Svar på "Förälder slår larm: "11 barn på promenad – med en ensam pedagog" (10/10):

Jag är så upprörd att jag blir illamående av avdelningschef förskolans svar till "Orolig förälder". Du ger verkligen flosklerna ett ansikte. Alla farhågor denna förälder har är ju högst befogade och jag kan inte tro att du är så bortkopplad från verkligheten att du inte vet det. Annars är det hög tid att du ger dig ut i den verksamhet du har ansvar för. 

Du har rätt i en sak, att personalen sliter för barnens bästa, men de gör det helt utan hjälp från ledningen. Den pedagogiska verksamheten blir så klart obefintlig eller åtminstone gravt lidande när planeringstid inte kan tas ut för att det alltid fattas personal. Hur många pedagoger som står med näsan mot väggen vågar jag inte ens tänka på. När, inte om, dessa blir sjukskrivna eller byter arbetsgivare/yrke, hur ska ni då kunna rekrytera nya medarbetare till det sjunkande skeppet som är Linköpings kommuns barnomsorg? 

Den nära kontakt till barnen du skriver om, hur ska denna kunna upprätthållas när personal hela tiden flyttas som spelpjäser? Jag vill inte göra partipolitik av detta, men jämförelsen med att lärare helt plötsligt skulle behöva åka till en annan skola är väldigt talande. 

Jag ansåg inte att Linköpings kommun ens är i närheten av att leva upp till #förvarjebarn, därför sa jag upp mig och jobbar numera på en friskola. Jag mår bra igen, men lider med alla som fortfarande kämpar med sitt omöjliga arbete.