Lena Huss skadades allvarligt i en bussolycka i Jönköping våren 2022. Efter att ha vårdats på Ryhov kördes hon akut till US i Linköping för neurokirurgi. Men operationen gick fel. Trots att kirurgen gjorde om operationen blev hon bestående förlamad i ena armen.
Tidigare har vi berättat om neurokirurgen som dömts för grovt rattfylleri när han enligt Ivo var i tjänst på US. Samma kirurg utreddes senare av Ivo för en händelse där en patient blev förlamad. Vi har nu träffat patienten som Ivos utredning handlade om – Lena, som vaknade upp efter en operation och inte längre kunde använda sin högerarm.
Olyckan
Det är onsdag den 2 mars 2022. Lena Huss lämnar köpcentrumet A6 i Jönköping. Till vardags gillar hon att cykla och promenera, men den här dagen tar hon bussen hem. Hemma i köket står sambon och förbereder kvällsmaten. Klockan är runt 16 när bussen stannar vid hållplatsen och Lena reser sig för att stiga av. Från busshållplatsen är det inte många meter till huset där hon bor. Men utan förvarning börjar bussen köra ytterligare några meter för att sedan plötsligt tvärbromsa.
– Jag är den enda som inte sitter ner och har inte en chans att hålla i mig.
Det är en kraftig inbromsning. Saker flyger. Någons matlåda i glas krossas mot golvet. Lena slungas flera meter framåt och slår i kuren där föraren sitter. Sedan ligger hon blödande på golvet. Andra passagerare försöker hjälpa. Ambulans tillkallas och Lena förs till Jönköpingssjukhuset Ryhov.
– Jag minns bara ögonblicksbilder. Min dotter sitter hos mig på sjukhuset, klappar min hand och säger "lilla mamma".
Skelettdelar på vänster sida av ansiktet är krossade. Vänster axel är skadad. Lena kan varken äta eller dricka eftersom käken är bruten.
Operationen
Det dröjer ett par dagar. Sedan upptäcks ytterligare en skada.
Hon har en spricka i en nackkota – en skada som kräver akut neurokirurgi. I hela Sydöstra sjukvårdsregionen, där regionerna Jönköping, Kalmar och Östergötland ingår, finns bara en neurokirurgisk klinik – på US i Linköping.
– Det blir plötsligt bråttom. Jag får ligga i en speciell ställning, helt rakt och inte röra på mig.
I en ambulans med tjutande sirener förs Lena till Linköping. Då har det hunnit bli helg. Men nacken behöver opereras akut. En konstruktion som bäst kan beskrivas som en bur ska fästas runt ett par av nackkotorna med hjälp av skruvar för att stabilisera nacken.
– Efter operationen väcker de mig. Det är mitt i natten. Då vill de kolla att jag kan lyfta mina armar och röra på fingrarna och så. Men det går inte. Jag kan inte röra högerarmen. Då säger de att jag måste opereras igen.
Varje dag gör hon sina övningar i hopp om att rörligheten i armarna ska förbättras. Men efter att ha demonstrerat för oss, måste hon pausa. Smärtan är alltför stark.
Rehabiliteringen
72-åriga Lena Huss sitter i sitt kök i Jönköping. Det har hunnit bli slutet av år 2023. Högra armen hänger i en mitella. Med den vänstra handen greppar hon försiktigt kaffekoppen på bordet. Det är inte ens hundra meter till busshållplatsen där olyckan skedde, men vägen tillbaka har varit lång. Snart har två år passerat sedan olyckan på bussen, men det är operationen på US som är orsaken till att livet nu är helt förändrat.
– Att använda vänsterarmen, att få till det. Det var inte så himla lätt. Bara att försöka hålla en sked och få den till munnen. Det var som att börja från början igen. Det är dessutom fel arm, för jag är ju högerhänt. Till slut fick jag faktiskt skeden till munnen. Då var jag så lycklig. Jag bad dem filma det. Det var ett så stort genombrott. Att kunna äta själv. Men högerarmen bara hängde. Jag kunde inte göra något med den.
Ett broderi med texten "Morgonstund har guld i mund" klär köksväggen hemma hos Lena Huss i Jönköping. Sen olyckan för snart två år sen har Lenas liv förändrats. Hon kan inte längre göra vardagliga saker som baka, cykla eller röra sig fritt utomhus.
Misstaget
När Lena vaknade mitt i natten och fick veta att operationen behövde göras om, var det för att operationen inte alls gått som det var tänkt. Neurokirurgen som utförde operationen är mycket erfaren och beskrivs av ledningen som kompetent, men satte ändå konstruktionen på helt fel ställe. Inte ens runt nackkotorna, utan vid sidan av.
Misstaget gjorde så att en av de fyra kroppspulsådrorna blockerades och skruvarna till buren gick rakt igenom en nervrot. Det var orsaken till att Lena blev förlamad i högerarmen.
Neurokirurgen har uppgett att han vid tillfället led av sömnbrist. Trots detta genomförde han operationen på Lena. I efterhand menar han att sömnbristen berodde på depressionssjukdom.
Samtidigt som Lena ligger på operationsbordet pågår en Ivo-utredning om neurokirurgen. Ett anonymt tips som skickats några månader tidigare har fått Ivo att börja granska honom. Utredningen kommer senare resultera i att Ivo anmäler neurokirurgen till Socialstyrelsens ansvarsnämnd HSAN. De vill att han ska genomgå en treårig prövotid med regelbundna kontroller för att han ska få behålla legitimationen.
Men när Lena opereras är det fortfarande över ett år kvar innan Ivo fattar det beslutet.
"Jag minns att det kliade på näsan, men jag kunde inte klia."
Lena
När Lena vaknar efter operationen den där marsdagen 2022 kan hon inte längre röra högerarmen, trots att den inte ens skadades i olyckan. Då väljer neurokirurgen själv att operera Lena ytterligare en gång för att rätta till sitt misstag.
Buren flyttas och placeras på rätt ställe, men skadan är redan skedd. Högerarmen fungerar inte, utan hänger bara slappt längs sidan.
– Jag minns att det kliade på näsan, men jag kunde inte klia. Personalen fick hjälpa mig. De fick mata mig. Torka mig i rumpan. Jag var som ett kolli.
"Life always offers you a second chance. It´s called tomorrow", står det på toadörren hemma hos Lena.
Hon fäster blicken på ordspråket när hon drar i träningsredskapet som ska öka rörligheten i den skadade armen.
Förklaringarna
I Ivos utredning finns flera dokument. I ett av dem, där Ivo ställt kompletterande frågor, har kliniken förklarat:
"I efterhand har det framkommit att operatören inte hade sovit bra på grund av sjukdom."
Ivo vill veta varför ingen annan neurokirurg ringdes in. Kliniken svarar:
"Operatören bedömde att operationen inte var komplicerad."
Dessutom vill Ivo veta om det finns några andra faktorer som kunde påverkat, som exempelvis personalbrist. Kliniken svarar bland annat:
"Att operatören drabbades av sjukdom är en yttre faktor som inte kunde förutses."
När Lena sitter i sitt kök i Jönköping över ett år senare minns hon att även hon fick information om att neurokirurgen hade drabbats av sjukdom.
– Då tänkte jag att han plötsligt blivit magsjuk eller fått feber, att det var någonting sånt. Att han kanske kunde ursäktas eftersom det skett plötsligt. Men sen framkom det ju att det var sömnbrist.
Den här kirurgen borde verkligen inte få lov att operera.
Lena
Det tar tid att bearbeta händelsen. Hon försöker, men känner fortfarande mycket förtvivlan och ilska.
– Det är så hemskt. Om han har sömnbrist ska han ju inte ställa sig och operera. Sömnbrist jämförs ju med att man druckit alkohol när det gäller bilkörning. Och det är ju likadant när man har ett sånt delikat jobb. Man måste vara i toppform för att sätta allt där det ska vara.
Med vänsterhanden tar hon tag i högerhanden för att lägga den till rätta. Hon ser allvarlig ut.
– Och sen undrar jag faktiskt vad resten av personalen gjorde? Varför såg de inte att han satte den fel? För när jag såg på röntgenplåtarna efteråt så ser man ju hur tokigt den sitter. Ändå sydde de bara ihop det. Det är verkligen helt oacceptabelt. Den här kirurgen borde verkligen inte få lov att operera. Han måste ju utredas ordentligt.
Kliniken menar att neurokirurgen fått hjälp för depressionen som orsakade sömnbristen och idag fortsätter han att operera som vanligt.
– Jag har ingen aning om vad han har fått för hjälp, men jag är väldigt orolig för att det ska hända fler saker med honom. Om han inte kunde göra bedömningen att stanna hemma och sova så att någon annan kunde utföra operationen. Då kanske han fortfarande tror att han klarar mer än han gör.
Sen olyckan våren 2022 har Lenas liv inte varit detsamma. Förr brukade hon baka och cykla. Nu har hon svårt att ta på sig jackan själv. Lena är både ledsen och arg, men hoppas kunna släppa de mörka tankarna kring det som drabbat henne i framtiden.
Efteråt
Några veckor efter den olycksaliga operationen undersöktes Lena på sjukhuset i Jönköping. Där fick hon veta att hon också hade haft en mindre stroke. En av Lenas kroppspulsådror – som försörjer hjärnan med blod – hade ju tidigare blockerats under den misslyckade operationen, vilket medför en ökad risk för stroke.
– Jag visste ju att jag gick lite annorlunda, släpade den ena foten och så. Och ja, armarna var ju som de var.
Hon har hela tiden fortsatt med rehabiliteringen. Målet är ett långt liv. Sambon sedan tio år tillbaka finns med som stöd, men Lena vill helst klara allt själv och ber bara om hjälp när det verkligen behövs.
– Men jag sitter väldigt mycket hemma nu. Jag är inte lika pigg i huvudet, med att komma ihåg saker och så. Förut lagade jag mat hela tiden. Och bakade också. Till varje födelsedag var det jag som gjorde tårtorna och jag har fem barnbarn så det blev några stycken. Så det är barnbarnen ledsna för – mormors tårtor var ju bäst.
På väggen i vardagsrummet hänger en tavla. Den som sitter i hörnsoffan kan betrakta bilden av ett vitt hus i ett mörkt, öde landskap.
– Det är ett hus på Island. Jag tyckte att det var så intressant att husen ligger så glest. Som utslängda hur som helst.
Det är Lena som har målat den. Men det var före operationen. Nu sitter hon ofta framför teven istället.
– Mitt liv är förstört. Jag kan inte någonting av det jag gjorde förut. Då var jag alltid ute och rörde på mig, shoppade, cyklade, träffade mina barn. Allting var så lätt. Jag kunde ta en buss, sticka iväg och handla det som behövdes. Jag har förlorat min frihet.
– Att inte kunna städa ordentligt själv är en sorg för mig. Vi ska köpa en ännu lättare dammsugare så kanske jag kan klara det någon gång.
Mitt liv är förstört. Jag kan inte någonting av det jag gjorde förut.
Lena
Trots operation, sjukgymnastik och en hög dos smärtstillande är Lenas vardag efter den misslyckade operationen begränsad. Hemma i vardagsrummet gör hon vad hon kan för att träna upp rörlighet i armarna. Hon tar hjälp av den fungerande vänsterarmen för att hjälpa högerarmen upp.
Intill soffan ligger en svart stång. I hallen hänger en konstruktion med något som ser ut som ett hopprep. Det är träningsredskap. När hon tar emot oss i dörren, envisas hon med att trycka så hårt hon kan med sin svaga högerhand, trots att vi säger att hon inte behöver ta oss i hand.
Allt ser hon som en möjlighet att öva upp styrkan i de nervsvaga händerna och den tidigare helt förlamade armen. Lena är en envis kämpe. Hon tänker inte finna sig i att livet förvandlats till passivitet.
Hon visar stolt hur hon med stor ansträngning kan lyfta högerarmen. Den når nästan brösthöjd, sen tar det stopp. Det är ändå stora framsteg.
– Det är tack vare läkarna i Stockholm.
En tid efter den misslyckade operationen som förändrade hennes liv fick hon höra om en möjlighet, en operation i Stockholm. En komplicerad operation, där nervtrådar kunde flyttas från andra delar av armen till det skadade nervfästet vid nacken.
– Jag kunde inte göra något med högerarmen. Så jag kände att jag är villig att försöka. Jag kan ju inte gå så här resten av livet och hänga med en arm. Dessutom hade jag väldiga smärtor, så det fanns inget att förlora.
Region Östergötland bekostade resa, boende och operation i Stockholm.
– Jag fick en fantastisk operation och jättefin eftervård. Jag åker fortfarande dit på kontroller.
Aldrig hade Lena Huss kunnat föreställa sig att den vanliga bussresan skulle förändra hennes liv. Förr reste hon ofta med bussen i Jönköping, men sedan operationen vågar hon inte åka själv.
Lena är kritisk till att neurokirurgen opererade henne, trots att han inte var i skick för det. I hennes liv finns ständigt ett "tänk om" närvarande. Kunde han ha gjort annorlunda? Kunde de tagit in någon annan?
– Jag vill veta varför han ställde sig där han gjorde. Om det fanns någon orsak som är... Om det verkligen inte fanns någon annan kirurg, eller om det finns någon annan orsak. Då kanske jag kan förlåta det. Jag vill helt enkelt veta vad som gick fel utifrån hans perspektiv. För annars kan inte jag heller gå vidare.
Svaren
Vi har vid en tidigare publicering ställt frågor om operationen till neurokirurgen.
Vad känner du inför att du gjort ett så allvarligt fel att det påverkat en annan människas liv på det här sättet?
– Som kirurg så mår man fruktansvärt dåligt psykiskt och man lider verkligen med patienten när det inte går bra. I backspegeln ser jag ju att jag borde ha sagt att någon annan får göra det här, säger han.
Vi har även pratat med hans chef, verksamhetschefen på Neurokirurgiska kliniken.
När Ivo avslutar sin utredning om händelsen där Lena skadades får verksamheten ingen kritik. Det motiveras med att "vårdgivaren har vidtagit åtgärder för att förhindra att något liknande händer igen".
– Ivo har varit nöjda med våra åtgärder och vår handlingsplan, säger verksamhetschefen Carina Folkesson.
Beskriv åtgärderna!
– Vi har sett till att individen har fått behandling för sin depression. Sen ser vi till, oavsett vem som arbetar, att man har möjlighet att ringa in någon annan om belastningen är för hög. Vi försöker också prioritera bland våra akuta patienter, måste man verkligen opereras här och nu?
Läs en längre version av deras svar här.
Vet du mer? Tipsa vår reporter Jasmine Hübinette på jasmine.hubinette@corren.se eller 013-28 02 44. Du har rätt att vara anonym.
"Det är så hemskt. Om han har sömnbrist ska han ju inte ställa sig och operera", säger Lena.
Här hittar du fler granskningar från Correns grävgrupp. Där hittar du också information om hur du kan tipsa oss.
