Ekonomiskt pressade Region Östergötland har bestämt sig för att riva av plåstret. All hyrpersonal ska bort. Även om det innebär sämre vård. Stora pengar måste sparas.
Från den 1 februari får ingen mer personal från bemanningsbolag tas in på länets sjukhus och vårdcentraler. Redan inhyrda sjuksköterskor och läkare ska börja fasas ut. Och samtidigt råder anställningsstopp, vilket försvårar att personal byter anställning från bemanningsbolag till regionen. Det är som upplagt för kompetensflykt och sämre vård, vilket har berörts i en tidigare ledare.
Att det innebär en försämring är inte heller något som det sticks under stolen med. Regionens risk- och konsekvensanalys visar att tillgängligheten kan bli sämre och väntetiderna längre för i princip all vård i länet, i alla fall under en tid.
Även från politiskt håll ser man sanningen i vitögat, som hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Fredrik Sjöstrand (M) uttrycker det. Och oppositionen instämmer. Hälso- och sjukvårdsnämndens 2:e vice ordförande Lena Micko (S) säger att det blir tufft, men att det är absolut nödvändigt att bryta hyrbemanningen.
Det här är något som man aldrig hade trott att regionpolitiker skulle enas om – att östgötarna får köpa att vården blir sämre. Samtidigt säger det en hel del om den tid vi befinner oss i.
Sveriges kommunsektor, dit både regioner och kommuner räknas, genomgår en ekonomisk kris som stöper om de offentliga verksamheterna. Förskolor, skolor och äldreboenden försvinner. Det sparas in på kulturbidrag och kollektivtrafik. Vårdköerna blir längre. Och i värsta fall har vi bara sett början.
Vad väntar då? Hur ser det ut på andra sidan stålbadet?
Möjligen bör vi blicka tillbaka till 90-talskrisen för att förstå vad som håller på att hända i kommunsektorn. Kanske upplever vi kommunernas och regionernas motsvarighet till saneringen av statens finanser efter 90-talskrisen. Då antogs en ny budgetlag och sparsamhet blev en dygd för finansministrar oavsett parti. Elisabeth Svantessons (M) är långtifrån den första finansministern att hålla stenhårt i pengarna.
Resultatet av saneringsarbetet sitter i. Statens finanser är goda. Statsskulden har minskat stadigt sedan 1990-talet.
Tyvärr ser det inte lika bra ut i kommunerna och regionerna. För samtidigt som statens skuldsättningar har minskat sedan 1990-talet har den ökat i kommunsektorn.
Om vi utgår från Eurostats jämförelser av EU-länders skuldsättning sticker den låga svenska skuldsättningen ut. Men det gör också kommunsektorns andel av skuldsättningen, som är den högsta i EU.
Det här – att statens skuldsättningen har minskat samtidigt som kommunsektorns har ökat – väcker frågor om vi i Sverige har vältrat över kostnader till kommunsektorn, som i andra länder tas av staten. För kan verkligen hela skillnaden förklaras av att statens finanser sköts så mycket bättre än kommunernas och regionernas? Knappast.
Det börjar bli dags för finansminister Elisabeth Svantesson att öppna plånboken för landets regioner. De redan aviserade stöden för 2024 är uppenbart inte tillräckliga.
Det är inte heller någon tvekan om att kommunsektorn vidtar långtgående åtgärder för att få ordning på ekonomin. Och det lär inte ändras av ett ytterligare statsbidrag.
Statliga stöd till landets sjukhus kan däremot minska fallhöjden i vården. Det är inte rimligt att östgötarna får sämre vård samtidigt som svenska staten badar i pengar.