Var fjärde barnfamilj vill bo på landsbygden. Det visar en ny undersökning, utförd på uppdrag av Fastighetsbyrån.
Det här innebär att trenden från pandemin håller i sig – landsbygden fortsätter att locka. Eller kanske är det snarare städerna som har tappat sin glans.
Vad är det då som får allt fler att vilja söka sig från städerna till landsbygden? För ett par år sedan var det större hus och trädgård. Mer för pengarna, helt enkelt. Nu är det däremot tryggheten som människor söker på landet.
Ökat våld och gängkriminalitet i städerna har lett till att nästan var femte svensk funderar på att flytta, enligt undersökningen. Särskilt lär alla larm om gängens rekrytering av barn och unga skrämma iväg familjer från städerna.
Det finns säkert också ekonomiska överväganden som får en del att vilja lämna stan. För de flesta är bostaden den största ekonomiska investeringen i livet. Och att sälja en bostad i ett område där det nyligen har skett en skjutning går knappt, enligt mäklare.
I många större svenska städer, som Linköping och Norrköping, har vi därmed fått en motsägelsefull situation. Å ena sidan har stor efterfrågan under lång tid lett till att det har blivit dyrt för sådana som behöver bo lite större, som barnfamiljer, att köpa eller hyra. Å andra sidan är inte prisökningarna en garant för att värdet finns kvar den dag som bostaden ska säljas, om området har drabbats av våldsdåd.
Så inte undra på att allt fler vidgar sin bostadssökning på Hemnet.
Politiskt är utvecklingen laddad. Sverige har byggts om i tron om att urbaniseringen är en urkraft. Små tätorter har förlorat det mesta av offentlig service. Mindre centralorter har knappt inga statliga jobb kvar. De större städerna har växt.
Det här innebär att barnfamiljer som söker sig ut på landsbygden på jakt efter ett lugnare och tryggare liv med stor trädgård riskerar att få sig en kalldusch. Att bo på landet är något helt annat än att bo i staden. Och att bo på landsbygden i dag är nog också något annat än vad det var för bara 30 år sedan.
En som sammanfattar det här väl är Maria Nilsson, företagare i Holmbo. I Corren beskrev hon nyligen tillvaron på landsbygden mellan Åtvidaberg och Valdemarsvik i en mening: "Vi är vana att klara oss själva härnere."
Och det är så det är i landsbygdsområden lite längre bort från större städer. Ska något bli gjort behöver ofta människorna som bor i bygden fixa det själva.
Ska barnen kunna träna fotboll på kvällen behöver någon ha klippt gräset. Ska skolan finnas kvar krävs engagerade föräldrar, som ibland själva får stå bakom en friskola. Ska lanthandeln överleva behöver alla handla där. Ska äldre ha tillgång till trygghetsboende är det upp till lokala företagare att få fram bostäderna. Ska det finnas en festplats krävs det många ideellt arbetade timmar.
Att livsvillkoren ser så annorlunda ut i stad och land är delvis en konsekvens av att politiker agerat i tron om att i stort sett alla vill bo i en större stad. Men när vi år efter år ser undersökningar som visar att allt fler vill leva på landet krävs omprövningar. Sverige bör decentraliseras.