Det är nära från tårar till skratt. ”Jag trodde att det skulle vara dystert på onkologen på sjukhuset, men i stället möts du av stora leenden och en härlig miljö. Vi har verkligen en fantastisk sjukvård i Sverige”, säger Charlotte Rohlin.
Fotbollsstjärnan har gått många tuffa matcher genom åren.
Nu är hon mitt upp i den allra tuffaste – den mot cancern.
– Det känns som att jag lever i en film där jag spelar en karaktär. När som helst ska jag hoppa ur den här filmen och allt ska återgå till det normala. Till mitt vanliga liv. Det känns så orealistiskt att jag lever med det här.
– Det var lite som när jag gick in i stora matcher. Då var det ”vi ska fan vinna den här matchen”. Likadant är det nu. Vi ska fasiken leva, det här ska försvinna ur kroppen. Jag ska klara det. Vad är alternativet, liksom? Det finns inget annat, säger Charlotte Rohlin och stryker med handen över sin fjuniga skalle.
– Du har cancer.
Nästan på dagen ett halvår har gått sedan beskedet skar som den vassaste rakkniv genom allt och alla som befann sig i rummet. Hon hade känt en knöl i sitt ena bröst, men först tänkt att ”äh, brösten förändras under mensen, det är nog ingen fara”. Samtidigt kändes det här annorlunda, så kanske lika bra att ändå göra en kontroll.
Sen dröjde det inte länge innan hon fick veta att hon drabbats av en aggressiv form av bröstcancer.
– Jag kände hur dödsångesten kom direkt. Ska jag inte få mer än tre år med Noelle? Är det det du säger? Att jag ska dö? Men de sa att ”det är precis därför du är här, så att vi kan göra allt vi kan för att du inte ska göra det”.
– Samtalet, när de ringde och sa att ”vi vill att du kommer upp så fort som möjligt och vi vill att du tar med dig nån”, var det värsta samtal jag fått i hela mitt liv. Samtidigt är jag en sådan som försöker skämta bort tuffa situationer. Skit samma om jag måste ta bort brösten, jag har ju ändå inga. Det spelar väl ingen roll? Man förstår inte vad man ska gå igenom och vad som händer inne i kroppen.
– Den veckan när jag väntade på mina första cellgifter var total chock. Ångest. Rädsla. Alla känslor och tankar på en och samma gång. Vi grät hela tiden, Martin och jag. Mitt i alltihop hade vi Noelle och det hjälpte mycket under tuffaste tiden.
Kan man säga att det finns gradskillnader i helvetet. När har det varit som allra värst?
– När beskedet kom var det totalt nattsvart. Som att sjunka ned i ett svart hål och jag trodde att jag skulle dö. Innan du förstår att du faktiskt har en möjlighet att bli räddad, säger Charlotte Rohlin.
Jag vet inte hur många gånger vi mötts genom åren. Hur många artiklar det blivit, men många är det. Nästan alltid glad (utom när hon förlorat), alltid lätt att ha att göra med (även när hon förlorat). Ända sedan i mitten av 90-talet har hon hängt med i det som var Kenty och som numera är Linköpings FC.
Det har blivit SM-guld, det har blivit brons i både EM och VM och det har blivit så mycket mer.
En handfull tröjor från landslagskarriären har sparats. Men Charlotte Rohlin är inte typen som hänger upp dem på väggen. "Nej för tusan, de får vara i garderoben!"
Hösten 2015 gjorde hon sista match och för tre år sedan fick hon och sambon Martin Knold dottern Noelle. Drömmen blev sann. Men det går upp och ned med livet och ingen vet riktigt hur och varför. Nu sitter vi i den grå soffan i huset i Linköpings utkanter och LFC-stjärnan vill med sina egna ord berätta vad som hänt, för det är så klart många som har undrat. Och säkert lika många som har undrat, men som inte vågat fråga.
Nyligen opererade hon bort båda brösten och tre lymfkörtlar. Än så länge har inte upptäckts någon spridning, men för att undvika att cancern sprider sig kommer även äggstockarna att tas bort.
Så en fråga känns mer självklar än någon annan:
Hur mår du?
– Det går upp och ned så klart. Just nu mår jag ändå bra. Det finns mycket att vara glad över. Behandlingen har gått väldigt bra och jag har hela tiden fått bra besked från läkarna. Men jag är trött och fortfarande inne i en kamp där jag försöker att överleva i en karusell som snurrar så fort.
– Jag har mått så fruktansvärt illa av cellgifterna. Tänk att du är full och bakfull samtidigt. Och så svettningar på nätterna av att du hamnar i klimakteriet av behandlingen. Det har hänt att jag vaknat tio gånger på en natt och varit helt dyngsur.
När hon berättar om chocken, rädslan, stödet och den ovissa framtiden är det svårt, eller snarare omöjligt, att inte bli berörd. När Charlotte talar om den kärlek som hon mött längs vägen kan hon inte själv hålla tårarna tillbaka. Hennes röst stockar sig samtidigt som hon vill förklara.
– Det betyder så enormt mycket. Man förväntar sig ingenting och det har givit mig så mycket kraft och styrka i allt det mörka. Det har varit så fint att få det stödet. Jag är så tacksam över det.
– När folk som inte ens känner en skickar pepp går det rakt in i hjärtat. Det är så fint. Så många går igenom sak. Inte bara bröstcancer. Man förenas i en sjukdom, oavsett var det här skithelvetet sitter någonstans.
Jag såg en intervju på SVT där du säger att du har dåligt samvete. Det är lite svårt att förstå.
– Jag vet att det är dumt, jag vet att det inte är mitt fel att jag är sjuk. Men det är en konstig känsla som kommer över en för att det blir kaos i huvudet. För att man inte är van att vara så svag, hjälplös och sårbar. Jag som alltid varit pigg, alltid kunnat vara där för andra…och så helt plötsligt orkar jag inte. Hur mycket jag än vill.
– När du ligger där i sängen och tänker att ”ska det vara så här?” kan jag ha hjälp att ha varit med på elitnivå. Det kommer tuffa matcher och tuffa dagar, men de är inte där för alltid. Det blir bättre. Du kan kämpa dig igenom det. Det måste gå, säger Charlotte Rohlin.
Nu väntar Charlotte Rohlin på besked om de lymfkörtlar som opererats bort. ”Hittar man levande cancerceller måste jag gå vidare med ytterligare behandlingar. Men det kan absolut gå bra ändå.”
Hon tystnar ett ögonblick.
Lutar sig tillbaka i soffan och tar ett djupt andetag.
Är det jobbigt att berätta?
– Ja, det är det. Nu försöker jag att inte gråta så mycket. Men det är fortfarande som ett öppet sår.
Ändå valde du att vara öppen?
– Jag kände så. Det låter kanske dumt, men jag förstod nog inte riktigt när jag gick ut med det på Instagram och Facebook att det skulle gå så snabbt innan det skrevs om det i tidningarna.
– Redan efter några minuter sa Martin att det stod i tidningarna och då var det lite som ”visst fan”. Jag tänkte att det inte skulle bli så stort, men nu inser att det bara gjorde det enklare. Då behövde det inte bli några spekulationer. Där kommer Charlotte…vad har hänt med henne? Jag som har gått med min tofs i 40 år har helt plötsligt inget hår.
Jag har förstått att du är och har varit noga med rutinerna i vardagen.
– Jag tänkte att fasiken, är det något som jag ska göra så är det att upprätthålla rutinerna med Noelle. Att gå upp varje morgon oavsett hur jag mår och hur trött jag är.
Har du klarat det?
– Ja, inte en enda morgon har jag legat kvar i sängen. För hennes skull, för att det ska vara så normalt som det bara går. Det är jag stolt och glad över.
Förstår Noelle att du är sjuk?
– Nej, inte riktigt. När jag har haft ett litet bandage på armen har hon sagt att ”kan jag få se på ditt sår, mamma?” Hon har verkligen sett till att det finns något fantastiskt att kämpa för.
Karriärens sista match spelades borta mot Rosengård 2015. Med fint sällskap på planen av bland annat lagkamraten Magdalena Eriksson och motståndaren Marta.
Nästan alltid vid sådana här tillfällen kommer jag att tänka på Ulf Lundell och bland det allra bästa som han har skrivit.
”Dom säger att det finns en regnbåge i smärtan.
Utan tårar fanns den inte där”.
Så enkelt. Så vackert. Så bra.
Hör man Charlotte Rohlin prata förstår man också att det är sant.
– Livet är så skört och jag skulle säga att jag är konstant rädd, säger hon.
För att dö?
– Ja, först trodde jag att jag skulle dö i morgon. Jag var så jäkla rädd hela tiden. Rädd för att dö. Det är jag fortfarande, även om jag vet att allt ser bra ut och att cellgifterna har gjort ett gott jobb med mina tumörer.
– Den här typen av cancer vill komma tillbaka och även om jag blir friskförklarad så kommer jag att ha den här oron. Det måste jag lära mig att leva med. Just nu oroar jag mig för beskeden om lymfkörtlarna som kommer om några veckor. Det kan vara en olidlig väntan.
Det pratas ibland om att förlika sig med döden? Går det ens att göra?
– Jag gjorde det. När det var som tuffast och jag inte visste varken ut eller in. Då kände jag att…
Hon tar ny sats.
Kan inte stoppa gråten.
– Jag kände att det var okej att dö. Fast jag så klart inte ville det. Det kanske är någon slags skyddsmekanism som slår på. Det var okej för mig själv, men inte att lämna allt jag har. Jag vill vara med Noelle hela vägen. Och Martin, så klart. Familjen.
– Det är så sjukt. Jag har aldrig tänkt så på döden tidigare.
Vägen tillbaka är tuff för Charlotte Rohlin, men mitt i allt det mörka finns skrattet kvar. "Jag hoppas att jag snart ska få höra att jag är cancerfri. Det skulle vara det bästa ord som jag kan få höra", säger hon.
Framtiden? Charlotte Rohlin säger att hon inte är där än.
– Det enda jag tänker nu är att jag vill ha bra besked och bli frisk. Man är i en bubbla. Vad har jag gått igenom? Allt rullar på så fort och jag vågar inte se för långt fram. Många kan hamna i den mest djupa depressionen när det vanliga livet kommer i fatt en. Jag är lite förberedd på det.
– Jag är sjukskriven till juni och just nu vet jag inte hur jag ska klara av att komma tillbaka till jobbet. Vissa dagar är jag så trött att jag inte orkar med mig själv. Vi får ta det steg för steg.
Cancer är ett otäckt ord.
– Det är ett fruktansvärt otäckt ord. Förr var det nästan lika med döden och det var så det kändes när jag fick beskedet. Nu har man kommit så himla långt med forskning och behandling. Jag hoppas att jag snart ska få höra att jag är cancerfri. Det skulle vara det bästa ord som jag kan få höra.