LHC är för tillfället ett synnerligen dysfunktionellt hockeylag. Det behöver man inte vara hockeyprofessor för att se.
Nästan alla spelare underpresterar och laget som helhet pendlar enormt i prestationen. Ena stunden är spelarna svårt desorienterade, andra aggressiva och intuitiva. För mig är detta tydliga tecken på att något är allvarligt fel i truppen. Att det saknas en fungerande grundstruktur för spelarna att luta sig emot.
Vi såg det i måndagskvällens 1-3-förlust mot Malmö och vi har sett just detta, underpresterande, pendlande lag, många gånger förut i SHL – och i LHC.
I sådana lägen brukar lagen, så också LHC, i stort sett undantagslöst byta tränare.
Argumenten för det brukar vara att laget har kört fast och att det behövs en ny röst.
– Med ett tränarbyte hoppas vi kunna skapa nya metoder, idéer, helt enkelt en nytändning på planen, sa ordföranden Christer Mård i november 1999 när Ulf Weinstock sparkades.
– Vi måste fatta beslut för lagets bästa och kände att det behövdes en förändring, sa sportchefen Johan Hemlin i januari 2012 när Hans Särkijärvi sparkades.
LHC har sparkat fler tränare än dessa och i normala fall tror jag Bert Robertsson redan hade fått sparken. Men coronasäsongen 2020-2021 är inte som andra hockeysäsonger.
Som tränare för LHC har Robertsson tagit 20 SHL-segrar efter ordinarie tid – på 78 spelade matcher. I fjol 14 på 52, i år hittills 6 på 26.
Det är enormt dåliga siffror. Ett liknande tålamod med en tränare har vi knappt sett i SHL-historien. Definitivt aldrig i LHC.
Jag förstår att LHC drar sig för att sparka Robertsson. Han behöver fortfarande avlönas och någon måste då ersätta honom vilket oftast innebär nya utgifter. Och är det något alla elitlag ska akta sig för coronavintern 2021 så är det nya utgifter.
Men faktum kvarstår: Bert Robertsson har visat sig väldigt dålig på att vinna hockeymatcher åt Linköpings HC.
Jag har skrivit tidigare att jag tycker LHC bör göra en ekonomisk omstart och att det måste kosta vad det kosta vill sportsligt. Då är det inte ekonomiskt försvarbart att sparka tränaren och ersätta denne med en ny stor kostnad. Men kan LHC hitta en klok ekonomisk lösning, exempelvis utnyttja krafter som redan är avlönade och som de tror kan åstadkomma en förändring, ja då bör klubben överväga att sparka Robertsson.
Så dåliga har resultaten varit i 1,5 år under hans ledning.
Självklart är inte detta bara en mans misslyckande. Nej, detta är ett misslyckande från Roger Ekström i toppen ner till sista gubbe i A-laget.
Niklas Persson har inte lyckats med sina värvningar, bortsett från Markus Ljungh, och tänkta tongivande spelare som Jonas Junland och Patrik Lundh har förskräcklig plus/minusstatistik. Tänkta poängspelare som Oula Palve och Niko Ojamäki har bättre plus-minus, men har tillsammans producerat bara 19 poäng på 26 matcher. Broc Little har ensam gjort mer på färre matcher.
Men även om många delar på misslyckandet så brukar vägen till förändring gå via tränarbyten och/eller spelarförstärkningar. Och det sistnämnda vet vi att det inte lär bli på grund av ekonomin.
Jag har imponerats av hur Bert Robertsson har hanterat motgångarna under tiden i Linköping. Alltid rak och stadig i alla intervjuer.
Men elitidrott är en resultatbaserad verksamhet, därför tror jag Bert Robertssons dagar i LHC är räknade.