Knappt 200 fastigheter belägna norr om Roxen ska få kommunalt vatten och avlopp. Det står klart efter tisdagens kommunfullmäktige i Linköping. Ett ärende som har stötts och blötts i 15 år ser därmed ut att vara avgjort, närmast helt utan debatt i fullmäktige.
Protesterna lär dock fortsätta på annat håll. Roxens fiskevårdsområdesförening verkar fast besluten på att fortsätta motståndet mot den sju kilometer långa vatten- och avloppsledning som ska läggas på sjöbotten mellan Sandvik och Berg.
Fastighetsägarna i området runt Roxenbaden där det kommunala VA-nätet byggs ut lär även vara splittrade. En del välkomnar säkerligen med öppna armar att kommunen tar över ansvaret för vatten och avlopp i området, med allt vad det innebär. En del, vars fastigheter redan har godkända avlopp och egna vattenbrunnar, lär däremot inte se positivt på tvångsanslutningen till det kommunala VA-nätet. Den obligatoriska anläggningsavgiften på minst 140 000 kronor kommer ingen i området undan.
Det finns dock skäl att fråga sig om storskaliga projekt för att ansluta områden långt utanför städerna till VA-nätet verkligen har framtiden för sig. För den tillgängliga reningstekniken har utvecklats på de 15 år som har gått sedan projektet drog igång.
De mindre reningsverken som kan tjäna en eller ett par hushåll har blivit bättre och billigare. Det är en utveckling som lär fortsätta. De 140 000 kronor som det kostar i anslutningsavgift till VA-nätet är en kostnad för ett hushåll i samma härad som ett minireningsverk. Visserligen kräver minireningsverket årlig service och slamtömning. Livslängden är inte heller oändlig. Men även kommunalt vatten och avlopp är förenat med månatliga avgifter, som dessutom är stigande i många kommuner. Och ännu högre avgifter lär vänta på många håll i landet, i och med att det finns betydande underhållsskulder och miljökraven hårdnar.
Poängen är att det finns ett alternativ till fortsatta expansion av det kommunala VA-nätet, som genomförs såväl i Linköping som i många andra kommuner i landet. Det finns en annan modell än storskaliga anläggningar och svällande offentligt ansvar för vatten och avlopp. Det går att få rena vattendrag och rent dricksvatten utan att det offentliga behöver lägga miltals av vatten- och avloppsledningar till kommunens alla hörn. En decentraliserad struktur framstår även som mindre sårbar, jämfört med en centraliserad verksamhet i Tekniska verkens regi.
Det offentliga kan också göra en hel del för att underlätta för framväxten av en mer decentraliserad struktur på VA-området. Kommunerna bör förenkla tillstånds- och ansökningsprocesser, såväl som sänka avgifterna, för nya enskilda avlopp. Nationellt bör skattelättnader ses över, så som utökade rot-avdrag vid anläggande av nya avloppsanläggningar.
Centralisering är inte den enda vägen på VA-området. Det finns en annan väg, än en sju kilometer lång undervattensledning på Roxens botten.