Barns känslor måste få komma ut

Det finns mycket som kan störa i det offentliga rummet, men mest stör hetsen mot småbarnsföräldrar, skriver Maja Rudhe.

30 juni 2015 15:34

Svar på Carina Glennings krönika ”Vad sysslar ni med, föräldrar?” Corren 25/6.


Läs Carinas krönika här: ”Vad sysslar ni med, föräldrar?”


Vi gick där i godan ro och njöt av grönskan i parken, ankornas ihärdiga kvackande och alla glada tjut och skratt från lekparken. Plötsligt bröts friden och jag kände mig med ens illamående. En äldre herres harklande och hostande skar högt och ljudligt genom sommargrönskan. Jag riktigt hörde hur slemmet åkte upp och ner i strupen på honom, kunde se det framför mig. Grönt. Segt. Tjockt. Alla runt om kring oss tittade äcklade bort. Men ingen säger till en slemhostande äldre herre nu för tiden. Inte hans skäggiga gumma till fru heller tydligen.


LÄS OCKSÅ: Storm efter krönika om "monsterbarn"


I bussen för cirka ett år sedan började min 2-åriga dotter plötsligt att sjunga. Det var så spännande att åka buss. Hon sjöng rätt högt, men ögonen lyste av lycka och spänning. I sin iver började hon även att glatt gunga fram och tillbaka till sin egen sång. Då vänder sig en tant om mot oss, pekar demonstrativt på en bok hon håller i och säger argt att hon faktiskt försöker läsa, så om vi kunde vara lite tysta där bak ... Jag förstår nu att min sjungande 2-åring måste ha varit fruktansvärt provocerande i allt sitt oväsen som hon förde.

Jag undrar just om Carinas vän på Facebook möjligtvis hade missat att det barn som så gärna ville ha glass till lunch eventuellt hade sett någon annan som ätit glass precis innan sitt utbrott. Barn kan ju bli så där ibland. Sugna på något gott de ser. Habegäret är ibland svårt att bemästra även för oss vuxna, men för en 5-åring, ja jag säger då det, att ungen inte kunde behärska sig. Vilka barn vi har! Pinsamt. Ungen var ju 5 år för bövelen. Ät nu din potatis och fläskkotlett och var nöjd!

Varför tog inte föräldrarna sitt barn under armen och gick ut, undrar Carina. Ja, det kan man fråga sig. Varför tar inte föräldrar sina barn och går ut när barnen oförskämt och ouppfostrat nog får ett utbrott? Jag är själv mamma till en 3-åring och en 1-åring. Jag har regler. Jag bannar. Jag uppmuntrar. Jag hotar. Jag fjäskar. Jag ger kärlek. Jag lär genom att agera förebild. Ibland går jag ut från ett ställe när min 3-åring börjar gapa. Ibland stannar jag kvar. Om jag alltid skulle gå ut – eller gå hem – när mina barn bryter ihop, ja då är det ingen mening att jag går ut någonstans över huvud taget. För i mina barn stormar känslor. Glada skratt och mysiga samtal kan snabbt bytas i höga skrik, tårar och vilt fäktande. Det kan utlösas av allt och ingenting. En strumpa som plötsligt sitter knöligt. En sten i skon. Ben som blir akut trötta. En fin Mimmi Pigg-klänning som min dotter vill ha nu, men som jag säger att hon inte får. Någon som äter en glass och plötsligt är magen jättehungrig. På glass. Bara på glass. Kalla mig flat vuxen om du vill när jag inte varje gång detta händer – vilket är en sisådär 5–15 gånger/dag – går ut. Går hem. Ryter till på skarpen.


LÄS OCKSÅ: "Barn måste lära sig att känna gränser"


Mina barn har ingen diagnos. Trots att de ibland slänger sig på golvet och skriker. I offentligheten. Kan ni tänka er – i offentligheten. Min 3-åring har inte vett nog att förstå att detta beteende stör. Att hon är en nagel i ögat på alla som gett sig ut i offentligheten utan att för den sakens skull bett om ett skrikande barn intill sig. Som stör friden. Och jag som förälder har inte vett nog att varje gång detta händer ta min unge i örat, ryta till, gå ut, gå hem.

Vet du vad som stör min frid Carina – och alla ni som givit era hejarop till hennes artikel? Jo, förutom slemhostande äldre herrar (och krig, våld, kvinnoförtryck och sådana saker då förstås) så störs jag av folk som går i bredd – ofta vaggar de fram i ett alldeles för lågt tempo – och bromsar upp tempot på promenadvägen. Jag störs av människor som luktar svett, eller rättare sagt störs min näsa av dem och därmed min frid i det offentliga rummet. Jag störs av människor som alltid går med öppen mun och hängande underläpp. Varför stänger de inte munnen liksom? Jag störs av människor som nyser rakt ut utan att hålla för näsan med armen. Jag störs av män och kvinnor i kostym som pratar högt och länge i sitt headset på tåget eller på uteserveringen. Jag störs av fulla killar som tror att de fritt fram kan slänga kommentarer efter mig eller andra tjejer som går förbi. Jag störs av människor som fiser på tåg, bussar, flygplan eller i andra trånga utrymmen. Allt detta och mer stör min frid i det offentliga rummet. Jag hade helst varit utan det. Men jag accepterar det ändå eftersom jag vill kunna vistas i det offentliga rummet. Om jag inte accepterar det bör jag stanna hemma. Hålla mig undan allt det där störiga som finns på den offentliga arenan.


LÄS OCKSÅ: "Det är väldigt osvenskt att säga ifrån"


Vad som stör mig allra mest är dock all hets mot småbarnsföräldrar och deras barn. Precis som det finns rötägg i alla kategorier av grupper så tror jag ändå att majoriteten gör så gott de kan. De försöker. De är duktiga. De är bra föräldrar. Men barn är barn och barns känslor stormar. Glädje, ledsenhet, ilska, trötthet, hunger, nyfikenhet – alla känslor är så mycket starkare än de vi vuxna upplever. Ett barn kan inte alltid lägga band på sina känslor. En förälder kan inte alltid få barnet att tygla sina känslor. Men för varje dag som går blir barnet lite större, för varje tillrättavisning lär de sig lite mer. Men känslorna måste också få komma ut, inte stängas in. För stängs allt in exploderar det slutligen i mer än skrik och tårar i några minuter. Tror jag i alla fall.

Jag tycker att Carina och alla hennes följeslagare ska boka in barnfria hotell så slipper ni störas av skrik och spring. Men ni missar även klingande skratt, ögon som glittrar av glädje och glad sång som spontant kommer av lyckan att bara finnas till och få vara med.


Läs Carinas krönika här: ”Vad sysslar ni med, föräldrar?”


 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Maja Rudhe