav.
Planen var att segla över Atlanten och se hur det gick. En liten nätt tripp på 12 dygn. Eftersom allt fungerade bra bestämde de på Barbados att fortsätta västerut och segla jorden runt.
I somras skulle de ha kommit hem och trillingarna ha börjat årskurs 4 i Blästadsskolan. Nu blir det, förhoppningsvis, årskurs 5 hösten 2022 istället.
Anledning: pandemin.
När vi når Madeleine sitter familjen i karantän på segelbåten utanför Phuket, Thailand. I sju dagar.
Det är 30 grader i luften och 22–25 i vattnet, men för strömt för att de ska våga bada.
– Pandemin överrumplade oss fullständigt. Vi flög hem från Tahiti för att fira jul 2019 och hann precis tillbaka till båten innan världen stängde ned.
Karantänbestämmelserna har tärt. Länders regler har ändrats "på två sekunder", de har aldrig vetat vad som väntar bakom nästa hörn och familjen har tillbringat många timmar isolerade på båten. Det har varit svårt, dyrt och tagit lång tid att ta sig in i länder.
– I Franska Polynesien, i en vik vid ön Tahaa, hade vi 42 dygns isolering ombord på båtens 5 x 4,30 meter. Endast en vuxen åt gången fick gå i land för att handla mat. Barnen fick stanna på båten och inte ens bada, berättar Madeleine. Det var tufft, men lärorikt.
Hänvisade till en liten yta måste bråk och irritation redas ut snabbt. Det går ju inte att tjura och dra iväg...
– Det har stärkt oss som familj, skulle jag säga. Men visst, ett tag funderade vi på om vi skulle ge upp, sälja båten och flyga hem. I sista stund öppnade Fiji i augusti 2020. Då satte vi barnen i skola i två månader på ön Raiatea, nära Bora Bora.
Det är deras livs oförglömliga äventyr.
Vad har varit häftigast?
– Grejen i sig. Att få göra den här resan tillsammans som familj, med alla dess upplevelser, och samtidigt ha vårt "hem" med oss. Alla djur, naturscenerier, möten med människor...
Var ni riktigt rädda någon gång?
– Ja. På långseglingen mellan Bora Bora och Fiji, mitt i natten och i hård sjö, slogs hela elsystemet ombord ut. Inget fungerade. Vi hade fulla segel ute och kunde inte ta in dem.
– Medan Marcus försökte ratta båten i det hårda vädret väckte jag barnen i akterhytten och lyckades till slut starta om batterierna där. Men eftersom vi hade två dygns segling kvar till Fiji gjorde vi ett nödstopp på Tonga där båten gicks igenom av bra support.
– Visst har mindre saker gått sönder och behövt lagas, men i stort har Nadine tagit oss tryggt och säkert över haven.
Några vänner för livet?
– Många. Långseglarfamiljer är som en egen community och vi har fått många vänner från hela världen som vi lär hålla kontakten med.
Och barnens båtundervisning?
– Vi hade med oss allt studiematerial upp till årskurs 3 hemifrån. Fjärde årets böcker beställde vi och hämtade ut på Fiji. I Australien köpte vi hela årskurs 5, på engelska. Barnen har studerat olika intensivt beroende på om vi varit till havs eller iland, men vi har hela tiden fullföljt terminsbetingen.
– Jag tror inte att de är på efterkälken. Kanske snarare i framkant, de har ju lärt sig så mycket mer av själva resan. De har fått hjälpa till mycket och lärt sig saker av bara farten. Valutor, djur, kulturer, språk.
Är ni vaccinerade?
– Jag och Marcus, i Australien, men inte barnen. Vad gäller coronaviruset hör vi nog till de mest testade av alla efter otaliga gränspassager och karantäner.
Längtar ni hem nu?
– Oerhört mycket! Vi har inte träffat våra nära sedan julen 2019. Det ska bli skönt med rutiner och vardagsliv, men frågan är hur snabbt vi längtar efter seglarlivet igen ... Nu är vi i Thailand och det känns nästan som hemma. Det ska bli fantastiskt att komma till Medelhavet. Väl hemma blir det stor fest
När ska välkomstkommittén stå redo?
– Beräknad hemkomst om allt går vägen är juni-juli. Vi funderar på om vi ska gå in vid Västervik eller i Göta kanal. Det vore ju nåt, att avsluta detta äventyr med att dundra in i skilsmässodiket, ha ha.