Mannersons vd Carl-Fredrik Grönhagen och Sankt kors vd Anna-Maria Jakobsson på presskonferensen på Skylten.
I fredags kväll gick evenemanget ”Rädda Skylten” av stapeln i Linköping. Det arrangerades som en reaktion på att Linköpings kommun säljer lokalerna som inrymmer kulturcentret Skylten till ett privat fastighetsbolag.
Affären meddelades på en pressträff i veckan. För 220 miljoner kronor avyttrar det kommunala bolaget Sankt Kors de fem byggnaderna i kvarteret Gjutaren till Linköpingsbaserade Mannersons fastighets AB.
Kritiken mot affären är tvådelad. Dels handlar det om hur den har genomförts, dels om att den över huvud taget görs.
Den första invändningen – att kommunen har varit allt för tillknäppt kring affären – är den med störst bäring. Att det kommunala bolaget Sankt Kors inte har velat säga något om affären innan den var klar rimmar illa med den förväntan på transparens som följer med offentligt ägande. Det är svårt att tänka sig att en försäljning på öppna marknaden där fler aktörer getts möjlighet att delta i budgivningen skulle ha varit till nackdel för säljaren.
Sankt Kors verkar dock anse att de hittat den rätta köparen. Detta verkar i sin tur grundas på de tre krav som S+M styret har lämnat till Sankt Kors. I Corren häromdagen sa kommunalrådet Niklas Borg (M) att de framfört att affären ska göras på marknadsmässiga villkor och det ska föras en dialog med köparen om vikten av långsiktiga förutsättningar för Skylten som kulturcentrum. Det kanske främsta kravet ska dock ha varit: ”Sälj inte till vem som helst utan till en aktör som är långsiktig och har ett engagemang för Linköping”.
Men att avgöra vilka fastighetsbolag som brinner för Linköping – och vilka som inte gör det – är knepigt att göra som offentlig aktör. Går det ens att mäta det på ett objektivt sätt? Knappast.
Att Mannersons fastighets AB har en stark koppling och historik i Linköping är oomtvistat. Likaså att bolaget återkommande prisas som god hyresvärd på branschgalor. Men problemet ligger inte hos köparen, utan att kommunen som säljare verkar ställa godtyckliga krav.
Den mest högljudda kritiken mot affären är dock att kommunen släpper kontrollen över byggnaden där kulturcentret Skylten är beläget. Mannersons försäkran om att de ska bevara och utveckla kulturverksamheterna på området verkar inte hjälpa. Det som främst oroar kulturaktörerna som använder sig av lokalerna är att med ett privat ägande kommer höjda hyror och att området blir mer tillrättalagt.
Visst finns det också skäl att fundera över vad som händer med hyror för konstnärer, musiker och kulturscener när privata företag som förväntas agera marknadsmässigt tar över. Samtidigt framstår det i kultursektorn finnas en överdriven misstänksamhet – eller kanske snarare ideologiskt motiverad motvilja – mot näringsliv och företagare.
Ofta låter det som att bortom de kommunala bidragen finns bara avgrunden för konstnärliga verksamheter. Det är som om det totalt har glömts bort att ett flertal av de östgötska kulturinstitutionerna där många av oss upplever kultur troligen aldrig hade sett dagens ljus utan företagare.
Exempelvis är Östergötlands museum sprunget ur den museiförening som grundades 1884 av Anton Ridderstad, som ingick i den dåvarande ägarfamiljen till Corren. Han skänkte pengar och stora samlingar till museet. En annan stor donator till museet var Henric Westman, som drev Valla gård och satt i styrelsen för dåvarande Östgöta Enskilda Bank. Genom en stiftelse bekostade Westman även den väldiga skulpturen som avtäcktes på Stora torget 1927 – Folkungabrunnen av Carl Milles.
En av de stora östgötska konstnärer vid samma tid som Mille-skulpturen skapades – Johan Krouthén – kunde å sin sida tacka en rad privatpersoner i och runt Linköping för att han kunde försörja sig på sitt konstnärskap. Bland dessa framträder särskilt bibliotekarien Erik Segerstéen, som sedermera skänkte sin förmögenhet till stiftsbiblioteket. Segerstéens stora konstsamling köptes för övrigt av industrimannen Pehr Swartz för donation till Norrköpings konstmuseum. Och uppräkningen kan fortsätta.
Den historiska lärdomen är att företagare inte är kulturens fiender. Tvärtom. Utan företagens värdeskapande skulle hela Östergötland vara fattigare, och i synnerhet kulturutbudet.
Så att Mannersons fastighets AB nu tar över lokalerna där Skylten huserar bör snarare ses som ett uttryck för att näringslivet tar en del av sitt historiska ansvar för kulturen i Linköping. Och de kommande årtiondena får utvisa hur väl företaget klarar av att förvalta det arvet. Skylten lär inte behöva räddas.
Edvard Hollertz är tillträdande politisk redaktör i Corren.