LÄS OCKSÅ: LHC ska utmana Luleå om SM-guldet
Att idrotten, och i synnerhet ishockeyn, är global har jag förstått länge. Härom året hade Motala AIF:s division 2-lag på herrsidan spelare från åtta länder och tre världsdelar. Ishockeyn är en sport där äventyret väntar bakom hörnet, även för de som inte tjänar några pengar och bara har kampen på is som en hobby. Likaväl som svenska ungdomar drömmer om Nordamerika, eller spel i Alperna eller Barcelona, eller varför inte Australien eller England, så tar unga från andra länder chansen att spela i Sverige.
Jag kan liksom inte se det negativa i det här. Det är lika naturligt att sporta utomlands som att dra iväg och backpacka i andra kulturer. I damhockeyn förstår jag att antalet "importer" varit uppe till debatt de senaste åren och det märktes även på måndagens kickoff en underton av faran i det. Att utländska spelare skulle "ta jobben" och stoppa svenska talanger.
Som väl var hörde jag ingen som talade om importer som något negativt. I stället noterade jag att fyra tränare och en spelare var engelskspråkiga och flera inhemska profiler pratade om att de hade målsättningen att agera mer "osvenskt". Exempelvis pratade LHC-tränaren Östling om att spela mer obekvämt mot kassen, som kanadensiskor gör. Djurgårdens tränare Blahoski pratade om att spelarna måste bli bättre på att berömma sig själva, lite sådär USA-inspirerat. Inte trycka ned sig själva så mycket.
Visst är det oroande att det bara finns 250 svenska damhockeyspelare, men det betyder, anser jag, att det bara är mer behov av importer i så fall. Det är internationella utbyten som utvecklar idrott. Svenskor kanske börjar spela hockey, och fortsätter, för att någon gång bli proffs utomlands. Därför ska vi också hålla dörren vidöppen åt andra hållet.
