På påskaftonen stod insändaren ”Mitt barn blir slaget av andra elever på skolan” (8/4) att läsa i Correspondenten.

Svaret från rektorn och biträdande rektorn på Blästadsskolan (båda kvinnor, 8 av 10 rektorer i Linköping är kvinnor) var som från en annan värld. 

Jag kom att tänka på den så kallade Bagdad-Bob, Saddam Husseins informationsminister under USA:s befrielsekrig mot Saddams Irak, som satt i centrala Bagdad och på media sände ut hur framgångsrikt Iraks trupper avvärjde amerikanernas anfall, samtidigt som USA:s stridsvagnar rullade förbi på gatorna, utanför hans kontor.

Samma känsla här, har rektorerna på Blästadsskolan över huvud taget läst och förstått vad den ”frustrerade föräldern” har beskrivit?

Upprepade strypgrepp, knytnävsslag i huvudet och magen, knuffningar in i väggar och ner på asfalten, knuffad med huvudet före i en bänk. I matsalen, på raster, på fritids. Förutom alla verbala kränkningar!

Deras svar är en ordkaskad av typen "värdegrund", nedskrivet på papper. Bland annat: ”På Blästadsskolan arbetar all personal aktivt för att alla elever ska känna sig trygga och må bra på skolan”.

Med vad föräldern beskrivit i sin insändare är ju resultatet en katastrof! Bara möten och samtal långt efter att det hela har inträffat. Inga omedelbara åtgärder, förövarna förefaller ha fått fortsätta sina överfall, inga ”bestraffningar”, inga omplaceringar. 

Handlingsförlamning!