Vilka dröminvesteringar finns det för Tekniska verken? Det frågade Lars Vikinge (C) på det senaste fullmäktigemötet i Linköping.
Den som svarade för den kommunägda koncernens styrelse var vice ordförande Jenny Ivner (MP). När hon tillät sig att drömma och inte bara tänka ekonomiskt blev svaret:
"Vi skulle vilja jobba mer med att ha ö-drift. Att ha ett resilient system som klarar sig, där vi kan vara självförsörjande på ett helt annat sätt. Det gäller både el och bränslen."
Här kan en del invända att svaret är politiskt färgat. Miljöpartiet brukar ofta önska decentraliserade lösningar inom energi- och livsmedelsproduktionen. För målen om ökad självförsörjning brukar ofta ges lösningar av en typ som MP gillar. Som sol och vind i stället för stora kärnkraftverk. Eller lantbruk där stallgödsel från gården sprids på fälten, i stället för gödsel som har tillverkats i en fabrik utomlands.
Men Jenny Ivners svar bör inte vara politiskt färgat, i alla fall inte av Miljöpartiet. Snarare är det den M-ledda regeringen som har satt frågan om stärkt leveranssäkerhet på agendan – och det är dessa signaler som Tekniska verken nu lär reagera på.
Regeringen har särskilt pekat ut hur viktigt det är med lokal elproduktion och elnät i mindre "öar", som kan fungera utan koppling till överliggande elnät. I en promemoria från regeringskansliet i december dras linjerna ut för nya energipolitiska mål:
"När det gäller driftsäkerheten bör en rimlig leveranssäkerhet omfatta tillräcklig regional förmåga till ö-drift och kapacitet för att snabbt återställa systemet efter ett nätsammanbrott."
I den energipolitiska inriktningspropositionen som regeringen slutligen lade fram för ett par veckor sedan återfinns samma skrivelse.
Det här är också något av ett tecken i tiden. På område efter område pågår ett arbete för att rusta samhället för kris eller ytterst krig. Och svaret på hur det ska göras tar ofta sin utgångspunkt i uppbyggnaden av en mer decentraliserad struktur. Tanken som ständigt återkommer i beredskapsarbetet är att vi lokalt ska förbereda oss som om vi vore på en ö, där ska kunna klara oss själva.
Ett annat område där den här tanken har märkts under senare tid är kring Linköpings kommuns livsmedelsberedskap. Förra året bestämde kommunstyrelsen att bygga beredskapslager med plats för 2,5 miljoner frystorkade måltider. Dessförinnan har det beslutats att 23 byggnader i Linköping ska utrustas med reservkraft och nödvatten. Alltså – många små öar skapas.
Det vi ser är totalförsvarets återkomst till beslutande församlingar. Återigen behöver kommunen ta hänsyn till beredskapsfrågor när strategier dras upp och beslut ska tas.
Att regeringens önskan om stärka de regionala elnäten redan lyfts av Tekniska verken som en dröm för framtiden visar att totalförsvarsperspektivet alltmer slår igenom. Beredskapsarbetet förändrar Sverige. Linköping är på väg att bli en ö, som i värsta fall kan klara sig självt.