Film

19 december 2008 09:06

<p><b>Utan goda </b>skådespelarinsatser hade inte "The Duchess" nått långt. Men tack vare Keira Knightley och Ralph Finnes porträtt av hertiginnan och hertigen av Devonshire blir filmen sevärd. Med en otrolig närvaro och nerv lika finstämd som fiolerna i bakgrundsmusiken spelar de ett olyckligt gift par.</p><p>Filmen bygger på den verkliga historien om hertiginnan Georgiana som vid sexton års ålder blir bortgift med den betydligt äldre hertigen. Hon flyttar genast in i hans storslagna herrgård där äktenskapet fullbordas utan minsta passion. Snart blir hon allt mer ensam och olycklig av att vara gift med en stel och kall man som visar henne föga intresse. Hans hundar får mer värme och uppmärksamhet.</p><span class="mellanrubrik"><b>Uppgift: arvinge</b></span><p>Georgianas uppgift i äktenskapet är klar och tydlig. Att föda honom en arvinge.</p><p>När hon två döttrar senare fortfarande inte lyckats föda en son och hans älskarinna, som förut var Georgianas enda och bästa vän, flyttar in hos dem blir tillvaron olidlig för hertiginnan. Men bara innanför hemmets väggar.</p><p>Utanför är hon berömd och älskad av alla.<b />En högt vördad stilikon känd för att ha politiska åsikter trots att hon var en kvinna på 1700-talet. Inom politiken träffar hon även den man hon senare blir förälskad i.</p><p>"The Duchess" är ett frosseri i vackra kläder, ståtliga peruker och praktfulla byggnader. Precis som i de bästa av kostymdramer används naturens växlingar och det nyckfulla vädret för att skapa stämning. Där lyckas man fint.</p><span class="mellanrubrik"><b>Inte på djupet</b></span><p>När det gäller filmens visuella aspekter finns inget att gnälla på. Men allt är inte lika träffsäkert. Tyvärr går inte handlingen in på djupet. Likt en kortfattad biografi betar den av de viktigaste händelserna i Georgianas liv. Det förblir en snygg och välspelad redogörelse av hennes, i mycket, tragiska liv.</p><p>Djupet som hade tagit filmen till en högre nivå infinner sig aldrig. Men det är fortfarande en utmärkt film för den som uppskattar ett praktfullt kostymdrama.</p><p>Karin Larsson</p>

Tragik i vackra kläder

Tragik i vackra kläder

Tragik i vackra kläder

Farligare än nånsin för Lassemaja

Farligare än nånsin för Lassemaja

Farligare än nånsin för Lassemaja

Ja - eller nej

Tragik i vackra kläder

Tragik i vackra kläder

Tragik i vackra kläder

Farligare än nånsin för Lassemaja

Farligare än nånsin för Lassemaja

Farligare än nånsin för Lassemaja

Lyckopiller med svärta

Lyckopiller med svärta

Lyckopiller med svärta

En färglös frälsare

En färglös frälsare

En färglös frälsare

Lyckopiller med svärta

Lyckopiller med svärta

Lyckopiller med svärta

5 december 2008 06:00

<p><b>Vad skulle </b>det här vara bra för? En hop produktplacerade företag skrattar säkert hela vägen till banken. Synd bara att vi i biopubliken knappt drar på mungiporna en enda gång.</p><p>28 år har gått sedan Gösta och Gun var på sin senaste husvagnssemester med sina två barn. Många är vi som minns biltvättscenen, morfar, rytande kommentarer som "jävla bonnraggare" och incidenten med tv-antennen.</p><p>Nu är det dags för de nyblivna pensionärerna att besöka sin son Johans bröllop i Lappland. På vägen i nyinköpta husbilen hopar sig problemen. Gösta råkar bland annat ut för en kräkande giraff, en illvillig råtta och en nitisk campingföreståndare.</p><span class="mellanrubrik"><b>Trött och krystad</b></span><p>När första filmen gjordes var Kjell Sundvall en hungrig 27-åring med ytterligare tre tv-filmer i ryggen. "Vi hade i alla fall tur med vädret" känns fortfarande pigg, träffande och framför allt underhållande. Uppföljaren är trött, krystad och fullkomligt överflödig.</p><p>Kjell-Åke Andersson, som även skrev manus till första filmen, står nu bakom regissörsrodret. Den här gången lindar han in historien i reflektioner om ålderns höst, vedermödor och otacksamma barnbarn. Andersson har gjort starka filmer som "Juloratoriet" och "Min store tjocke far" så man undrar varför han väljer att fläcka ner sitt rykte med det här spektaklet. Lite garanterade pensionspengar kanske?</p><span class="mellanrubrik"><b>Vältrar sig i klyschor</b></span><p>"Vi hade i alla fall tur med vädret - igen" är ett hopplöst sjunkande skepp, eller snarare en kraschande husbil, som vältrar sig i klyschor och platt situationskomik. Dessutom känns skådespelaren Rolf Skoglunds tillgjorda röst snarare psykotisk än stressad.</p><p>De två svåraste genrerna att lyckas med är komedi och skräck. Här har vi ett praktexempel på att en humorlös komedi nästan är värre än en oläskig skräckfilm. Till och med 15 år gamla "Sunes sommar" känns som ett mästerverk i jämförelse. Det var väl ändå inte meningen.</p><p>Fredrik Söderlund</p>

Fullkomligt överflödig uppföljare

Fullkomligt överflödig uppföljare

Fullkomligt överflödig uppföljare

Underhållande grabbvärld

Underhållande grabbvärld

Underhållande grabbvärld

Fullkomligt överflödig uppföljare

Fullkomligt överflödig uppföljare

Fullkomligt överflödig uppföljare

Fina fisken!

Det handlar om feghet

Det handlar om feghet

Det handlar om feghet

Klantiga blinkningar

Klantiga blinkningar

Klantiga blinkningar

Det handlar om feghet

Det handlar om feghet

Det handlar om feghet

Gratis Lasse - tacka Karin för det

Gratis Lasse - tacka Karin för det

Gratis Lasse - tacka Karin för det

Gratis Lasse - tacka Karin för det

Gratis Lasse - tacka Karin för det

Gratis Lasse - tacka Karin för det

21 november 2008 08:59

<p><b>Bella flyttar</b> från soliga Arizona till småstaden Forks i delstaten Washington. Här bor 3 120 personer och det regnar eller är dimmigt mest varje dag. Bella börjar på sin nya skola, och känner sig lite udda där. Några som är ännu mer udda är familjen Cullen, fem fosterbarn som alla är bleka och vackra och håller sig för sig själva. Bella hamnar bredvid Edward Cullen i biologiklassen, och efter en knagglig inledning blir det fler och fler kärleksfulla blickar över mikroskopet.</p><span class="mellanrubrik"><b>Klara förväntningarna</b></span><p>Men det är något konstigt med Edward. Han räddar Bellas liv genom att stoppa en van med handen, och han verkar kunna läsa tankar. Bella googlar och kommer fram till att han måste vara en vampyr.</p><p>Stephenie Meyers megasäljande vampyrböcker har nått J K Rowlings- nivåer i USA, och även orsakat ett av höstens kulturgräl i DN och på bokhora.se.</p><p>Nu är första filmen här och tusentals tonårstjejer - och för den delen alla kvinnor som vårdat sin inre tonårstjej - kommer inte att bli besvikna. Det är den klassiska omöjliga kärleks- sagan i ny tappning, och den är bedårande. Dessutom mer spännande än jag väntade mig.</p><span class="mellanrubrik"><b>Drömmande blickar</b></span><p>Kristen Stewart som spelar Bella har en skönt mörk röst som gör att hon aldrig blir våpig, trots att hon måste räddas från olyckor, killgäng med ont i sinnet och konkurrerande vampyrer med ännu mer ont i sinnet. Robert Pattison som Edward är både känslig och cool.</p><p>Hans klan av vampyrer kallar sig vegetarianer, vilket i deras värld betyder att de inte suger blod från människor utan bara från djur. Men han frestas av den lockande doften från Bellas blod, och vågar därför inte komma henne så nära som både hon och han egentligen vill. Inte så mycket hångla alltså, mest drömmande intensiva blickar.</p><span class="mellanrubrik"><b>Vackert slagsmål</b></span><p>"Twilight" är snyggt gjord i gröna, blå och grå toner. Det är skogar och berg och regntunga molnhimlar, och en läckert filmad basebollmatch i åskväder. Allra vackrast är vampyrslagsmålet i balettstudion, krossade speglar och blod gör sig så fint ihop.</p><p>Bonusinfo: Stephenie Meyers gör en cameo på restaurangen där Bella och hennes pappa brukar äta: "Varsågod Stephenie, din vegoburgare", säger servitrisen. Sånt är alltid kul.</p>

Blodfullkärlek

Blodfull kärlek

Blodfull kärlek

Blodfull kärlek

Helknäpp historia

Helknäpp historia

Helknäpp historia

Sida 321 av 345

Sida 321 av 345