Svar på "Förskollärare slår larm: Vi kan inte ge era barn trygga dagar" (9/2) och "Nu får det vara nog – Linköpings barnomsorg har nått botten" (12/2):
Linköpings kommun vill vara en attraktiv arbetsgivare, men verkar sträva tvärtemot.
Jag har arbetat som förskollärare i över 30 år och har under åren märkt hur färre pedagoger ska ansvara för fler barn och utföra fler arbetsuppgifter.
Jag är uppriktigt sagt oroad för min och mina kollegors hälsa. Att hela tiden i många år ständigt vara stressad, en inre stress över att inte räcka till. Att inte kunna efterleva läroplanen, att inte kunna ge varje enskilt barn rätt förutsättningar för att lyckas – kunna ge den där guldbiljetten som Linköpings kommun så fint beskriver #förvarjebarn.
På ytan hålla god min till vårdnadshavare när hela ens inre värker av att bara få säga som det är, men av lojalitet till arbetsgivaren inte få göra det.
Forskning visar på att långvarig stress kan ge upphov till bland annat demenssjukdomar. Jag är rädd, vill inte hamna där. Många kollegor är redan i dag sjukskrivna på grund av utmattningssymptom.
Snälla politiker, lyssna på oss som arbetar i förskolan! Det räcker inte med att säga att ni besökt oss. Ni behöver lyssna, förstå och agera innan ni förlorar erfaren, kompetent och utbildad personal.
Ni politiker är välkomna att vikariera på förskolan, men just det, nu ska vi ju ha samplanering – vi själva ska vikariera på våra grannförskolor när vi någon dag har färre barn. Så där försvann en lugnare dag med återhämtning. Inte alls bra ur ett hållbarhetsperspektiv och arbetsmiljö. Beslutet med samplanering har både Sveriges lärare och Kommunal ställt sig oeniga till.