Öppet brev till Linköpings kommun:
Häromdagen nåddes vi av beskedet att Linköpings sammanhållna musikklasser på Folkungaskolan inte ska få finnas kvar. Högstadiets musikklasser ska försvinna, vilket bryter hela idén med musikklasser där eleverna under 6 år utbildas inom musiken. Det vore, om det sker, att låta en tjänsteman (rektor på högstadiet) ta beslut som påverkar hela stadens kulturprofil, och att, utan debatt eller diskussion, avsluta den 40-åriga fantastiska framgångssaga som Linköpings sammanhållna musikklasser har varit och är. Det heter ju Linköpings musikklasser, inte ”Folkungaskolans musikklasser”.
Linköping har en profil utåt som en teknisk, industriell och IT-tung stad. Teknikföretagen är många och framgångsrika. Det är bra, det skapar mycket skatteunderlag och är viktigt för oss alla. Men teknik och industri kan inte få bli alltför dominerande, de måste balanseras med mer mjuka värden. I denna balans har musikklasserna varit oerhört viktiga. Den som en gång varit med på en Luciakonsert med alla dessa glada unga sångare, eller en Försommarsång, och känt gemenskapen genomsyra hela skolan, glömmer det inte. Och det gäller rakt över elevernas hudfärg eller bakgrund! Detta är kultur när den är som bäst! Musikklasserna har dessutom hållit konserter och till exempel gått luciatåg på otaliga företag, inte minst i datortunga Mjärdevi, och samhällsinstitutioner som äldreboenden med mera.
Problemet att färre elever från vissa områden söker musikklasserna beror, påstår jag, mer på dålig eller snarare icke existerande marknadsföring, än vilja. Musikklassernas elever har genomgående bättre skolresultat än de flesta andra skolor, trots den stora andelen musikundervisning, och visste bara föräldrar i de utsatta områdena om det, så skulle fler söka. Mycket få saker förenar människor mer över gränser än att sjunga eller dansa tillsammans. I stället för hot om nedläggning kunde musikklasserna vändas till en fantastisk möjlighet till ökad integration, om det bara hanterades av en ledning som förstod och såg detta.
Musik måste läras tidigt. Linköpings musikklasser har lagt grunden för otaliga operasångare, rockband och andra musiker och skapat en bild utåt som är viktig för oss. En stad med ambitioner att vara en mänsklig och humanistisk stad måste ha denna balans mellan hårt och mjukt, och de sammanhållna musikklasserna för mellan- och högstadiet har varit oerhört viktiga i att skapa den.
När sedan högstadierektorn i fråga säger att beslutet har stöd av en majoritet av lärarna, vilket dagen efter motsägs av lärarna själva i Correns efterforskningar, blir man fundersam. Eleverna eller elevernas föräldrar har dessutom inte tillfrågats över huvud taget. I elevråden frågar man eleverna om de gillar mjölken till skolmaten, men när det blir viktiga beslut, som detta, tas de i hemlighet och enskilt av deras egen rektor utan minsta diskussion och debatt? Är det att visa våra barn hur en demokrati skall fungera? Är det att föregå med gott exempel av en rektor?
Beslut som påverkar hela staden ska tas i demokratiska former. Kommunen bör snarast ge Folkungaskolan uppdrag att fortsätta ansvara för en av stadens viktigaste kulturyttringar och omedelbart riva upp detta beslut medan det fortfarande finns tid. Och, som en allra minsta åtgärd för att visa inte minst eleverna hur en demokrati skall fungera, åtminstone skjuta upp beslutet så att en ordentlig debatt kan ske om musikens och kulturens plats i Linköping.