Svar på debattartikeln "Besked: "Ätstörningsenheten läggs ned – sjuka prioriteras bort" (27/2) och insändarna "Pappan: Lägg inte ner vården som räddade livet på vår dotter" (1/3) och "Mamman: Demonen intog vår dotters kropp – riskera inte liv" (3/3):
Ätstörning är en allvarlig sjukdom som behöver omfattande behandlingsinsatser för att kunna tillfriskna och få ett bättre liv. Att ha en nära anhörig/barn som lider av ätstörning är inget som vi som familj själva klarar att hantera på egen hand. Precis som mamman beskriver är det en psykisk sjukdom som påverkar hjärnan på ett sätt som är svårt att förstå om man själv inte varit ytterst nära sjukdomen.
Ätstörningen flyttar in utan att fråga och gör allt för att övertala om att inte äta, orimlig träning, föräldrarna och andra runt om har fel och så vidare. Ätstörningen klamrar sig fast, är svår att sparka ut och tar sig friheter. Ofta är det andra symtom också som självskadebeteende, ångest etcetera.
Vi har fått ovärderlig hjälp från både från Ätstörningsenheten BUP och Ätstörningsenheten Länsteam, dagvården. Att läsa att det är remisstopp ledde till både ilska och oro här hemma. En riskanalys behövs inte göras för det har den mest kompetenta personalen redan svarat på, vem vet bättre?
Till dagvården kom vi för att inget annat fungerade. Där var vårt barn många, många timmar per vecka tillsammans med psykologer, kuratorer, dietister, arbetsterapeuter och sjuksköterskor för att tillfriskna. Varje profession bidrog med sin del. Verkligen viktig för individ och familj. Det var verkligen nödvändigt, vad hade hänt annars?
Ätstörningen sparkade vi till sist ut, men det hade vi inte klarat själva. Vården var räddningen. Snälla, låt de som väntar få den viktiga insatsen!