Jag är förskollärare och har arbetat cirka 25 år. Jag tycker om mitt yrke och känner en glädje i att se barnen utvecklas och växa.
Jag har bitit ihop och hållit tyst så många gånger, men nu klarar jag inte det längre. Jag vill och kan inte längre vara lojal mot min arbetsgivare och sälja in den barnomsorg som vårdnadshavare förmodar existerar. Jag kan inte undanhålla fakta om hur verkligheten ser ut.
Det handlar främst om att barnen i förskolan inte får den trygghet och utbildning de har rätt till, men också om min och mina kollegors ohållbara arbetssituation.
Vårdnadshavarna lämnar det viktigaste de har i livet, nämligen sina barn, i vårt ansvar och vi räcker inte till för att ge dem trygga dagar.
Jag känner både oro och ilska över min arbetssituation, men mest av allt en stor sorgsenhet över hur en rik kommun som Linköping kan låta bli att lägga pengar och resurser på något så viktigt som barnomsorg?
Jag och mina kollegor känner en enorm negativ stress över vår arbetssituation. Vi är tre pedagoger per avdelning och har beroende på barnens ålder, mellan 12 och 23 barn per avdelning. Alla pedagoger arbetar inte heltid och vi ska täcka dagar mellan 06 och 18. Det säger sig ju självt att det blir en svår ekvation.
Större delen av dagen är vi inte tre pedagoger utan två.
Hur ska vi placera barnen vid matborden när vi inte räcker till för att sitta en vuxen vid varje bord?
Hur ska man försvara tillbud, olyckshändelser och kränkningar som händer när man exempelvis är ensam med 15 barn?
Jag vill inte vara den som en dag får uppleva att något allvarligt händer för att jag inte räckte till.
Hur ska jag kunna vara den positiva och omsorgsfulla pedagog som barnen behöver? En omtänksam och hjälpsam kollega? En trygg och engagerad personal mot våra vårdnadshavare? Hur ska jag orka hålla ihop och vara en människa och hustru privat?
Det gör på riktigt ont i hjärtat att inte hinna trösta ett ledset barn med en trygg famn. Att inte hinna lyssna färdigt på det de vill säga. Att inte kunna ge barn i behov det särskilda stöd de har rätt till. Att lämna ett barn som behöver mig för att ett annat barn behöver mig mer. Att låta barnen vänta på toaletten eller med blöjbyte för att jag är ensam på avdelningen.
När jag tänker på hur det känns att inte kunna ge barnen trygghet och allt de har rätt till så känner jag en stor sorg.
För mig är det obegripligt att som kommun och arbetsgivare inte se till barnens bästa och inte ge oss som arbetar inom förskolan resurser och en hållbar arbetsmiljö.
"Bedrövad förskollärare"
Svar från Linköpings kommun:
Jag känner igen flera av de problem du beskriver kring situationen inom förskolan. Det arbete som görs av dig och dina kollegor är på många sätt fantastiskt och bidrar till barnens trygghet och utveckling. Ni gör stor skillnad, och ni vet om det. Samtidigt ser även vi politiker att läget är pressat. Det handlar bland annat om svårigheter att få vikarier och om möjligheterna att ha tid för varje barn och dess behov.
Förskolan är ett av våra viktigaste verktyg för att stärka barns utveckling, ge dem en bra start i livet och förbereda dem kunskapsmässigt och socialt inför skolan. Det är därför vi lägger över 1,1 miljarder kronor på Linköpings förskolor varje år – mer än var tionde kommunal skattekrona.
Mer resurser skulle dock behövas, samtidigt som det ekonomiska läget i vår omvärld gör att vi tvingas vända på varje krona. För att undvika att personalen sätts under för stor press gör vi flera saker:
* Vi genomför en tioprocentig besparing på administration inom utbildningsförvaltningen – grundverksamheten är viktigare.
* Vi minskar lokalkostnaderna när förskolorna blir färre och antalet tomma platser minskar.
* Vi inför språkkrav och höjer kunskapskraven inom komvux för att stärka språknivån bland förskolans medarbetare. Man ska kunna lita på att ens kollega kan svenska.
* Vi försöker också vara tydliga mot vårdnadshavare kring att inte anmäla mer tid i förskolan än man behöver, så att personalen kan få återhämtning.
Mer kommer behöva göras kommande år, men vi ser att läget är tufft och arbetar hårt för att vända utvecklingen.
Elias Aguirre (S), kommunalråd och ordförande i barn- och ungdomsnämnden