Cancersjuk kvinna oroas för neddragning i vården.
Sexbarnsmamman Jenny Karlström ligger på en brits på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Hon är naken på överkroppen och väntar på att en sjuksköterska ska undersöka hennes hjärta. Sjuksköterskan säger åt henne att lägga sig närmare kanten på britsen och sträcka på sig. Jenny gör så gott hon kan.
– Sjuksköterskan blir arg för att jag inte sträcker på mig, hon sliter i mig. Men det är fysiskt omöjligt för mig att ligga platt på rygg, minns Jenny.
När undersökningen är klar säger sjuksköterskan att de har dragit över tiden. Hon lämnar Jenny vid britsen och går och ställer sig vid datorn en bit bort. Jennys kläder hänger på rullatorn som står på andra sidan rummet. Hur ska hon komma dit?
– På något sätt kommer jag ner på golvet, sen får jag krypa till rullatorn på andra sidan rummet och hämta mina kläder. Och hon bara står där. Just då tänker jag att tänk om någon ser mig när jag kryper här, halvnaken. Men hon har inte tid att hjälpa mig. Sen springer hon vidare, innan jag ens får på mig kläderna.
Hur ska de kunna säga upp så många personer utan att det äventyrar patientsäkerheten. För den äventyras redan.
Jenny Karlström
Undersökningen på Vrinnevisjukhuset har etsat sig fast i Jenny. Hon har redan tidigare berättat sin historia i SVT.
Numera gör Jenny många vårdbesök i månaden. Hon får skelettstärkande dropp, går hos en smärtläkare, får extra tandläkarbesök och fysioterapi. Det är den obotliga cancerformen Myelom som gör dem nödvändiga. Jenny har en typ av blodcancer som bildas i benmärgen, den är obotlig men med behandling går den att leva med.
– Det är egentligen ingen tumörcancer, men några få får ändå tumörer. Så jag har det på några ställen. Jag har en åtta centimeter stor tumör i ländryggen.
Jenny reflekterade inte särskilt mycket över ryggsmärtan hon fick där på våren för två år sedan. Det var någon gång i april 2022, och hon bestämde sig bara för att vila från löpningen.
– Jag var alltid ute och sprang fem kilometer varje dag, det var mitt sätt att få egentid. Och jag drog alltid med barnen på utflykter, säger hon.
Jag är rädd för att jag inte ska kunna ta hand om mina barn, jag är rädd att inte kunna jobba, inte vara en fru eller vän.
Jenny Karlström
Men nästa tecken på att något inte stod rätt till kom snabbt. Det var när Jenny skulle ta ut en låda från förrådet.
– När jag drog ut lådan från en hylla stötte den i bröstkorgen och jag fick så djävulskt ont. Jag sa till min man: "Jag tror att jag bröt ett revben". Och det hade jag ju gjort.
Ett symptom för Myelom är just benskörhet. Man kan också få förkalkningar i hjärnan som leder till svårigheter med minnet. Men fallen skiljer sig åt.
Jenny Karlström fick veta att hon hade cancer i augusti 2022. Sedan dess har hennes liv varit fyllt av vårdbesök.
Under våren och sommaren fick Jenny mer och mer ont. Hon blev begränsad i sina rörelser och sökte kontakt med en fysioterapeut som föreslog olika övningar för ryggont.
– Jag skulle göra ungefär som Anja Pärsons "sälen". Det gjorde ju vrålont, och det vet jag i dag att den övningen var direkt livsfarlig för mig. Det var antagligen vid några av de tillfällena som jag bröt ryggen.
Till följd av benskörheten har några av Jennys ryggkotor knäcks. Det gör att hon i dag inte kan räta på ryggen.
Ett par månader efter de första symptomen får en sjuksköterska på vårdcentralen en magkänsla. Något är fel med Jenny. Hon skickar iväg henne till röntgen.
En av behandlingarna för Jennys cancer är stamcellstransplantation. När hon skulle genomföra transplantationen i Linköping ställdes den in, eftersom det inte fanns tillräckligt mycket personal.
Och nu ligger hon här på en brits på Vrinnevisjukhuset, för att få svaret på vad röntgen visar. Dörren öppnas och en överläkare kommer in med sina studenter i släptåg.
– Hon säger "Jag har inte tid, jag ska vidare", minns Jenny.
Sedan berättar läkaren att de har varit i kontakt med specialister utomlands och i Linköping, men Jenny ska inte behöva opereras akut.
– Jag förstod ingenting då, det lät ju allvarligt att specialister blivit inkopplade men jag hade ingen aning om vad hon pratade om.
Den 2 augusti 2022 får Jenny veta att hon har cancer.
– Jag kunde inte riktigt ta in det då, man blir som en robot. Min första fråga var nog om jag skulle tappa håret. Och sen; ”Hur berättar jag för barnen?”
Hennes cancer leder bland annat till benskörhet och smärta. Här hjälper hennes man Christian henne att sätta på ett morfinplåster på ryggen.
Barnen, ja. Nu är det bara tre av dem som bor kvar hemma i radhuset i Navestad tillsammans med henne och maken Christian. De andra tre har flyttat hemifrån.
– Jag vill inte vara min sjukdom, jag vill fokusera på det friska, säger Jenny samtidigt som Christian kommer fram för att hjälpa henne sätta på ett morfinplåster på ryggen.
Så Jenny har fortsatt jobba som LSS-handläggare. Men en förutsättning för att det ska fungera är att hon kan få vård i närheten. Men det blir inte alltid så.
En av behandlingarna som görs för Jennys typ av cancer är stamcellstransplantation. Två dagar innan hon skulle göra sin transplantation blev den avbokad. Anledningen var att det inte fanns tillräckligt många sjuksköterskor på Universitetssjukhuset i Linköping där behandlingen skulle genomföras. Då fick Jenny göra behandlingen i Örebro i stället.
– Det har verkligen satt sig i minnet, att de inte hade tillräckligt mycket personal för att behandla mig.
Blir restiden till vårdträffarna längre kommer hon att behöva gå ner i tid på jobbet.
– Då kommer jag bara vara sjuk.
Politikerna glömmer att det är personalen som håller oss sjuka vid liv.
Jenny Karlström
Hur det blir framöver vet inte Jenny. Bara att oron blev ännu större när hon i slutet av februari i år läste att Region Östergötland varslar 900 ur personalen om uppsägning. Hon är rädd för att personalen som blir kvar kommer bli ännu mer stressad.
– Jag är rädd att glömmas bort, och att något missas. Jag är rädd för att jag inte ska kunna ta hand om mina barn, jag är rädd att inte kunna jobba, inte vara en fru eller vän. Och jag behöver verkligen sjukvården.
Jenny har fått höra att hon är omständlig när hon behöver ta blodprov på ett särskilt sätt för att undvika smärta.
Nu sitter Jenny på akuten. Hon har fått en inflammation i ansiktet och sjuksköterskan som tar hand om henne måste ta ett blodprov. Det är Jenny van vid, hon måste ta dem ofta. Men det är svårt att ta ett vanligt blodprov på henne. Hon får ont av sticken, och det är svårt att hitta "bra" vener. Därför har hon en så kallad port-a-cath, en dosa som har opererats in under huden på bröstkorgen. Dosan har en tunn slang där blodprover ska tas och dropp ges utan att man behöva sticka i huden.
Men sjuksköterskan på akuten vill ta provet i armen på Jenny. På vanligt vis. Det tar för lång tid att ta provet genom Jennys dosa.
– Det är omständligt säger hon, minns Jenny.
Så hon går med på det eftersom hon inte vill vara till besvär. Fast hon vet att det kommer att göra ont. När nålen trycks in i huden spricker kärlet.
– Den gången sa jag ifrån för att det gjorde för ont, säger Jenny nu.
Jenny säger att hennes hematologimottagning på Vrinnevisjukhuset är fantastisk, men hon märker att de är stressade. "Jag får skriva ner mina frågor på en lapp, de hinner inte svara", berättar Jenny.
Jenny vill vara tydlig med att de flesta ur personalen på sjukhuset som hon träffar är fantastiska. Hon är speciellt tacksam för överläkaren på hematologimottagningen, som är mottagningen dit Jenny hör.
– Han är helt otrolig, han är lugn. Han visar aldrig att han är stressad, fast att han säkert är det.
Men även på hematologimottagningen märks stressen av, menar Jenny. När hon kommer dit för att ta sitt skelettförstärkande dropp, vilket hon gör regelbundet, behöver hon sitta med droppet i 15 minuter. Men personalen har inte tid att sitta ner med henne då, hon får en klocka att ringa på när hon är färdig.
– Jag har så många frågor fortfarande, men de får jag oftast skriva ner på en lapp för de hinner inte svara.
Jenny säger att hon är beroende av mycket sjukvårdspersonal för att kunna överleva.
Jenny vet inte hur hennes sjukdom kommer att utvecklas. Hon vill kunna följa med på barnens aktiviteter, orka laga mat till sin familj och vara på jobbet så länge det går. Cancervården tar redan en stor plats i hennes livspussel. Om hon måste få vård längre bort från hemmet kommer den biten av hennes liv göra att andra faller bort.
– Jag tycker det är jättetråkigt för de 900 som får gå, de har sina familjer som de ska försörja men politikerna glömmer att det är personalen som håller oss sjuka vid liv. Och jag är beroende av så många, säger hon.
Vad skulle du vilja säga till politikerna som har fattat beslutet om varslet?
– Jag undrar hur de ska kunna säga upp så många personer utan att det äventyrar patientsäkerheten. För den äventyras redan.
