Svar på "Förskollärarens svar: Jag är så upprörd att jag blir illamående" (11/10) och "Förskolläraren i Linköping har fått nog: Jag orkar inte mer” (15/10):
Förskolan i dag är som en heldragen snart bortnött vit mittlinje på vägen – alla vet vad det är att förhålla sig till. Ändå kör så många olika aktörer rakt över oss och ser till att den slits ännu mer. Och vårdnadshavare önskar ännu mer timmar för föräldralediga barn.
Det nöts på vår organisation, vår psykiska och fysiska hälsa. Vi är alldeles för lojala och lösningsinriktade, försöker hålla oss till den slitna mittlinjen. Nu även med samplanering där vi ska vara vikarier för varandra på andra förskolor, vilket leder till utebliven planering på grund av att vi måste hjälpas åt i hela områden och vi som är kvar jobbar övertid – som vi vet om redan dagen innan på vår egen förskola för att bibehålla en säkerhet för barnen.
En politiker som var ute på besök på förskolor i Linköping fick frågan: "Vad gör ni åt situationen, vad är er prioritering?". Svaret från politikern blev: "Vi prioriterar språkkrav för vikarier".
Vilka vikarier? Vi är ju vikarier för varandra fastän vi är tillsvidareanställda. Är det oss ni ska sätta språkkrav på? Vad är det för prioritering? Vi skriker efter resurser i form av mindre antal barn i grupperna, enligt rekommendationerna som faktiskt finns. Att vi får resurser till att gå på planering – helst av allt utanför tiden i barngruppen där vi ska bedriva utbildning och omsorg. Tiden ska vara inom vår arbetsdag, men inte så att barnen blir drabbade av ännu färre pedagoger i gruppen.
"Vi har lyssnat på er" stod det i en medarbetarenkät som Linköpings kommun nyss samlat in. "Ni vill ha mer närvarande rektorer och biträdande rektorer." Vad händer? Jo, det anställs fler biträdande rektorer ... Medan anställda pedagoger på förskolor får sluta på grund av minskade barngrupper (det kan handla om 5 barn i en stor förskola och 2 barn i en mindre förskola, vilket inte genererar några mindre barngrupper i verkligheten.)
Hur går den här ekvationen ihop?
Det är inte det vi vill att kommunen prioriterar. Vi vill att ni prioriterar fler pedagoger och färre antal barn i varje grupp.
Alla pedagogerna på min förskola anser att det inte går att erbjuda den utbildning som är förväntad enligt läroplan och alla rekommendationer.
Alla pedagogerna på min förskola anser att de barn som behöver resurser utöver det vanliga inte får det (för så fort vi är fulltaliga så tas en eller flera pedagoger till andra förskolor på resurspass). De barn som inte kräver extra, men som vill vara nära eller bli sedda – blir som med förskolans mittlinje – helt överkörda och slitna. Så de barnen som vill visa något de lärt sig blir förbisedda i stället för bekräftade och utmanade. För vi orkar inte mer.
Vi utför ingen relevant utbildning längre utan barnpassning, vi gör uppdrag som inte ens ligger i våra avtal. Vi torkar kräks, sopar golv, tvättar textiler, torkar bord, ringer hem barn dag efter dag med ett kasst allmäntillstånd, men dagen efter är de på plats igen. Vi tjatar på vårdnadshavare att lägga in tider i Infomentor, svarar på hur dagen ser ut med personal, dagliga schemaförändringar, flyttar barn mellan avdelningar, beordrar varandra "lite fint" som det kallas att jobba övertid då det i princip alltid saknas pedagoger, meddelar att vi behöver pedagoger på tider där våra kollegor blivit sjukskrivna och så vidare ...
Dagligen kollar flera av oss pedagoger efter nya jobb i förhoppning att få en tjänst där man blir lyssnad på och får resurser att kunna utföra uppdraget man anställts för. För att arbeta på förskola är tungt, slitsamt, psykiskt påfrestande, utmattande och tråkigt som det ser ut nu.
Nästa månad är det kanske jag som blir sjukskriven för utbrändhet, stress eller psykisk ohälsa.