Film

9 januari 2009 00:00
Kultur och Nöje

En bra Wallander men ...

En bra Wallander men ...En bra Wallander men ...
2 januari 2009 10:15
Kultur och Nöje

Miller har en del att lära

Miller har en del att läraMiller har en del att lära
2 januari 2009 09:59
<p><b>Regissören Baz </b>Luhrman vill göra en vår tids "Borta med vinden" fast i Australien. Det är pampiga vyer och en kämpande gård på landet.</p><p>Nicole Kidman spelar Scarlett O?Hara-karaktären lady Sarah Ashley som är fåfäng och fjompig men som tvingas kavla upp ärmarna och odla tjockt skinn på näsan för att överleva och rädda gården. Där finns flera paralleller mellan filmerna. Men istället för att bli en tidlös klassiker är "Australia" bara snyggt filmad och löjligt lång.</p><span class="mellanrubrik"><b>Fjantande skådespeleri</b></span><p>Speltiden används inte på ett bra sätt och handlingen känns väldigt splittrad. Under filmens två timmar och fyrtio minuter hinner den transformeras till en mängd olika filmer. Den första timmen kunde vara barn- eller familjefilm med allt överspelande och fjantande. Skådespelet är som taget ur valfri 40-talsbuskis där fruntimret blir rasande när de vilda karlarna slåss så hennes resväskor går sönder och skickar underkjolarna flygande genom luften. Jag trodde knappt mina ögon.</p><p>Sedan kommer det storslagna western-äventyret. Lady Sarah följer med den stilige kofösaren (Hugh Jackman) och gänget ut på den australiska slätten. För att rädda ägorna ska boskapen föras till kuststaden Darwin och säljas till armén. Det är skenande hjordar och närbilder på skurkar som skrattar ondskefullt när de lyckas genomföra sina elaka planer.</p><span class="mellanrubrik"><b>Sidohistorier</b></span><p>De sista fyrtio minuterna är min favoritdel. Krigsfilmen. Andra världskriget rasar och japanerna anfaller Darwin med stridsflygplan. Äntligen slipper vi allt överspelande. Men det var definitivt inte värt besväret att se de första timmarna för att få se sista delen.</p><p>Lägg därtill en mängd sidohistorier som den om hur illa aboriginerna behandlades i Australien och om den söta pojken Nullah (Brandon Walters) som Sarah Ashley träffar och tar hand om. Det blir på tok för mycket. "Australia" är illa berättad och saknar all trovädrighet. Men om dina krav inte är högre än att en snygg film duger är det bara att köra i vind.</p><p>Karin Larsson</p>

Baz Luhrman vill för mycket

Baz Luhrman vill för mycketBaz Luhrman vill för mycket
2 januari 2009 09:58
<p><b>"The Spirit" </b>är ett filmiskt möte mellan två serietidningsgiganter. Tyvärr är det ett misslyckat möte. Det är Frank Miller som bytt medium och gett sig i kast med att filmatisera legenden Will Eisners inflytelserika serie "The Spirit". Frank Miller som själv är en bjässe i serievärlden har väl lockats in i filmbranschen efter det att hans tecknade verk "Sin City" och "300" blivit film. Personligen håller jag "Sin City" som en av de absolut bästa seriefilmatiseringarna någonsin och regissören Robert Rodriguez tyckte då att han inspirerats så mycket av förlagans tecknade värld att han faktiskt delade regissörstiteln med Frank Miller. Det var ändå aldrig något snack om att filmen var Rodriguez skapelse. Det är extra tydligt efter att ha sett "The Spirit". Miller må vara en genialisk serietecknare men har fortfarande en hel del att lära när det gäller att göra film.</p><p>Serieförlagan till "The Spirit" blandade rejält mellan genrerna och byggde på såväl kärlekshistorier, humor, skräck och, framför allt, noir-deckare.</p><p>Frank Miller verkar vilja hylla serien genom att blanda lika vilt men i övrigt förhålla sig ganska löst till förlagan. Både filmens "look" och skådespelarnas spelstil är hårt manierad. Det funkar i fem minuter.</p><p>Framför allt är det huvudkaraktärens berättarröst som irriterar. Den är inte alls på samma nivå som motsvarigheten i "Sin City" utan full av styltighet och tråkiga plattityder. Tjejerna i filmen vandrar omkring som stela skyltdockor och Miller lyckas inte ens förmedla att Scarlett Johanssons karaktär Silken Floss faktiskt är en briljant (om än moraliskt tvivelaktig) vetenskapskvinna.</p><p>"The Spirit" blir till en ren stilstudie som frustrerat står och stampar på en och samma fläck. Det är en film helt utan momentum och ett rejält sömnpiller för alla utan något speciellt intresse för just seriefilmatiseringar.</p><p>Per Ericsson</p>

Miller har en del att lära

Miller har en del att läraMiller har en del att lära
2 januari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Miller har en del att lära

Miller har en del att läraMiller har en del att lära
2 januari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Baz Luhrman vill för mycket

Baz Luhrman vill för mycketBaz Luhrman vill för mycket
2 januari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Mänsklig man med flyt

Mänsklig man med flytMänsklig man med flyt
19 december 2008 09:06
<p><b>Utan goda </b>skådespelarinsatser hade inte "The Duchess" nått långt. Men tack vare Keira Knightley och Ralph Finnes porträtt av hertiginnan och hertigen av Devonshire blir filmen sevärd. Med en otrolig närvaro och nerv lika finstämd som fiolerna i bakgrundsmusiken spelar de ett olyckligt gift par.</p><p>Filmen bygger på den verkliga historien om hertiginnan Georgiana som vid sexton års ålder blir bortgift med den betydligt äldre hertigen. Hon flyttar genast in i hans storslagna herrgård där äktenskapet fullbordas utan minsta passion. Snart blir hon allt mer ensam och olycklig av att vara gift med en stel och kall man som visar henne föga intresse. Hans hundar får mer värme och uppmärksamhet.</p><span class="mellanrubrik"><b>Uppgift: arvinge</b></span><p>Georgianas uppgift i äktenskapet är klar och tydlig. Att föda honom en arvinge.</p><p>När hon två döttrar senare fortfarande inte lyckats föda en son och hans älskarinna, som förut var Georgianas enda och bästa vän, flyttar in hos dem blir tillvaron olidlig för hertiginnan. Men bara innanför hemmets väggar.</p><p>Utanför är hon berömd och älskad av alla.<b />En högt vördad stilikon känd för att ha politiska åsikter trots att hon var en kvinna på 1700-talet. Inom politiken träffar hon även den man hon senare blir förälskad i.</p><p>"The Duchess" är ett frosseri i vackra kläder, ståtliga peruker och praktfulla byggnader. Precis som i de bästa av kostymdramer används naturens växlingar och det nyckfulla vädret för att skapa stämning. Där lyckas man fint.</p><span class="mellanrubrik"><b>Inte på djupet</b></span><p>När det gäller filmens visuella aspekter finns inget att gnälla på. Men allt är inte lika träffsäkert. Tyvärr går inte handlingen in på djupet. Likt en kortfattad biografi betar den av de viktigaste händelserna i Georgianas liv. Det förblir en snygg och välspelad redogörelse av hennes, i mycket, tragiska liv.</p><p>Djupet som hade tagit filmen till en högre nivå infinner sig aldrig. Men det är fortfarande en utmärkt film för den som uppskattar ett praktfullt kostymdrama.</p><p>Karin Larsson</p>

Tragik i vackra kläder

Tragik i vackra kläderTragik i vackra kläder
19 december 2008 09:05
<p><b>Lasse och </b>Maja är tillbaka för att lösa ett nytt fall - och den här gången är det svårare och farligare än någonsin. Efter att polismästaren blir framröstad som den populäraste personen i Valleby börjar underliga saker att hända i den lilla staden.</p><span class="mellanrubrik"><b>Beryktad brottsling</b></span><p>Ett skelett dyker upp och mystiken tätnar, men snart är Lasse och Maja den beryktade brottslingen Conny Kameleont på spåren.</p><p>Julkalendern "Lassemajas detektivbyrå" baserades på böckerna av Linköpingsförfattaren Martin Widmark och Helena Willis, men långfilmsmanuset är originalskrivet av Sara Heldt. Henrik Georgsson regisserar dock, precis som i tv-serien.</p><span class="mellanrubrik"><b>Polisen äter hellre kakor</b></span><p>Vi känner så klart igen charmiga Lasse (Teodor Runsiö), smarta Maja (Mathilda Grahn) och polismästaren utan koll (Tomas Norström), som hellre äter kakor med den nya polissekreteraren (Anna Björk) än löser svåra fall.</p><p>Inspelningsmiljön på Gotland är perfekt för en barnfilm om detektiver på spännande uppdrag; klippor, läskiga fyrar och stormigt, svart hav som förstärker mystiken. Men håller historien om de två barndetektiverna hela vägen för en långfilm?</p><p>Det märks att regissören har kämpat hårt med att hålla dramatiken vid liv. Handlingen ackompanjeras av musik som håller den nervkittlande stämningen vid liv och rekvisita i form av läskiga djur och annat dyker upp när man som minst anar det.</p><span class="mellanrubrik"><b>Skrik och skratt</b></span><p>Att döma av publiken, som består till 90 procent av barn mellan sju och tolv år, så går det hem. Det skriks och skrattas om vartannat - spontana reaktioner från en antagligen ganska ärlig kritikerkår.</p><p>Man rycks med och håller sig vaken - till och med som vuxen i en varm, mörk och bekväm biosalong. (TT Spektra)</p><p>Julia Milder</p>

Farligare än nånsin för Lassemaja

Farligare än nånsin för LassemajaFarligare än nånsin för Lassemaja
19 december 2008 00:00
Kultur och Nöje

Ja - eller nej

Ja - eller nejJa - eller nej
19 december 2008 00:00
Kultur och Nöje

Tragik i vackra kläder

Tragik i vackra kläderTragik i vackra kläder
19 december 2008 00:00
Kultur och Nöje

Farligare än nånsin för Lassemaja

Farligare än nånsin för LassemajaFarligare än nånsin för Lassemaja
12 december 2008 09:54
Kultur och Nöje

Lyckopiller med svärta

Lyckopiller med svärtaLyckopiller med svärta
12 december 2008 00:00
Kultur och Nöje

En färglös frälsare

En färglös frälsareEn färglös frälsare
12 december 2008 00:00
Kultur och Nöje

Lyckopiller med svärta

Lyckopiller med svärtaLyckopiller med svärta
5 december 2008 06:00
<p><b>Vad skulle </b>det här vara bra för? En hop produktplacerade företag skrattar säkert hela vägen till banken. Synd bara att vi i biopubliken knappt drar på mungiporna en enda gång.</p><p>28 år har gått sedan Gösta och Gun var på sin senaste husvagnssemester med sina två barn. Många är vi som minns biltvättscenen, morfar, rytande kommentarer som "jävla bonnraggare" och incidenten med tv-antennen.</p><p>Nu är det dags för de nyblivna pensionärerna att besöka sin son Johans bröllop i Lappland. På vägen i nyinköpta husbilen hopar sig problemen. Gösta råkar bland annat ut för en kräkande giraff, en illvillig råtta och en nitisk campingföreståndare.</p><span class="mellanrubrik"><b>Trött och krystad</b></span><p>När första filmen gjordes var Kjell Sundvall en hungrig 27-åring med ytterligare tre tv-filmer i ryggen. "Vi hade i alla fall tur med vädret" känns fortfarande pigg, träffande och framför allt underhållande. Uppföljaren är trött, krystad och fullkomligt överflödig.</p><p>Kjell-Åke Andersson, som även skrev manus till första filmen, står nu bakom regissörsrodret. Den här gången lindar han in historien i reflektioner om ålderns höst, vedermödor och otacksamma barnbarn. Andersson har gjort starka filmer som "Juloratoriet" och "Min store tjocke far" så man undrar varför han väljer att fläcka ner sitt rykte med det här spektaklet. Lite garanterade pensionspengar kanske?</p><span class="mellanrubrik"><b>Vältrar sig i klyschor</b></span><p>"Vi hade i alla fall tur med vädret - igen" är ett hopplöst sjunkande skepp, eller snarare en kraschande husbil, som vältrar sig i klyschor och platt situationskomik. Dessutom känns skådespelaren Rolf Skoglunds tillgjorda röst snarare psykotisk än stressad.</p><p>De två svåraste genrerna att lyckas med är komedi och skräck. Här har vi ett praktexempel på att en humorlös komedi nästan är värre än en oläskig skräckfilm. Till och med 15 år gamla "Sunes sommar" känns som ett mästerverk i jämförelse. Det var väl ändå inte meningen.</p><p>Fredrik Söderlund</p>

Fullkomligt överflödig uppföljare

Fullkomligt överflödig uppföljareFullkomligt överflödig uppföljare
5 december 2008 00:00
Kultur och Nöje

Underhållande grabbvärld

Underhållande grabbvärldUnderhållande grabbvärld
5 december 2008 00:00
Kultur och Nöje

Fullkomligt överflödig uppföljare

Fullkomligt överflödig uppföljareFullkomligt överflödig uppföljare
5 december 2008 00:00
Kultur och Nöje

Fina fisken!

Fina fisken!Fina fisken!
28 november 2008 08:28
Kultur och Nöje

Det handlar om feghet

Det handlar om feghetDet handlar om feghet
Sida 320 av 344
Sida 320 av 344