1 december 2008 00:00
<p><b>I Corren </b>(17/11) kan vi läsa att svenskarna är nöjda med tandvården enligt den årliga studien som görs av Svenskt Kvalitetsindex. Det är glädjande att siffrorna går upp för samhällsservicen, samtidigt som det väcker frågor varför den offentliga vården inte får samma muntra siffror som den privata.</p><p>Men vad är det som mäts egentligen? Upplevelser av nöjdhet. Svensk kvalitetsindex, vars siffror okommenterat publiceras på Sveriges alla nyhetssidor mäter hur nöjda människor är och säger därefter att det är kvalitet. Men är kundnöjdhet ett relevant mätinstrument för att värdera verksamhet i vård och skola? Är nöjdhet detsamma som kvalitet?</p><p>Några exempel kan belysa detta: När skolresultaten inte blir som jag önskat och förväntat, är det lätt att bli frustrerad och missnöjd med skolan, även om det är den egna insatsen som brister. Om jag får ett negativt besked från min läkare, om sjukdom, eller att jag inte får förnyat recept eller förnyad sjukskrivning, är det också lätt att jag blir missnöjd med sjukvården. Betyder detta att dessa verksamheter har sämre kvalitet? Nej, snarare tvärtom.</p><p>Skolan och vården är verksamheter där vi behöver människor med integritet och professionalism, som kan sätta gränser när det behövs. Vi kan inte likställa kvalitet med känslor av nöjdhet.</p><p>Att som SKI ta in detta marknadstänk i vården och skolan är fel. Elever och patienter, kan inte jämföras med kunder. Elever och patienter har både rättigheter och skyldigheter. Men man kan fråga sig om man har rätt att vara nöjd. Att förnya recept och ge bra betyg skapar onekligen högre nöjdhet. Frågan är om vi vill att sådana värden ska prägla våra sjukhus och skolor?</p><p><b>Simon Wessbo, </b><b>socialdemokrat</b></p> Insändare: Nöjdhet behöver inte vara detsamma som kvalitet