Monica Johansson har genom åren träffat en hel del elever med frånvaroproblematik:"Vi vet hur vi kan hjälpa hemmasittare. Skolan och hälsoteamet måste agera snabbt", säger hon.
Det säger Monica Johansson, skolsköterska i Linköpings kommun sedan 18 år tillbaka och förtroendevald skolsköterska för Vårdförbundet.
För någon vecka sedan skrev vi bland annat att en av fem högstadieelever var borta från skolan mellan en dag i veckan och hela veckan under förra läsåret, enligt kommunens egen statistik.
Corren intervjuade också en mamma vars dotter inte gick till skolan på ett helt år. Mamman kände sig maktlös och upplevde att ingen ville hjälpa varken henne eller dottern. De artiklarna har väckt starka reaktioner hos Monica Johansson som i sitt jobb som skolsköterska mött en hel del elever med hög frånvaro. Corren träffar henne i Vårdförbundets lokaler på Ågatan.
– Det är en komplex fråga, men vi vet att skolan måste agera snabbt. Vi ska inte vänta. Det är mycket svårare att vända situationen senare när en elev inte har gått i skolan på tre eller fyra veckor, säger Monica Johansson.
Vad gör man när man agerar snabbt?
– Skola, föräldrar tillsammans med elevhälsoteamet måste samarbeta kring eleven och se vad frånvaron bero på. Det kan vara olika anledningar: oro, ångest, att eleven har en diagnos eller annat som skapar svårigheter i skolan. Många elever behöver en rutin. Eleverna oroar sig för att de inte har några kompisar på plats i skolan. Då kan man till exempel komma överens om att förälder följer barnet till skolgården och skolpersonal som känner eleven väl, tar emot. Ibland går det att vända situationen med små åtgärder, men det tar tid. Det går att hjälpa eleven att hitta kompisrelationer, men det är resurskrävande.
– Ibland får man tillbaka eleven till skolan, då är de på plats, men lär sig ingenting. Det är tufft att ha ett barn hemma som inte vill gå i skolan. Då måste alla professionerna i elevhälsoteamet på skolan samarbeta med föräldrar för att hjälpas åt.
De professioner som ingår i elevhälsoteamet är skolsköterska, kurator, skolpsykolog, specialpedagog ibland speciallärare, logoped, heltidsmentorer. Teamet leds av rektor. I den bästa av världar kan elevens frånvaro brytas, men bara om skolan prioriterar det arbetet. Vilket det, enligt Monica Johansson, är långt i från alla skolor som gör.
– För att elevhälsoteamet ska kunna göra insatser måste det finnas tid och utrymme för det. En skolsköterska i Linköpings kommun har som sitt basuppdrag ansvar för 580 elever, en skolkurator 800 och en skolpsykolog 1 260 elever. Men variationen i olika elevhälsoteam är stor, det finns de som har både färre elever än så och de som ligger betydligt högre. Frånvaron löser sig INTE genom elevernas hälsobesök utan det krävs uppföljningssamtal och extra insatser.
Varför måste en skolsköterska eller en skolpsykolog ta hand om så många elever?
– Det finns inget beslut kring det. Det lades fram en rapport från Statens offentliga utredningar, "Bättre möjligheter för elever att nå kunskapskraven", där det fanns ett riktvärde på 430 elever per skolsköterska och 800 per skolpsykolog. Men förslaget föll eftersom det ansågs att man inte får stirra sig blind på en siffra. Riksföreningen för skolsköterskor anser dessutom att 430 elever är en för hög siffra med tanke på skolsköterskans uppdrag.
Monica Johansson anser själv att det hade varit bättre om man satte ner foten och gjorde begränsningar.
– I slutändan handlar det om en resursfråga för rektor. Måste en skola spara, prioriterar rektor hellre en pedagog än en skolsköterska, i stället för att se till skolans samlade kompetens. För oss skolsköterskor blir det också en arbetsmiljöfråga, vi ser behoven men har inte resurserna att agera.
Hon hävdar inte att det var bättre förr. Och enligt henne görs det mycket för att hjälpa elever med frånvaro, men inte hela vägen.
– Även om frågan är komplex måste vi hitta lösningar, för barnets skull. Lösningen kan aldrig vara att barnet ska vara hemma. Och vi kan inte heller ställa orimliga krav på föräldrar. Det hjälper ingen. Vi måste lyssna både på barn och föräldrar och långvarig frånvaro måste prioriteras. Jag säger inte att mer pengar löser allt. Men problemen kan inte lösas med allt mindre resurser i skolan.