Jim Löfgren berättar att han direkt föll för porträttet av Inga. Han ville ha bilder som besökarna kunde få kontakt med, och som hade ett konstnärligt värde. I arkivet finns ytterliggare 11500 porträtt fotade av Maria Tesch.
Jag har aldrig varit intresserad av historia. Varje sommar får jag anstränga mig för att komma ihåg vem som är vem av släktingarna som levde på gårdarna runt sommarstugan utanför Kisa.
När vi gick runt i Östergötlands museums samlingar inför nyöppningen fick vi först se den kulturhistoriska utställningen "Vägen hit". Det är en resa 11 000 år bakåt i tiden, som med hjälp av en spegel tar avstamp i besökaren själv.
Emma Friberg, projektledare för utställningen, berättade att hon hoppas att besökaren tar med sig att man är en del av historien.
Vi gick upp till konstutställningen "Verkligheter". Melanie Klein, konstintendent, berättade om hur de vill att besökarna ska kunna reflektera över sina egna liv när de ser konsten.
I den vita salen med de nya böljande formerna hajade jag plötsligt till. I en rad av fem förstorade svartvita porträtt kände jag igen ett ansikte. Bilder från sommarstugan dök upp i mitt huvud. Jag gick fram till den lilla beskrivningen av fotot och läste "Inga Axner".
– Det där är min släkting, utbrast jag mitt i genomgången av utställningen.
Jag kände igen kvinnan på bilden, och efternamnet vet jag finns i min mammas släkt.
Nere i museets arkiv, som även det är nyrenoverat, visade arkivarien Jim Löfgren oss en fantastisk samlingen av östgötsk historia. Där föll plötsligt polletten ner. Moster Inga. Det var så jag kände henne från släktberättelserna i Kisa.
Jag skickade direkt en mobilbild av fotografiet till min mamma. Och visst var det hon, min mormors moster. Av 11 500 porträtt på glasplåtar tagna av Linköpingsfotografen Maria Tesch hade Jim Löfgren hittat min släkting.
– Hon var den första jag valde ut. Fotot är helt fantastiskt, magnetiskt på något sätt. Hon var så otroligt levande, jag fick en kommunikation med henne. Fotot stack ut bland många andra, berättar Jim.
Maria Tesch arbetade som fotograf i Linköping 1873-1917. Hon hade två ateljér på Nygatan. Det var antagligen dit Inga gick för få sin bild tagen runt 1910.
På jobbet dagen efter gick jag in på hemsidan Digitalt museum, som är en söktjänst för museers samlingar. Jag letade mig fram till mappen "Fotosamlingar på Östergötlands museum" som innehöll 69 foton.
När jag scrollade bland bilderna fastnade jag direkt på ett porträtt, likheten med min egen mamma var slående. Det fanns inget namn vid bilden, men mamma kunde via ett nytt sms snabbt bekräfta vem det var. Bredvid bilden på moster Inga i den digitala samlingen fanns en bild på min mormors mor, Maja Axner. Även deras tredje syster Guttis fanns med på en bild tillsammans med Maja.
Ingas systrar Guttis och Maja Axner, min mormors mamma. Bilden på dem är också tagen av Maria Tesch och finns att hitta på hemsidan Digitalt museum.
Jag kunde inte hejda tårarna vid mitt skrivbord. Samma dag som jag själv fyllde 30 hittade jag dessa foton. Inga, Maja och Guttis var alla minst tio år yngre än jag på fotografierna. Men oavsett åldern så blev det faktum att jag själv tog ett steg in i mina trettio samma dag som jag hittade dessa bilder på mina kvinnliga släktingar extra starkt.
Alla tre systrar levde sina liv i Linköping och Kisa, precis som jag gör nu. Deras far Carl Axner köpte släktgården som nu delats upp mellan Inga, Maja och Guttis släktingar. Deras barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarns barnbarn njuter av samma sjöar och samma skog som de själva njöt av.
Inga ligger begravd mitt i Linköping med sin man och två av deras barn. Så gör även hennes Maja och Guttis. Systrarna delar inte grav, men bara ett tiotal meter skiljer dem åt.
Inga och hennes man bodde i en våning på Gustav Adolfsgatan och spenderade somrarna utanför Kisa. Maja och hennes man bodde i ett av husen utanför Kisa tills maken gick bort. Då flyttade hon in till en etta på Östgötagatan med min mormor och hennes bror. Guttis levde i en lägenhet på Sankt Larsgatan med sin man. Alla tre ligger begravda på de centrala griftegårdarna. Jag går i deras fotspår varje dag.
Jag var på plats när Östergötlands museum stängde för renoveringen den 2 mars 2019. "Sista natten på museet" kallades den välbesökta kvällen. Många ville ha en sista glimt innan "1 000 dagar av förnyelse". Det blev till slut fler än de där 1 000 dagarna när museet nu äntligen slår upp sina dörrar.
Ingen av Inga Axners barn lever i dag. Men hennes barnbarn, barnbarns barn och barnbarns barnbarn spenderar somrarna vid samma sjöar som hon själv gjorde.
När jag gick hem från stängningsnatten för tre år sedan kunde jag inte föreställa mig att öppningen skulle betyda så mycket för mig. Ett foto väckte något i mig som jag inte känt tidigare, en så tydlig koppling mellan mitt liv i dag och det förflutna.
Ta en titt i vårt nya museum du med. Kanske hittar du också en släkting på någon av de nya vita och böljande väggarna.