Svar på insändaren "Blästadsskolan har agerat handlingsförlamat" (10/5) och debattartikeln "Kommunen bör riva upp beslutet om musikklasserna" (13/4):
Jag blir både ledsen och förvånad över hur korttänkta och affektstyrda många av Linköpingsborna verkar vara. Vad handlar allt gnäll om, egentligen?
Den ena gnäller om skolors "handlingsförlamning" när det gäller kränkningsärenden, eller snarare hur rektorerna på skolan svarar på en insändare om ett kränkningsärende. Tror insändarskribenten på fullaste allvar att ett insändarsvar till Corren är den enda, och rätta, arenan för att diskutera allvarliga och känsliga frågor? Jag skulle själv bli både förvånad och upprörd om kommunen gick ut i ett sådant specifikt ärende och berättade för precis alla vad som har hänt och hur skolan agerar. Det som är mest skrämmande är dock inte frågan i sig, utan konstaterandet över att “8 av 10 rektorer är kvinnor”. Vad spelar det över huvud taget för roll? Mer trött och mindre utvecklad tanke får man verkligen leta efter.
Men det korttänkta och nästan avsiktligt misstolkade stannar inte där. Att en företagsledare går ut och svingar mot en omorganisering på en skola är också helt befängt. Som om skolan har ett kulturansvar för hur Linköping uppfattas som stad? Och att musiken på Folkungaskolan skulle försvinna? Nej, snälla någon. Det handlar om att blanda klasser. Likt man på ett företag, säg Sectra, kan sitta bredvid någon som jobbar med IT och du själv arbetar med HR-frågor. Det är dynamik och uppblandningen, som skolans rektor förklarat, gör att vi blir av med till exempel psykisk ohälsa. Varför svingar man mot det? Varför väljer man aktivt att inte förstå vad det handlar om? Om jag ska våga mig på att missförstå på samma sätt blir frågan ganska snabbt: “Är man för ohälsa så länge man får ha det som det alltid varit?”
Snälla Linköpingsbor, handla inte i affekt. Tänk efter, försök att förstå. Allt görs inte av ondo.
Jag är för all typ av granskning av offentlig verksamhet, men hur vi som mediekonsumenter tar till oss all rapportering måste uppenbarligen ifrågasättas. Media kan knappast skriva att "i dag gick över 20 000 barn till skolan och fick den undervisning de är berättigade till. Allt gick enligt plan". Vi som mediekonsumenter måste vara så vakna att vi inser att det finns andra forum för dialog. Att det sker annat inom offentlig sektor än bara det som medierna snappar upp, via reportage eller debattinlägg.
Var finns tilliten?