Arkivbild. Clara Rogestam gör ett par ispiruetter i Stånebrohallen. En av många konståkare som nog drillats av Marianne Hogner.
Stångebrohallen är semester-tyst. Sånär som på en ismaskin som gör i ordning isen för eftermiddagens träningar, och så Marianne Hogners steg runtom i katakomberna.
– Jag vågar inte gissa på hur många timmar jag har spenderat här. Hallen invigdes den 21 september 1975 och sen dess är det få dagar som jag inte har spenderat här, säger Hogner.
Hon är dock nyligen hemkommen från en resa i de norska fjordarna. Anledningen? För ett par veckor sedan tackades hon av för sina decennier av jobb i Linköpings Konståkningsförening.
– Det var 1976 jag började som ledare och fram tills nu har jag drömt och tänkt om den här föreningen varje dag, säger LKF:s avgående sportchef.
Känslomässigt att tacka för sig?
– Ja det kan du tänka dig. Samtidigt ville jag göra det här på ett bra sätt. Jag har skapat den här föreningen och det kan kännas som att jag är Linköpings konståkningsförening. Därför ville jag att det skulle gå till på ett bra sätt. Jag vill absolut inte bli ihågkommen som en bakåtsträvande kärring.
Vad har du jobbat för att den här föreningen ska bli?
– Inkluderande. Det ska vara en förening som är öppen för alla och där föräldrar och unga ska veta vad den går ut på, och att man kan bli konståkare här.
Idrottande tonåringar är också fyllda med känslor och funderingar. Något som Marianne blivit högst medveten om under åren.
– Ofta har jag nog varit mer psykolog än tränare. Det har varit killar, läxor och allt möjligt och allt som oftast har det varit roligt att brottas med alla dessa frågor ihop med de unga tjejerna och killarna.
Men det finns också en allvarligare sida. Konståkningssporten i Sverige har de senaste åren svärtats ner av rubriker om hets och ätstörningar.
– Vi har haft fall och några som blivit så allvarliga så att personerna i fråga har blivit inlagda för ätstörningar. Samtidigt så har vi försökt att jobba väldigt mycket proaktivt. Vi har aldrig vägt någon på det sättet som jag vet att andra föreningar har gjort. Sen så fort vi eller någon av tjejerna ser att någon annan magrat mycket, eller inte äter ordentligt så agerar vi.
Hur?
– Rak kommunikation till föräldrarna. Vi säger att nu måste ni ta hjälp.
Varför tror du att det här problemen finns i konståkningen?
– Det är nog dels att det finns många tränare från forna öststater som har mer av en kultur att jobba med piska vid träning. Då kan det bli en sån hets.
Hogner fortsätter:
– Sen är det en sport där man åker i höga hastigheter och gör hopp på en tunn skena. Då kan man inte väga alltför mycket, i så fall blir skaderisken skyhög. Det är viktigt att man pratar om en balans i allt det här.
Marianne Hogners son, Niklas Hogner, är en profil i konståknings-Sverige. "Han spelade fotboll en gång. När tränarna sa att du måste jobba hem så cyklade Niklas hem. Sen kom han inte tillbaka till fotbollsplan", skrattar Marianne.
Marianne har själv egna erfarenheter om hur tufft det kan vara för unga konståkare, inte minst för killar. Hennes son, Niklas Hogner, var som aktiv en av Sveriges mest framgångsrika inom parkonståkning. Men vägen dit var tuff.
– Det finns mycket nidbilder av killar som kör konståkning. Jag minns att Niklas kom hem och grät och skrek att han skulle ta livet av sig för att folk retade honom i skolan.
Hur reagerade ni som föräldrar då?
– Det är klart att det var jobbigt. Vi sa det vanliga med att ta fram skygglapparna, men också att om du verkligen vill tävla i konståkning så ska du göra det, oavsett vad andra säger.
"Jag kommer aldrig att släppa den här sporten eller föreningen helt. Men jag hoppas slippa drömma om den på nätterna", säger Marianne Hogner.
Lunchtimmen börjar övergå i eftermiddag. Alldeles strax skrinnar ungdomar från föreningen in på isen. Men. Det går inte att lämna en intervju med stans stora konståkningsprofil utan att fråga om framtiden. En fråga som inte helt otippat leder in på hallarna i Linköpings kommun.
– Jag hoppas vi kan fortsätta växa. En viktig del i det tror jag är hallarna. Vi är en stor förening med nästan 500 individer som tränar med oss. Det är bara några hundra färre en LHC:s ungdomsverksamhet så klart att vi ska ha en egen hall. Det har jag varit väldigt framfusig emot politiker om.
Drömmen om en ny hall för konståkning ser ut att kunna bli verklighet. För två år sedan skrev Corren att planen var att, i och med en ny bandyhall på gamla Korpvallarna, så ska en ishall för konståkning och parasport byggas över den befintliga bandybanan. Då var tanken att en sådan hall skulle stå klar någon gång mellan 2028 och 2032.
– Det har byggts massa hallar i stan, vilket har varit jätteviktigt. Men nu. Nu är det vår tid. Jag hoppas inte vi får vänta lika länge som den här stan väntade på en ny simhall, säger Hogner.