Svar på "Barnskötare sa upp sig: Jag fullkomligt kokar av ilska – varför händer inget?" (17/2) och "Avdelningschef förskolan: Fungerar inte perfekt direkt" (14/2):
För ungefär ett halvår sedan slutade jag som förskollärare inom Linköpings kommun och började i stället på ett föräldrakooperativ. Jag fasas över vad mina gamla kollegor berättar nu. Större barngrupper, vikariestopp och stjärnmärkning av all personal. Jag saknar ett perspektiv från politiker och avdelningschefen – barnens!
Vi alla som arbetar med barn vet att anknytning och omsorg är det viktigaste för ett barn. Ett yngre barn kan enligt forskning enbart ha 3–5 anknytningspersoner och här räknas vårdnadshavare och andra viktiga vuxna i hens liv. För ett yngre barn kanske enbart 1 pedagog blir anknytningspersonen som kan reglera barnets känslor och vara hens trygga borg. Utan en trygg bas kommer barnen inte utvecklas positivt utan få en otrygg anknytning som ofta kan misstas för att barn är självständiga och klarar av att reglera sina känslor själva. I större barngrupper där anknytningspedagogen eller pedagogerna inte hinner/ser barnens behov utvecklas barn som inte skapar trygga anknytningar utan hittar egna strategier. Vad händer med dessa barn?
Låt mig ge ett exempel: Ett barn som är 1 år kommer till förskolan som vanligt men hens anknytningspedagoger är inte där. I dag var en pedagog sjuk och den andra var stjärnmärkt och skulle hjälpa till på en annan förskola. Den tredje pedagogen som barnet har en relation till har svårt att hinna med att se hens behov då personalen har 17 andra barn att också fokusera på. 1-åringen möter även annan personal på förskolan som hen är relativt ny med, som kanske även tar med sig två/fyra barn från andra avdelningen för att de vuxna ska räcka till.
Vad händer med 5-åringen som inte får känna sig sedd, berätta sina tankar och drömmar för att pedagogen inte hinner lyssna? Som ständigt får nya “fröknar”? Vill vi skapa en värld med trygga barn? Var är barnperspektivet?