Svar på debattartiklarna "Beskedet: Ätstörningsenheten läggs ned – sjuka prioriteras bort" (27/2) och "Centrumchefen svarar: "Flyttar ansvaret till allmänpsykiatrin" (27/2):
Det började med ett mejl från skolan i årskurs 7. "Er dotter äter nästan inget vid skollunchen".
Konstigt tänkte vi, hemma äter hon ju som vanligt, nästan mer än tidigare. Ett halvår senare var det sommarlov. Det var då helvetet bröt ut. Inom loppet av ett par veckor efter att skolan slutat hade hon rasat i vikt. Det var nu pusselbitarna föll på plats och vi insåg att vi blivit grundlurade av den objudna gästen – ätstörningen. Måltiderna innebar ett enormt ångestpåslag för vår dotter som över tid uppfann helt otroliga sätt att gömma mat för att slippa äta. Hade aldrig i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att jag skulle muddra min dotter efter varje måltid för att se så att hon inte gömt mat i sina kläder.
Terminsstart årskurs 8. Skolan ställde upp på ett helt fantastisk sätt och vi blev tilldelade ett eget rum där vi varje dag åt lunch tillsammans med vår dotter så att hon skulle kunna följa sitt matschema. Strax innan jul höll familjen på att bryta ihop. Under detta halvår hade vi fått jättebra stöd av ätstörningsenheten på BUP, men eftersom den största delen av vården sker i hemmet så började orken tryta och uppgivenheten kom krypande. Där och då kunde vi inte förstå hur vi skulle klara av att hjälpa vår dotter att bli frisk. Skulle hon ens överleva? Den objudne gästens klor hade grävt sig djupare och djupare i henne. Det kändes som om någon stuckit en kniv i hjärtat på oss föräldrar den där kvällen när hon tittar på oss med tom blick och säger: "Den riktiga (vår dotters namn) finns inte mer".
Räddningen för vår familj och orsaken till att vår dotter fortfarande är vid liv stavas "dagvård". Jag kan inte för min vildaste fantasi se hur vi skulle klarat detta på egen hand. I februari började vi ett 8 veckor långt program där superduktig och engagerad personal hjälpte oss upp ur diket och upp på vägen igen. Tack Anna Rosander med flera för er fantastiska insats! Livsglädjen började komma tillbaka efter avslutad behandling, men det skulle ta ytterligare cirka 2 år innan vår dotter blev friskförklarad.
Att lägga ner dagvården innebär, precis som Anna Rosander och hennes kollegor nämner i sin debattartikel, att en hel vårdnivå försvinner. En nivå som räddar liv och familjer.
Att lägga ner dagvården är idioti av episka proportioner. På riktigt, hur tänkte ni nu?