Sporten mötte Charlotte Rohlin i mitten av maj.
Nästan på dagen ett år har gått sedan fotbollsstjärnan startade sitt livs tuffaste match.
Den mot en aggressiv form av bröstcancer.
"Det är lite som stora matcher. Då var det ”vi ska fan vinna den här matchen”. Likadant är det nu. Vi ska fasiken leva, det här ska försvinna ur kroppen. Jag ska klara det. Vad är alternativet, liksom? Jag hoppas snart få höra att jag är cancerfri. Det skulle vara det bästa ord som jag kan få höra", sa hon i en lång intervju med Sporten under förra våren.
Nu skriver vi december.
Båda brösten är bortopererade, hon mår allt bättre, har börjat jobba både som lärare på Fria läroverken och på marknadssidan med Linköping FC och mest av allt: även om det finns en risk för återfall är hon fri från cancern. Det där hemska och otäcka är borta ur kroppen.
– Jag väntar på en operation i magen för att ta bort äggstockar och äggledare, går på tätare kontroller, är uppmärksam på olika smärtor och ska söka för det minsta lilla eller om jag känner något.
– Jag är jätteglad att det har gått så bra, men samtidigt har jag en väldig oro i kroppen. Jag är fortfarande rädd för att det ska komma tillbaka i och med att jag har den här skitcancern, säger Charlotte Rohlin.
Det var i mitten av december i fjol som beskedet skar som den vassaste rakkniv genom allt och alla som befann sig i rummet. Hon hade känt en knöl i sitt ena bröst, men först tänkt att ”äh, brösten förändras under mensen, det är nog ingen fara”. Samtidigt kändes det här annorlunda, så kanske lika bra att ändå göra en kontroll.
Sen dröjde det inte länge förrän mardrömsbeskedet kom.
"Jag kände hur dödsångesten kom direkt. Ska jag inte få mer än tre år med Noelle? Är det det du säger? Att jag ska dö? Livet är så skört och jag skulle säga att jag är konstant rädd."
Så uttryckte sig 42-åringen när hon för ett halvår sedan öppenhjärtigt berättade om vad som hänt.
Mycket tårar, men också skratt mitt i allt det mörka.
Nu, med ändå viss distans, vad tänker du?
– Att vilket helvetesår det har varit. Vad är det som har hänt? Vad har jag varit med om? Allt har gått så fort, men det är väl för att man har varit så fokuserad och följt planen. Du bockar av första cellgiften och sen bara fortsätter det.
– När man tänker tillbaka…helsike vad man har gått igenom och att man tog sig igenom på det sätt man ändå gjorde. Där känner jag att jag är lite stolt över mig själv. Är det något som bitit sig fast i huvudet så är det att jag hade sån jäkla tur som upptäckte den där tumören i tid. Det har jag fattat ännu mer nu. Det har verkligen varit avgörande, säger Charlotte Rohlin.
Som spelare blev det SM-guld med LFC, det blev brons i både EM och VM med Sverige och det blev så mycket mer. Sakta men säkert har hon nu kunnat trappa upp på träningen och känner sig starkare. Men den mentala resan är många gånger ännu längre.
– Där det fortfarande som en bergochdalbana. Jag vet inte riktigt om jag ens har landat. Det är som att du går in i en karusell, någon trycker på startknappen och sen snurrar allt bara på. Du följer bara med och hinner vare sig tänka eller reflektera.
– Det är nu efteråt som tankarna kommer. Men jag får hjälp att prata om det och det känns skönt. Tankarna kommer utan att du kan styra över det. Vad kan jag göra för att inte de mörka tankarna ska ta över? Du tänker att du ska vara stark och klara allting själv, men ibland gör du inte det.
Charlotte Rohlin när det begav sig.
Känslan att vara tillbaka på jobbet?
– Jag började med 25 procent på skolan i somras. Då var jag jättetrött och alla intryck tog hårt på kroppen. Men med en förstående arbetsgivare har det gått bra. Nu är planen att jag ska jobba hundra procent efter nyår. Femtio procent på båda ställena.
– Jag försöker att ta det lugnt och sakta och inte stressa in i något. Hälsan är viktigast. Att jag mår bra. Samtidigt som det känns tryggt att komma tillbaka till det normala är det superviktigt att jag lyssnar på kroppen. Jag får säga nej fler gånger än vad jag gjort tidigare i mitt liv, men får lära mig det också.
Är det svårt?
– Så är det ju. Men jag måste.
Först väntar julfirande med närmaste familjen.
En normal jul – men på ett sätt så annorlunda jämfört med den i fjol.
– Då var det första cellgiften 21 december och lite annat fokus. Trots allt hade vi en mysig och härlig jul även då, men…ja, det var ett annat känsloläge inombords, säger Charlotte Rohlin.