Tänk vad ett mål kan göra. När Tove Almqvist (nej, jag ska inte använda mig av det där om att släkten är värst) skickade in 1–1 kändes det som om vi mer eller mindre kunde slå fast att 2019 är ett nytt misslyckat år för Linköpings FC.
LÄS MER:"Betyder mycket få ett sånt mål"
Men så placerade Frida Leonhardsen Maanum läckert in 2–1 sju minuter senare, det blev tre nödvändiga poäng mot Vittsjö och även om det ska mycket till finns i alla fall LFC fortsatt med i striden om topplatserna i allsvenska fotbollen.
Nu väntar närmast Göteborg och det är en match som absolut inte får förloras.
Den heller.
Det är fyra poäng upp till just Göteborg och det borde inte ha varit någon. Det är tätt med matcher och inte minst fysiologiskt kan jag förstå att det kan behövas att rotera för att alla ska orka. Problemet är att inte LFC har spelare för att göra det. Inget ont om de unga spelarna, absolut inte, men det skiljer fortfarande för mycket mellan startelva och ersättare.
När truppen ser ut som den gör hade LFC behövt gå hårdare på sina bästa.
Som nu, när enda bytet kom på övertid när Stina Blackstenius fick kliva av.
Det sa en del det också.
Med mer av ordinarie lag mot Eskilstuna hade det åtminstone blivit poäng där. Med mer av ordinarie lag mot Kungsbacka hade det blivit seger där. Jag är övertygad om det och jag kommer inte ifrån känslan att topplaget i ivern att inte pusha spelare för hårt mer eller mindre kastat bort fyra poäng som hade givit ett helt annat läge i jakten på plats ett och två.
Med så många offensiva spetsspelare, där de flesta spelade i VM i somras, har det varit ett underbetyg att det inte sprakat mer framåt och att det inte gjorts fler mål. För det har tränarna ett stort ansvar.
Det var naturligtvis en bra värvning av landslagsstjärnan Blackstenius, men jag tror faktiskt att den också ställde till en del. Den kullkastade rätt mycket av de tankar och planer som fanns. Laget blev än mer framtungt, formationen fick snabbt förändras för att få plats med alla på planen samtidigt och då hamnade en och annan i roller som inte var tänkta från början.
Där har inte Olof Unogård & Co tillräckligt ofta hittat tillräckligt rätt.
Men det är fascinerande hur det kan svänga och efter bedrövliga 1–2 mot jumbolaget Kungsbacka var det omöjligt att det inte skulle bli bättre och så blev det. Mycket bättre. Om det var snudd på förargelseväckande beteende på västkusten fanns ingenting att klaga på när det gäller inställning, löpvilja och beteende den här gången.
Bästa exemplet: Lina Hurtig, som verkligen visade vägen både med sitt sätt att spela och sitt sätt att vara.
Bra där.
Mer sånt.
Det kommer att behövas i fortsättningen också.