Mike Anderson får i måndagens avsnitt av "Allt för Sverige" veta att hans förfäder levde i Östergötland innan de emigrerade.
Det var en solig dag i slutet av maj som SVT:s team tog över Malexanders camping. Bilarna rullade in och kamerorna lastades ur. Bråttom, bråttom. Vi från Corren fick tre minuter med programledare Anders Lundin, mer fanns det inte tid för.
Mitt bland stressen stod de. Tio amerikaner som mer än allt ville lära känna landet som deras förfäder en gång lämnade. De tittade nyfiket på den plats de nu plötsligt hamnat på. Insöp varje sekund av den svenska försommaren.
Vi fick prata med två av deltagarna: Mike Anderson och Lilian Knutson.
Mike visade sig vara den deltagare som hade östgötska rötter. I måndagens avsnitt fick vi se när han besökte Hackeryds Skattegård i Västerlösa. Han fick lära sig om sitt östgötska arv som innehåller kopplingar till Rappestad, Slaka, Mjölby, Sya och Linköping.
På Skattegården tar han i en dörr på det hus där hans farfars mor arbetade. "She walked in the shadows of this building", säger Mike med vördnad i rösten. Gåshud.
Mike Anderson fick öppna samma dörr som hans farfars mor gick in och ut ur när hon jobbade i Västerlösa. "Otroligt", kommenterade han upplevelsen.
Jag ska erkänna att jag tidigare har skrattat lite åt programmet och inte tittat. Hur kan amerikanerna vara så otroligt fascinerade av Sverige? Och det är ju inte direkt deras föräldrar som emigrerat, farfars mor är ju rätt långt bak i tiden.
Men där har jag ändrat mig helt. Kanske är det för att jag blivit några år äldre? Eller är det för att jag själv hittat spåren från mina förfäder här i Linköping. Nu ser jag hur genuint intresserade deltagarna är av vårt lilla land. När de i måndagens avsnitt fick ta del av den svenska sommarstugan vid vattnet värmde det mitt hjärta.
Först måste de såklart jobba hårt på dagen. Måla om bodar, plantera grönsaker, laga roddbåten och montera utemöbler. Hög igenkänning på allt som mina föräldrar stretar konstant med under semestern. (Jag ska bli bättre på att hjälpa till, jag lovar). Sedan får de på kvällen njuta av en grillmiddag med utsikt över sjön och solnedgången. Någon mer än jag som vill snabbspola till april nu?
Deltagarna i programmet visar alla en sådan otrolig vilja att vara kvar och lära sig mer om Sverige. Varför måste de slås ut i tävlingar?
Men ju längre programmet går desto mer minns jag den faktiska anledningen till att jag brukar stänga av. Det närmar sig nämligen tävling. Den som kommer sist får lämna.
När vi fick prata med Lillian Knutson Winnail slogs jag av vilken genuin, varm och nyfiken person hon var. Hennes driv att lära känna sitt svenska arv smittade av sig och hon lämnade mig med ett stort amerikanskt leende på läpparna.
Därför är måndagens avsnitt hjärtskärande. Där står den sprudlande Lillian som tappar all sin glädje när hon inte lyckas lägga pusslet som föreställer en flintastek på en plastgrill. Är det ett värdigt avslut för hennes resa?
Lillian Knutson Winnail hoppades att hon skulle få stanna länge i Sverige. Tyvärr blev hon den första som fick lämna tävlingen.
När Anders Lundin kramar om Lillian säger han: "This is not my favourite part of the show". Jag undrar faktiskt vem som över huvud taget tycker att tävlingsmomentet hör hemma här? Det finns så många program där en vinnare ska utses att jag inte förstår varför "Allt för Sverige" måste vara ett av dem?
Kan vi inte bara få lära känna dessa svenskättlingar mer och mer medan de lär känna landet de är så nyfikna på? Vem hade klagat?
När vi stod där vid ingången till Malexanders camping och tävlingen nalkades den där försommarmorgonen i maj sprang Lillian fram till mig. Hon bad mig skriva ner var vi var. Allt var så stressat att de inte hade hunnit uppfatta namnen på platserna de besökte.
När jag nu ser henne lämna tävlingen är jag väldigt glad att jag kunde göra henne den tjänsten. Jag hoppas verkligen att Lillian kommer tillbaka till Östergötland någon gång.