Svar på "Förskollärarens svar: Jag är så upprörd att jag blir illamående" (11/10):
Jag vill som förskollärare beklaga den situation som förskolan befinner sig i – ett sjunkande skepp. Mindre personal försöker klara av alla uppgifter som ska lösas. Planeringen för dagen är obefintlig, vi försöker genomföra aktiviteter och ge barnen den utbildning som de har rätt till enligt läroplanen, men det blir ett minimum. Tiderna för planering för arbetslag och förskollärare ställs ofta in och ersätts inte.
Vi skyndar på barnen, hinner inte lyssna, går ut på gården för att det inte fungerar att ha alla barn inne, då vi är så få vuxna.
Föräldrarna förstår inte varför vi är ute, de har ingen större lust att ta på barnen deras regnkläder och vantar, utan tycker att det kan väl personalen göra, "jag har bråttom till jobbet". Ändå är vi regelbundet ute varje morgon och barnen behöver lämpliga kläder för att kunna leka och utforska.
Personalen på förskolan är mycket snålt tilltagen och förväntas se varje barn och ge dem goda förutsättningar att lyckas. När vi ser att vi är för få och inte klarar att genomföra verksamheten, ska vi ringa en samordnare och be om hjälp – annars tar vi "inte ansvar". Om vi ringer eller meddelar tidigare om behov av stöd görs inget åt saken, kontakten ska tas först samma dag. "Damned if you do, damned if you don't".
Vi får inte ledigt i den utsträckning som man kan kräva som medarbetare. Vi har ett 8-veckorsschema och vissa dagar har för många beviljats ledighet eller för många är sjuka, då är ledighet helt omöjligt. Det spelar ingen roll av vilken anledning man behöver vara ledig. Avslag på ledighet ges via mejl, vilket är ganska okänsligt. Man känner sig oviktig och utbytbar. Och ganska livegen.
Denna arbetssituation skapar trött och stressad personal. Fler och fler har svårt att sova, har ont i ryggen, ont i magen och gråter på jobbet. Vallfärden till företagshälsovården Previa/Falck är stor. Där uttrycker man att de ser en ständig ström av förskollärare och lärare som berättar samma sak – ett systemfel i verksamheten.
Det är tyvärr dags att lämna det sjunkande skeppet. Många duktiga kollegor har valt att sluta, vi blir allt färre och språkkunskaperna i svenska hos personalen sjunker. Man blir alltför ensam med ansvaret och orkar inte fortsätta arbeta som förskollärare. Barnen drabbas, de får inte den utbildning de har rätt till och man sliter ner sin personal. Så ser verkligheten ut i förskolan i Linköping i dag.