Hur pratar vi om det som händer i kommunala, regionala och statliga verksamheter i Östergötland just nu?
Ska vi kalla det för en kris? En skakig tid? Och vad är problemet – enbart ett underskott på pengar? Eller är det mer som brister i de skattefinansierade verksamheterna?
Men något är det. För på varenda nivå är läget ansträngt.
De flesta kommuner sparar in på allt som går. Till och med Linköping – som har länets kanske bästa förutsättningar – lägger ner förskolor, skolor och sociala verksamheter. Åtvidabergs plusresultat för 2023 lär sticka ut i kommunsverige, men så säger å andra sidan kommunalrådet att investeringar skjutits på framtiden.
Kanske mest ansträngt är det i Region Östergötland, som tidigare i år gick ut med ett storvarsel. På tisdagens regionfullmäktige, där bokslutet för 2023 behandlades, var budskapet från styret kärvt. Kostnaderna har dragit iväg. Tillgängligheten har gått ner.
Inför regionfullmäktige hade revisorerna levererat en svidande kritik mot hur saker skötts. Och det här ger alla som vill se ett förstatligande av sjukvården vatten på sin kvarn – att regionpolitikerna inte har ordning på ekonomin. Det är dock inte säkert att det skulle vara mycket bättre med statlig styrning.
För det är knappast så att statliga verksamheter är problemfria. Den senaste veckan har en stor granskning av Kaliber, i Sveriges Radio, avslöjat stora brister på Skänningeanstalten. En grupp kriminalvårdare ska ha utsatt fångar för trakasserier, förnedring och övervåld.
I en omfattande granskning har Corren avslöjat missförhållanden på Sis-hemmet Folåsa. Bland annat har det framkommit att unga tonårstjejer utsätts för kraftiga och otillåtna tvångsmetoder.
Listan över problemtyngda statliga verksamheter kan fortsätta.
Det finns inte tillräckligt med pengar till att underhålla vägnätet. Tillståndet för järnvägarna ska vi inte tala om. Och statens själva kärnuppdrag – att upprätthålla den inre och yttre säkerheten – svajar. Försvarsmakten är för liten. Polisen kan inte få ordning på gängvåldet. Fängelserna är överfulla.
Förhoppningsvis har poängen gått fram vid det här laget. Det offentliga är i en svacka. Det är lågkonjunktur i skattefinansierade verksamheter. Och är inte problemet att det saknas pengar, som i kommunerna och regionerna, så är något annat bekymret. Som brist på kompetent arbetskraft, som i rättsväsendet och försvaret.
Vad är då roten till allt ont? Varför har det blivit så ansträngt just nu?
Början på ett svar kanske ges av Marie Morell (M), regionstyrelsens ordförande i Östergötland. På senaste fullmäktige beskrev hon bakgrunden till regionens svåra situation:
"Många pratar om att det är pandemin och corona som har gjort det här, och det har självklart spätt på det som redan inte fungerade. Det blev värre. När sedan statsbidrag försvann mäktade inte organisationen med att ställa om till det nya läget."
Det Marie Morell ger är kanske nyckeln till att förstå de problem som märks i en mängd offentliga organisationer. De har svårt att anpassa sig när tiderna ändras. Och det nya läget är tiden efter pandemin.
För pandemier förändrar samhällen. Dess samhällsförändrande kraft kan likställas med ett stort krig, enligt Larry Fink som är vd för världens största kapitalförvaltare Black Rock. Och den historiska erfarenheten säger att det dröjer fem år innan vi fullt ut har sett effekterna.
Så även om det kan återstå lite tid till innan vi fullt ut kan säga hur annorlunda världen har blivit så står konturerna klara. Allt har blivit dyrare. Konflikterna i världen har ökat. Krig bryter ut. Kriminaliteten har förvärrats. Globala handelskedjor svajar. Inflationen verkar det kunna gå hur som helst med.
Alla detta skapar ett stort tryck på samhället att anpassa sig, och hänger man inte med blir det snabbt problem. Dessutom förvärras redan existerande problem. Som i Region Östergötland.
Den som inte hade kostnadskontroll innan pandemin har det definitivt inte efteråt, när inflationen skjutit i höjden och arbetsgrupper blivit mer splittrade. Den organisation som hade problem med kulturen innan corona får det ännu kämpigare att bryta den, när arbetsgrupper isolerats under år. Och den som inte hade råd med underhåll innan pandemin har det inte efter, när allt blivit dyrare.
Här närmar vi oss också de väldigt stora dragen som har grundlagt för det offentligas ansträngda läge. För det första har vi organisationer där problem inte tas itu med i tillräcklig omfattning. För det andra har vi organisationer som svänger otroligt långsamt.
Och det här är inget bra utgångsläge när allt ändras.
Vad vi än kallar det som offentliga organisationer i Östergötland går igenom nu – om det är kärva tider eller djup kris – så återstår en fråga. Det är om politikerna, som ska stå för styrningen, har kraften eller möjligheten att få ordning på verksamheterna. Om inte lär krisen fördjupas, och skattebetalarna få dela på notan.