De senaste matcherna har det varit alldeles tydligt att det var den här återvändsgränden LHC var inne i.
Ingen struktur alls i spelet och en totalt energilös Robertsson i båset. Som jag skrev efter måndagskvällens match, när det ser ut så i ett SHL-lag så brukar det resultera i tränarbyte. Så också denna gång.
Jag förstår att LHC-ledningen agerar på detta sätt. Den andra vägen, att förstärka laget, hade varit oerhört dyr. Speciellt coronavintern 2021 då alla elitlag måste ställa om till livet efter pandemin.
LHC gör precis som jag framhöll i måndagens krönika som det mest ansvarsfulla och ersätter Robertsson med redan avlönade tränare. Det vill säga de assisterande Johan Åkerman och Daniel Eriksson samt akademiansvarige Niclas Hävelid.
Något annat hade inte varit ekonomiskt försvarbart i dessa bistra tider.
Den lösningen visar också att det LHC prioriterar i det här läget är att få bort Robertsson, inte att tillföra någon ny kraft. Det talar i sin tur för att Robertsson har tappat gruppen, att LHC-ledningen insett att hans förtroende bland spelarna är förbrukat.
Att sparka tränare har aldrig varit en given framgångsväg och det finns i nuläget ingenting som talar för att Åkerman och Eriksson och Hävelid kommer att styra laget bättre.
Men med en resultatrad som Robertssons, 20 segrar på 78 matcher, så blev det till slut omöjligt för LHC-ledningen att inte agera. Det går inte att vinna så sällan och överleva som tränare.
Elitidrott går ut på att vinna och som LHC-tränare har Bert Robertsson visat sig för dålig på just det.